En av flera stora demonstrationer till stöd för bevarandet av Ungdomshuset på Jagtvej 69. Foto: Rune Evensen.

 

För Sveriges del var det nu flera år sedan vi hade en ordentlig debatt om allmänningar, autonomi och vem som äger rätten till det offentliga rummet, kopplat till bostadsfrågan. Året var 2009 och det ockuperades friskt i Sverige. I Lund ägde Ockupationsfestivalen rum på vårkanten för att uppmärksamma och sprida 2008 års lyckade ockupationstrend i städer såsom Malmö och Umeå. Efter Ockupationsfestivalen fortsatte ockupationerna: I Stockholm tog aktivister över ett rivningshotat badhus i Aspudden – Aspuddsbadet. Badhusockupationen var i grunden ett lokalt initiativ av aspuddsborna men lockade till sig nyfikna ockupanter från hela Stockholm. Tillsammans lyckades de bilda en stark opinion för bevarandet av Aspuddsbadet. Och bara några tunnelbanestationer därifrån, i Liljeholmen, intog “Kommando Carl Bildt” ett tomt kontorskomplex och höll huset sommaren ut.

 

För mig var kampen för bevarandet av Ungdomshuset det som först fick upp mina ögon för de här frågorna. Det var ett par år före ockupationsvågen smällde till i Sverige, men det var samma frågor: Var ska vi bo? Var ska vi hålla till när vi inte jobbar, eller om vi inte jobbar alls? Om vi inte vill dricka vin på lyxrestauranger, kaffelatte på Espresso House eller ränna ute på gatorna när våra fritidsgårdar byggs om till bostadsrätter, vad ska vi då göra? Varför skapar vi inte själva det vi anser att vi behöver?

 

Allmänningar är någonting som vi skapar ihop, för att tillgodose våra gemensamma behov. Det kan vara ett ungdomshus eller socialt center, men det kanske också vara produktionen av något (en vara eller tjänst). Alla får själva välja om de vill delta eller ta del av allmänningen. Det är som rätten att plocka svamp eller bär, att tälta och fiska i naturen. Alla de här sysslorna har vi ordnat så att vem som helst kan göra det. Någon kanske tycker att det låter som att starta och driva ett företag? Visst, när man startar ett företag har man ofta örat mot marken och försöker snappa upp vilka behov som för tillfället finns i ens närmiljö. På samma sätt gör vi när vi skapar allmänningar, men vår verksamhet bygger inte på att vi ska göra vinst eller på att vinst över huvud taget ska finnas med i beräkningarna. Vi gör det för allas vår skull och ingen ska behöva tacka nej till att delta på grund av för lite cash.

 

Tillbaka till Ungdomshuset. Året var 2007. Jag hade sett vad som hände i Danmark på nyheterna, fått rapporter från den politiska grupp jag då var aktiv i om vad mina kamrater upplevt i Köpenhamn. Hört om polisens övervåld, sexuella trakasserier och provokationer. När jag fick erbjudandet att åka med en bil ner till Köpenhamn som kom norrifrån, tackade jag givetvis ja.

 

Det var, och är, svårt för oss svenskar att förstå danskarnas starka känslor för Ungdomshuset, ett gammalt slitet hus. Varför skulle vi kämpa för det? Men i Köpenhamn var Ungdomshuset mer än så. Flera hundra människor nyttjade huset för olika ändamål, det var ett hem för bostadslösa, dagdrivare, ungdomar som ville ha något vettigt att göra på helgerna, kvinnor som ville ha en frizon från en i övrigt sexistisk omgivning. Det var en konsertlokal där lokala förmågor kunde öva sina färdigheter och slutligen göra sina första stora spelningar. Man arrangerade folkkök och serverade mat för en liten peng eller ingen peng alls. I Ungdomshuset var alla välkomna som de var, det var en fristad byggd på antifascistiska och antisexistiska värderingar. Framför allt: Ungdomshuset drevs av ungdomarna själva. Därför var det en av få allmänningar i sitt slag.

 

1981 krävde ungdomarna i Köpenhamn ett eget hus. Året därpå gav kommunen med sig och gav ungdomarna Ungdomshuset på Jagtvej 69. Men 2006 blev det klart: Ungdomshusets invånare skulle avhysas och ge plats för de nya ägarna – den kristna sekten Fadershuset.

 

Efter många om och men hade kommunen sålt Ungdomshuset, som de formellt sett ägde, till Fadershuset. Kommunen menade att de bara hade “lånat” ut huset till ungdomarna. Nu skulle det säljas och… bevaras? Nej, Fadershuset hade en enkel agenda: att riva huset till grunden. ”Vi kan inte ha något från helvetet på Nørrebro, det har Gud sagt till mig”, sade Fadershusets ledare Ruth Evensen till Dagens Nyheter (2007-03-06).

 

Under hösten började Ungdomshusets vänner demonstrera för bevarandet av sitt hus. Man samlade flera tusen deltagare och vann i viss utsträckning stöd för sin sak i den allmänna debatten. Men rapporteringen överskuggades alltjämt av dramatiska skildringar av våldet under demonstrationerna. Vilkas våld? I media hette det att Ungdomshuset ställde till med bråk. I själva verket hade polisen och de etablerade partierna förklarat krig mot Ungdomshuset, vilket tog sig uttryck i brottsprovokation från polisens sida, missbrukande av rätten att visitera demonstranter och att polisen fann sig “tvungna” att avbryta pågående demonstrationer fastän de var lagliga och fredliga.

 

Så pågick kampen för Ungdomshuset fram till rivningen i mars 2007. Ungdomarna försökte in i det sista föra en intelligent dialog med politikerna, som vägrade. Motståndet bland kommunpolitikerna var kompakt: Ungdomshuset var inte ungdomarnas hus utan kommunens – och nu hade en kristen sekt köpt det. Det här gjorde att Ungdomshusets vänner själva samlade in pengar för att köpa tillbaka huset. Stiftelsen Jagtvej 69 erbjöd sig att köpa huset för 14 miljoner kronor, 12 miljoner mer än den ursprungliga köpeskillingen, men Fadershuset tackade nej till budet.

 

När all dialog visade sig lönlös, började ungdomarna barrikadera sig i huset. I den här dokumentären kan man på nära håll följa ungdomarnas tillvägagångssätt. Det blir då uppenbart att polisens och politikernas propaganda om att det var terrorister i huset som bara ville slåss och inte prata politik barra är skitsnack. Se den gärna!

 

Foto: Jens Nørgaard Larsen.

 

Huset revs i mars 2007. Kampen om Ungdomshuset lämnade ingen oberörd. Det var en de största slagen mellan staten och de unga i modern tid. Staten kanske helst av allt vill glömma det, men det kommer de aldrig att göra.

 

I Sverige kanske vi inte riktigt kan relatera till betydelsen av att ha ett eget självförvaltande ungdomshus i stil med Ungdomshuset på Nørrebro. Men behovet finns såklart även här.

 

Ockupationsvågen i Sverige 2008-2009 visade i alla fall på att vi har alla förutsättningar för att på allvar börja bedriva en kamp för nya allmänningar och mötesplatser. Aspuddsbadet var liksom ockupationen i Liljeholmen en lokal cirkus i media under några månader – sedan dog det ut. Men flätar man samman alla de här kamperna, så blir de till berättelser som om de berättas för tillräckligt många, leder till insikten om att allt är möjligt.

 

Bara vi kämpar.

 

Johan Frick

Libertas

 

Kuriosa om Ungdomshuset:

Vladimir Lenin har bott i huset.

Det var i detta hus, när det tjänade som folkets hus i början av 1900-talet, som 8 mars instiftades som Internationella Kvinnodagen.