Foto: Remko De Waal.

Biståndsbudgeten krymper med 954 miljoner kronor i den vårbudgetproposition som Anders Borg presenterade igår, rapporterar tidningen Omvärlden. I stället går pengarna till flyktingmottagande, vilket är tillåtet enligt internationella regler (dvs. OECD/DAC:s regler).

Sverige är sedan tidigare ett av de länder som lägger störst andel av biståndsbudgeten på flyktingmottagande. Och nu ökar den andelen ännu mer. 13 procent av det svenska biståndet kommer att stanna i Sverige.

Att större resurser läggs på flyktingmottagande är nödvändigt. Vår tids kanske största flyktingkatastrof pågår just nu i och utanför Syrien. Men det är beklagligt att pengarna tas från biståndet.

Alliansen har under sina snart åtta år vid makten hållit fast vid enprocentsmålet – att en procent av statens inkomster ska gå till bistånd. Det är bra, kanske lite överraskande, och beror sannolikt inte på Moderaterna utan på något av de mindre partierna.

Men att regeringen lägger en allt större andel av biståndet på flyktingmottagande är ungefär samma sak som att de inskränker på enprocentsmålet – bara att de inte behöver stå för det.

För det handlar inte om någon extra satsning på flyktingar, utan om en helt ofrånkomlig utgift. Tar emot flyktingar gör Sverige enligt internationella konventioner. Vi kan inte välja att inte ge skydd åt flyktingar. Och kommer fler flyktingar behöver flyktingmottagandet mer pengar.

Det är naturligtvis fullt möjligt att både leva upp till internationella ingångna avtal om flyktingmottagande och det enprocentsmål som är själva stommen i den svenska biståndspolitiken. Men i stället ställs utgifterna mot varandra – vilket kan ge upphov till en sådan idiotisk rubrik som artikeln i Omvärlden har: ”Flyktingmottagande sänker biståndet”.

Det är motbjudande att låtsas om att det här är något slags nollsummespel. Ungefär som om man skulle göra en satsning på cancerforskning och ta pengarna från forskningen om alzheimer.

John Runeson

Libertas