En populär borgerlig myt är att vi inte har råd med välfärden. Katalys rapport Tre sätt att finansiera välfärden bevisar motsatsen. Finansieringen av välfärden är inte omöjlig, det är inte ens svårt. Lösningen stavas höjda skatter och slopat överskottsmål.
När coronapandemin slog till gick sjukvården på knäna. Det gör den fortfarande. Det borde inte ha kommit som en överraskning. År efter år av skattesänkningar och uteblivna satsningar (under både borgerligt och socialdemokratiskt styre) får konsekvenser. Och det borde inte behövas en pandemi för att belysa behovet.
Något som står klart efter att ha läst Mari Huupponens text om Välfärden i Efterkrisprogrammet är följande: välfärdens finansiering måste säkras. För att Sverige ska fortsätta vara ett jämlikt land där högkvalitativ vård ges till den som behöver det och inte efter plånbok är detta avgörande. Ju mer välfärden urholkas, desto mer utrymme finns det för privata alternativ att konkurrera ut gemensamt finansierade resurser och förtroendet för välfärdssystemet urholkas. Det ligger i borgarnas intresse att göda myten om att vi inte har råd med välfärden och att det är ett dyrt system med allvarliga kvalitetsbrister. Vi måste bevisa att de har fel.
Det är ingen nyhet att arbetsförhållandena inom välfärden är undermåliga. Vi står inför en välfärdskris. Enligt Kommunal skulle det redan i dag behövas runt 50 000 fler heltidsanställda för att uppnå acceptabla arbetsvillkor inom välfärdssektorn. I Katalys rapport Tre sätt att finansiera välfärden (2019) uppges vidare att det totalt behöver rekryteras 508 000 anställda till välfärdssektorn fram till 2026, med den demografiska utvecklingen och kommande pensionsavgångar inkluderade. Det är med andra ord ett stort underskott i dagsläget och ett ännu större underskott inför framtiden. Och då pratar vi bara personella resurser.
Finansiellt sett är utmaningarna fortsatt stora. Vidare i rapporten framgår att det finns ett finansieringsgap på 90 miljarder kronor fram till 2026 i välfärden enligt Finansdepartementet. Enligt SKL ligger gapet mellan kostnader och intäkter på 18 miljarder kronor 2021, ytterligare 27 miljarder 2022 och 33 miljarder 2023.
Vissa socialdemokrater verkar se det som ett egenvärde att inte höja skatten. Argumentet är ofta att förslag om höjda skatter är för vänsterpartister som inte kan hushålla med de ekonomiska resurser som finns. Men ett underskott på 90 miljarder är minst sagt svårt att trolla bort genom att omprioritera i statsbudgeten. Enligt Katalys rapport skulle det offentliga fått en skatteintäkt på runt 240 miljarder under 2019 med samma skattekvot som vi hade under år 1999 (Sveriges skattekvot sänktes med 6,6 procent mellan 1999 och 2014). Värt att tillägga är att skattekvoten sänktes med 6,6 procent mellan 1999 och 2014. Det finns utrymme att höja skattekvoten, och både socialdemokrater och borgare måste förstå att det inte går att bibehålla en högkvalitativ välfärd och samtidigt genomföra nedskärningar och skattesänkningar.
En annan väg att gå för att finansiera välfärden är enligt Katalys att minska takten på avbetalningen av Sveriges statsskuld. Det konstateras att Sverige har en rekordlåg statsskuld i dagsläget, och prognosen visar att den kommer fortsätta sjunka med nuvarande regler. Ett balansmål istället för ett överskottsmål skulle innebära att omkring 17 miljarder per år skulle kunna användas till välfärden och minska finansieringsgapet. Överskottsmålet är, kortfattat, en del av det finanspolitiska ramverket för Sverige som togs fram i samband med 90-talskrisen och implementerades under 2000. Tanken med överskottsmålet är att gå med överskott med ett visst antal procent av BNP under en konjunkturcykel för att kunna betala av statsskulden. Dock ifrågasätts om överskottsmålet fortfarande är relevant. Assar Lindbeck, som har konstruerat det svenska finanspolitiska ramverket, har själv sagt att Överskottsmålet har spelat ut sin roll men missbrukas av politiker att framstå som ansvarstagande då detta var tänkt som en tillfällig lösning som svar på 90-talskrisen. Dessutom konstaterar Katalys rapport att för att statsskulden ska stabiliseras vid skuldankaret, det vill säga ett riktmärke för vilken nivå statsskulden bör ligga på på lång sikt, krävs snarare ett underskott på 0,85 % av BNP.
Det svenska välfärdssystemet är socialdemokratins flaggskepp. Misslyckas vi i denna fråga blir det svårt att ge partiet existensberättigande. Det är vår uppgift att visa på att vi har råd med välfärden och att den är värd varenda skattekrona. Förlorar vi debatten om välfärden har vi förlorat den viktigaste grundstenen till ett jämlikt samhälle där alla på lika villkor kan leva sina liv och uppfylla sina drömmar. Coronan avslöjade brister som redan var uppenbara, och det är den borgerliga myten som ens möjliggjort att det blev en så kallad överraskning för många. Vi måste börja sätta agendan och besegra myten.
Moa Wikén, Libertas redaktör
