Vi har ett ansvar för varandra

13342199_10153874062877946_1379030504_n

 

När jag först blev aktiv i arbetarrörelsen, för snart tre år sedan, klev jag in med förhoppningar om att känna ett värde av mitt engagemang. Jag hade tankar om att vara med i kampen om ett annat samhälle och faktiskt vara med och förändra. Idag, tre år senare, är jag fortfarande osäker på om jag överhuvudtaget varit till någon nytta. Detta trots att jag lagt ner min själ i denna rörelse. Alla timmar för kampen, har de varit förgäves? Självklart inte, men vi är alldeles för dåliga på att påpeka det.

 

Det finns tyvärr en tendens i denna rörelse att straffa folk när de inte utför sina “jobb”. När de glömmer att boka en föreläsare eller inte har tid att organisera skolkampanjen. Kritik delas mer än gärna ut till dessa personer som ses som oansvariga. Däremot belönar vi inte folk när de faktiskt lyckas organisera en grym föreläsning eller den där skolkampanjen. För det är ju deras jobb, deras plikt. Vi behandlar varandra som känslolösa varelser som hela tiden förväntas jobba på, oavsett vad. En ska göra sin plikt och utföra sitt jobb oavsett förutsättningarna. Gör du inte det blir du på ett eller annat sätt straffad. När du utför jobbet får du ingen belöning eftersom det är det självklara, jobba är vad du måste göra.

 

Detta synsätt på det politiska engagemanget är inte hållbart. Istället leder det till att medlemmar tappar motivationen då de inte känner att de bidrar på något sätt. Folk bränner ut sig på grund av pressen som ställs om att ständigt sätta rörelsen före allt annat. Har du inte tid får du skaffa dig tid. Tydligt är det även att icke-män drabbas särskilt hårt av dessa strukturer. Patriarkatet tvingar en att vara dubbelt så bra som männen för att “lyckas” eller få någon sorts bekräftelse. Det gäller att hela tiden vara på topp och inte ta något snedsteg. Att ställa krav på folk i rörelsen är självklart att vi måste göra för att få något gjort, men det finns en gräns. Hur ska folk orka engagera sig en längre tid i rörelsen om det ska fortsätta så här?

 

För att ha rätt förutsättningar till att förändra samhället måste vi ta itu med problemen i vår egen organisation. Ska vi vara en inkluderande rörelse som vill växa långsiktigt måste vi ta vara på det engagemanget som finns och sluta avhumanisera våra kamrater. Vi är faktiskt inte maskiner, oavsett vad det kapitalistiska samhället får oss att tro. Däremot är vi människor med riktiga känslor. Vi måste uppmuntra varandra istället för att dra ner varandra. Så nästa gång den där medlemmen fixar en föreläsning – beröm den. Nästa gång någon håller på att gå in i väggen – ta på dig en del av ansvaret. Organisationen byggs inte av våra svagheter utan av våra styrkor, så ta vara på dem.

 

Selma Haskovic

Redaktionen

Share

One thought on “Vi har ett ansvar för varandra

  1. Pingback: Att slänga klassamhället över bord: vårt verksamhetsår 2016 |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *