Text: Jonas Nilsson, S-studenter i Malmö
När Håkan Juholt framförde sitt sommartal hade han varit partiledare i knappt fem månader. Under den tiden har han pekat ut en tydlig riktning för partiet: Kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt, social investeringspolitik. Han har betonat att solidaritet är en förutsättning för ett gott samhälle och påpekat att ansvar handlar om mer än att balansera budgeten. Det är utmärkt, men vi får inte stanna där. Malin Hanson och Josefin Hägglund skrev i förra veckan om behovet av att prata också om makt och inflytande. Jag håller med, och skulle till detta vilja lägga ytterligare ett begrepp, nämligen tillit.
Inför extrakongressen i våras uppgav fyra av fem LO-medlemmar att de inte trodde att politiken var den bästa arenan för att lösa de stora samhällsproblemen. Nog för att man ska vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser från en enda opinionsundersökning, men resultatet verkar spegla en attitydförändring i samhället som jag tror att många av oss uppfattat när vi pratat politik med folk i vår omgivning, inte minst under valrörselsen; en minskande tillit till politiken som samhällsförändrande kraft. Mot den bakgrunden är det inte särskilt märkligt att en överväldigande majoritet av svenskarna kan säga sig föredra välfärdssatsningar framför skattesänkningar och ändå rösta för det motsatta.
På sikt är detta förmodligen det enskilt största hindret för en progressiv samhällsutveckling. Om folk upplever sig tvungna att söka individuella lösningar istället för gemensamma blir det omöjligt att upprätthålla den allians mellan arbetarklassen och mellanskikten som varit grunden för arbetarerörelsens framgångar i Sverige. Med Håkan Juholts ord: Om jämlikhet inte är möjlig, då rustar sig medborgarna för ojämlikhet i sin vardag.
Så hur hamnade vi här? Haveriet för 80-talets ekonomiska politik, visst. Nedskärningarna under 90-talet, absolut. Den ständigt ökande ojämlikheten trots en alltmer högtravande jämlikhetsretorik från våra företrädare, inget nytt där. Men kanske kan det också formuleras ännu mer konkret. Betänk frågan som ställdes till LO-medlemmarna. När gjorde vi senast anspråk på att faktiskt lösa något stort samhällsproblem?
Vi är bra på att identifiera problemen, bra på att uppröras över problemen. Ännu bättre på att kritisera borgerligheten för deras oförmåga att hantera problemen. Vi erbjuder satsningar, investeringar i bästa fall, och säger att det på förhand fastställda reformutrymmet kan användas bättre än till nya skattesänkningar. Vi talar om resultat i relativa termer: Fler hyresrätter, fler tunnelbanelinjer, fler som får chansen att lyckas i skolan. Problemet är att också borgarna kan utlova satsningar, även om deras satsningar tenderar att ha karaktären av nedskärningar. Men ändå: om ingen vågar utlova resultat som faktiskt märks konkret i människors vardag kommer debatten i slutändan att handla om vilken av partiledarna som låter mest trovärdig.
För att återupprätta tilliten till politiken som kraft för förändring tror jag alltså att vi måste demonstrera att vi faktiskt klarar av att lösa de problem vi ser i samhället. Inte alla på en gång, men åtminstone ett par av de riktigt stora och strukturellt viktiga. Inte under nästa mandatperiod, men kanske under loppet av ett decennium. Vi måste helt enkelt utarbeta en ambitiös strategi på medellång sikt, med tydliga milstolpar som möjliggör löpande utvärdering. Vi behöver mer än en riktning. Vi behöver målsättningar.
Första steget måste handla om kunskap. Som Lena Sommestad länge påpekat har vi tappat den starka förankring i akademisk forskning, sakkunskap och samhällsanalys som utmärkte efterkrigstidens stora reformperiod. Här i ligger naturligtvis en utmaning till alla socialdemokrater, men det finns mycket som partistyrelsen skulle kunna bidra med uppifrån. De kunde exempelvis börja med att plocka upp Kriskommissionens rapport ur det runda arkivet och se över förslaget om ständiga kommissioner (s. 22, 114). Jag har även tidigare skrivit om detta (AiP 25/2011).
Det måste också handla om finansiering. Det vore naivt att tro att vi ska kunna lösa de stora samhällsproblemen inom ramarna för samma reformutrymme som den borgerliga politiken. Det är naturligtvis aldrig kul att gå till val på skattehöjningar, men antagligen är det lättare att sälja in om man kan vara tydlig med exakt vad medborgarna kan förvänta sig i utbyte. Men vi måste också söka andra vägar. I ett läge där investeringsunderskotten växer allt fortare är det knappast en vettig prioritering att fortsätta amortera på en redan rekordlåg statsskuld, i synnerhet inte när det faktiskt kan vara direkt skadligt för ekonomin. Och i denna tid av oro på finansmarknaderna kanske det till och med kan vara läge att börja fundera över om inte åtminstone en del av våra pensionspengar kunde göra större nytta om de flyttades från börsen till samhällsnyttiga investeringar.
Senaste gången som socialdemokratin gjorde anspråk på att faktiskt lösa ett samhällsproblem var när vi sanerade statsfinanserna under 90-talet och sedan dess har vi aldrig riktigt tagit av oss krishanterandets kamrerskostym. Som Anders Nilsson och Örjan Nyström konstaterade 2005 är samhällsförändring inte längre något som socialdemokratin förespråkar, eftersträvar eller söker stöd för, utan något som man utsätts för och har att hantera. Det är mot den bakgrunden som Fredrik Reinfeldt nu utmanar oss om positionen som Sveriges samhällsbärande parti.
Om Moderaterna vill ha det epitetet så kan de behålla det. Socialdemokratin kan aldrig nöja sig med att vara samhällsbärande; vi måste vara en samhällsbyggande kraft eller inget alls.
