Veronika Engelmann: Därför lämnar jag Socialdemokraterna

Jag (1)

Veronika Engelmann, avgående förbundsstyrelseledamot för S-studenter, berättar om beslutet att lämna Socialdemokraterna: ”Jag orkar inte ta kampen mot kapitalismen om det samtidigt innebär en kamp mot mitt eget parti.” Foto: Klas-Herman Lundgren

 

Jag skulle vilja dela med mig av en kärlekshistoria. En sann historia, som varade i nästan åtta år, men som till slut fick ett ganska sorgligt slut. Vi växte ifrån varandra, vi ville helt enkelt olika saker. Den energin vi tidigare gav varandra försvann och vår relation blev mer och mer som en börda. Många har nog själva upplevt det där, förälskelsen, uppslukelsen, den magiska energin som fanns där i början. Men så händer något, till slut finns bara bitterheten, ilskan och besvikelsen kvar.

 

En del hanterar det olika, avslutar direkt, eller som jag, kämpar in i det sista och övertygar mig själv dagligen om att det är rätt. Bara härda ut lite till och hoppas på en vändning, det måste gå, jag har ju investerat så mycket energi och tid i det här, det bara måste gå. Men det finns alltid en vändpunkt, den omtalade droppen som får bägaren att rinna över.

 

Det hela började för ungefär 8 år sedan. Jag blev fackligt aktiv på min arbetsplats och mötte partiet på en utbildning. Jag minns att jag kände mig som frälst, upplyst, hittade hem. Jag förstod allt. Jag förstod kopplingen mellan facket och partiet och såg styrkan i arbetarrörelsen. Åtminstone den potentiella styrkan. Jag förstod nödvändigheten av arbetarklassens organisering mot kapitalet. Och jag kände en otrolig övertygelse i att fackföreningsrörelsen ihop med Socialdemokraterna skulle föra den här kampen.

 

Det här var precis innan valet 2006 och de hade precis fått med mig, en ny hängiven gräsrot, till valrörelsen. Jag var så upprymd på min arbetsplats, bland mina vänner och familj. Jag ville att alla skulle förstå det jag hade förstått. Jag engagerade mig mer och mer i både facket, i partiet och i SSU.

 

Jag vet inte hur mycket av min fritid jag lagt på mitt politiska engagemang. Jag kan heller inte minnas att jag tvivlade i början, jag vara bara så lycklig över att få vara en del i allt det här, alla fantastiska människor, all kunskap jag fick ta del av och såklart allt hopp. Vi skulle vinna val, vi skulle kämpa för socialismen, vi skulle förändra världen!

 

Men sen hände något. Det är svårt att minnas exakt vad eller när, men jag minns att jag allt oftare fick försvara mitt eget parti, och allt oftare kände något slags skam över att kalla mig socialdemokrat. Folk började ifrågasätta varför jag, med mina värderingar, var medlem i partiet. Stod jag bakom allt som partiet gjorde? Hur jag kunde lägga ned så mycket energi på det? Jag började få allt svårare att övertyga mig själv om att det jag gjorde var det bästa jag kunde göra för att få till stånd samhällsförändring. Jag började känna en känsla av hopplöshet och mitt tidigare så brinnande engagemang började mattas av.

 

Jag minns besvikelsen jag och så många med mig kände efter Juholt-drevet. Jag minns också den glädje och hoppfullhet vi kände när han tillträde. Jag minns frågan om vinster i välfärden, även där den stora besvikelsen efter partikongressen. Jag hoppades och hoppades att partiet skulle hitta styrkan och modet att stå upp för sina ideal och värderingar, kämpa för frigörelsen av människan. Istället fortsätter man på den redan upptrampade vägen mot mitten, åt höger, medan krympande skaror gräsrötter desperat kämpar ute på gatorna för att övertyga väljarna och försöka vinna valen.

 

Jag har sett så många unga kämpars engagemang dö ut under sin tid i partiet. Jag ser stora problem med den ökande elitismen inom partiet. Det finns stora brister när det kommer till interndemokratin. Jag finner det även djupt problematiskt att allt fler högt uppsatta personer inom partiet lämnar och försvinner rätt in i näringslivet, inte alltför sällan till poster med direkt anknytning till deras tidigare politiska uppdrag. Helt ärligt, hur ska vi kunna förändra samhället om vi inte lever som vi lär?

 

Socialdemokratin är inte längre en folkrörelse. Den är inne på en farlig väg. När inte varje medlems röst längre är lika viktig, utan gräsrötterna blir en supporterklubb som ledningen önskar ha hejandes bakom sig, då är slaget förlorat. Jag må låta hård, men jag kan bara tala utifrån mig själv. Jag är ledsen, jag är besviken, jag hade inte önskat mig det här, men samtidigt kan jag inte längre.

 

Jag har alltid fått höra att det är viktigt att stanna kvar för att ”såna som vi behövs i partiet”. Men jag orkar inte med det resonemanget längre. Jag orkar inte ta kampen mot kapitalismen om det samtidigt innebär en kamp mot mitt eget parti. Jag gör saker jag tror på nu, och jag känner hur jag får mer och mer energi varje dag. Och jag har fler med mig, som också tog det här beslutet.

