Veronika Engelmann, avgående förbundsstyrelseledamot för S-studenter, berättar om beslutet att lämna Socialdemokraterna: ”Jag orkar inte ta kampen mot kapitalismen om det samtidigt innebär en kamp mot mitt eget parti.” Foto: Klas-Herman Lundgren
Jag skulle vilja dela med mig av en kärlekshistoria. En sann historia, som varade i nästan åtta år, men som till slut fick ett ganska sorgligt slut. Vi växte ifrån varandra, vi ville helt enkelt olika saker. Den energin vi tidigare gav varandra försvann och vår relation blev mer och mer som en börda. Många har nog själva upplevt det där, förälskelsen, uppslukelsen, den magiska energin som fanns där i början. Men så händer något, till slut finns bara bitterheten, ilskan och besvikelsen kvar.
En del hanterar det olika, avslutar direkt, eller som jag, kämpar in i det sista och övertygar mig själv dagligen om att det är rätt. Bara härda ut lite till och hoppas på en vändning, det måste gå, jag har ju investerat så mycket energi och tid i det här, det bara måste gå. Men det finns alltid en vändpunkt, den omtalade droppen som får bägaren att rinna över.
Det hela började för ungefär 8 år sedan. Jag blev fackligt aktiv på min arbetsplats och mötte partiet på en utbildning. Jag minns att jag kände mig som frälst, upplyst, hittade hem. Jag förstod allt. Jag förstod kopplingen mellan facket och partiet och såg styrkan i arbetarrörelsen. Åtminstone den potentiella styrkan. Jag förstod nödvändigheten av arbetarklassens organisering mot kapitalet. Och jag kände en otrolig övertygelse i att fackföreningsrörelsen ihop med Socialdemokraterna skulle föra den här kampen.
Det här var precis innan valet 2006 och de hade precis fått med mig, en ny hängiven gräsrot, till valrörelsen. Jag var så upprymd på min arbetsplats, bland mina vänner och familj. Jag ville att alla skulle förstå det jag hade förstått. Jag engagerade mig mer och mer i både facket, i partiet och i SSU.
Jag vet inte hur mycket av min fritid jag lagt på mitt politiska engagemang. Jag kan heller inte minnas att jag tvivlade i början, jag vara bara så lycklig över att få vara en del i allt det här, alla fantastiska människor, all kunskap jag fick ta del av och såklart allt hopp. Vi skulle vinna val, vi skulle kämpa för socialismen, vi skulle förändra världen!
Men sen hände något. Det är svårt att minnas exakt vad eller när, men jag minns att jag allt oftare fick försvara mitt eget parti, och allt oftare kände något slags skam över att kalla mig socialdemokrat. Folk började ifrågasätta varför jag, med mina värderingar, var medlem i partiet. Stod jag bakom allt som partiet gjorde? Hur jag kunde lägga ned så mycket energi på det? Jag började få allt svårare att övertyga mig själv om att det jag gjorde var det bästa jag kunde göra för att få till stånd samhällsförändring. Jag började känna en känsla av hopplöshet och mitt tidigare så brinnande engagemang började mattas av.
Jag minns besvikelsen jag och så många med mig kände efter Juholt-drevet. Jag minns också den glädje och hoppfullhet vi kände när han tillträde. Jag minns frågan om vinster i välfärden, även där den stora besvikelsen efter partikongressen. Jag hoppades och hoppades att partiet skulle hitta styrkan och modet att stå upp för sina ideal och värderingar, kämpa för frigörelsen av människan. Istället fortsätter man på den redan upptrampade vägen mot mitten, åt höger, medan krympande skaror gräsrötter desperat kämpar ute på gatorna för att övertyga väljarna och försöka vinna valen.
Jag har sett så många unga kämpars engagemang dö ut under sin tid i partiet. Jag ser stora problem med den ökande elitismen inom partiet. Det finns stora brister när det kommer till interndemokratin. Jag finner det även djupt problematiskt att allt fler högt uppsatta personer inom partiet lämnar och försvinner rätt in i näringslivet, inte alltför sällan till poster med direkt anknytning till deras tidigare politiska uppdrag. Helt ärligt, hur ska vi kunna förändra samhället om vi inte lever som vi lär?
Socialdemokratin är inte längre en folkrörelse. Den är inne på en farlig väg. När inte varje medlems röst längre är lika viktig, utan gräsrötterna blir en supporterklubb som ledningen önskar ha hejandes bakom sig, då är slaget förlorat. Jag må låta hård, men jag kan bara tala utifrån mig själv. Jag är ledsen, jag är besviken, jag hade inte önskat mig det här, men samtidigt kan jag inte längre.
Jag har alltid fått höra att det är viktigt att stanna kvar för att ”såna som vi behövs i partiet”. Men jag orkar inte med det resonemanget längre. Jag orkar inte ta kampen mot kapitalismen om det samtidigt innebär en kamp mot mitt eget parti. Jag gör saker jag tror på nu, och jag känner hur jag får mer och mer energi varje dag. Och jag har fler med mig, som också tog det här beslutet.
Det finns så oerhört mycket kraft i arbetarrörelsen, genom alla fina människor som är engagerade. Människor som fortfarande tror på och kämpar för en samhällsomdaning. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa människor får möjlighet och utrymme att driva den så viktiga jämlikhetskampen framåt. Och det är bråttom, för det finns mörka krafter i samhället som växer i takt med att arbetarklassens sammanhållning och styrka försvagas. Jag glömmer inte er, mina vänner, som gett mig så mycket under alla år. Fortsätt kämpa, men framför allt, låt ingen vilseleda er på vägen. Kom ihåg att de med makten är ingenting utan er!
Jag har inte gett upp. Jag kommer ägna varje dag i mitt liv åt att föra kampen vidare för ett jämlikt samhälle. Men från och med nu gör jag det utanför arbetarrörelsen.
Veronika Engelmann