 

Det finns så oerhört mycket kraft i arbetarrörelsen, genom alla fina människor som är engagerade. Människor som fortfarande tror på och kämpar för en samhällsomdaning. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa människor får möjlighet och utrymme att driva den så viktiga jämlikhetskampen framåt. Och det är bråttom, för det finns mörka krafter i samhället som växer i takt med att arbetarklassens sammanhållning och styrka försvagas. Jag glömmer inte er, mina vänner, som gett mig så mycket under alla år. Fortsätt kämpa, men framför allt, låt ingen vilseleda er på vägen. Kom ihåg att de med makten är ingenting utan er!

 

Jag har inte gett upp. Jag kommer ägna varje dag i mitt liv åt att föra kampen vidare för ett jämlikt samhälle. Men från och med nu gör jag det utanför arbetarrörelsen.

 

Veronika Engelmann

Share

27 thoughts on “Veronika Engelmann: Därför lämnar jag Socialdemokraterna

  1. Det är tråkigt att se dig gå, Veronika. Tyvärr stämmer det du skriver på väldigt mycket av min egen upplevelse men jag måste tro att vi kan förändra rörelsen inifrån till det bättre, varvid jag valt att själv vara kvar i partiet.

    • Det går inte att förändra detta parti inifrån då mellanskikt och topp ignorerar Medlemmar som har en annan uppfattning. Själv fick jag förfrågan om att medverka i dörrknackning här i Eskilstuna. Mitt svar till dem var att jag inte kunde delta med tanke på den linje partiet står för i vissa delar bl.a. då det gäller privatisering och vinster inom vård, omsorg och skola. Hade förväntat mig att partiets ombudsman skulle höra av sig eller minst bekräfta att de mottagit mitt svar. Men icke.
      Historien upprepar sig från tiden för EU-/EMU-diskussionerna där jag ställde några frågor till partiet lokalt (då var det en annan ombudsman). Inte heller detta besvarades.
      Min uppfattning är att de inte internt vill föra en diskussion eller ens ha kontakt med de medlemmar i partiet som har en avvikande uppfattning. Partiet fortsätter också att simma fram i mittenfåran med starka dragningar högerut. Allt snack från Löfven om annat är bullshit, allt han vill åt är makten för sin egen skull. Märkligt att partiet fortfarande har så många medlemmar och sympatisörer kvar, en fråga jag ställer mig är varför jag själv är medlem i ett parti som förlorat sin själ.

  2. Kunde inte ha skrivit det bättre själv! Ideologin har fått ge plats åt pragmatismen. Det skapar ingen jämlikhet att göra bara det som MAN TILLÅTS GÖRA! eTT PARTI MÅSTE FÖRST BESTÄMMA FÄRDRIKTNINGEN OCH SEDAN HANDLA.

  3. viktigast att du fortsätter att kämpa för det som du tycker är rätt, att din röst inte tystnar. Sen kommer pendeln att svänga igen. Välkommen tillbaka då du “känner igen partiet”.
    Minns att juholt är kvar och gör ett jättejobb ute i landet!

  4. Du beskriver exakt min syn, fast jag HADE ett förhållande med sossarna I drygt 40 år INNAN JAG GJORDE SLUT.. Jag är fortfarande socialdemokrat i själ och hjärta och därför känns v som det enda alternativet idag. sORGLIGT MEN SANT :'(

  5. Tråkigt att du fattat det beslutet, men som BRitta skriver, hoppas att du fortsätter ditt arbete för ett bättre samhälle. Jörgen Johansson, tidigare ordförande i SSU Skåne, sa en gång klokt: Vi har två motståndare, partiet och kapitalet, i nämd ordning.
    Sköt om dig, Veronika!

  6. Efter Knivhugget i ryggen på juholt finns ingen trovärdighEt kvar.
    Jobbar fortfarande fackligt men har nu bytt pArti till Vänsterpartiet, de enda som kämpar mot egoismen i svensk politik.
    Plågsamt att tvingats se ett arbetarparti dö genom att det infiltreras av högerkrafter som lyckas använda nedmonteringen av folkhemmet och avregleringArna för sina Strängt privata ekonomiska intressen.
    Vidrigt!

  7. Mycket bra skivet, synd att inte ens V känns som ett alternativ 🙁 Var ska vi som önskar ett bättre samhälle lägga vår röst?

        • Vänsterpartiet är numera INGEt kommunistiskt parti utan ett frihetligt socialistiskt alternativ som är närmare socialdemokraternas rötter än socialdemokraterna själva

          • Frihetligt är ju vänsterpaRtiet inte. Frihetlig socialism går inte alls ihop med att verka I och genom staten – frihetlig socialism är anarkism, syNdikalism, rådskommunism. Nåt slags reformism är det väl snarare vänsterpartiet står för. Som sossar förr.

  8. Så sorgligt! Förstår dig. Märker hur jag själv Befann mig i mitten av partiet på 70-talet och hur partiet alltmer gått åt höger så nu knuffar man snart ut mig också. undrarhur många som är aktiva för att skaffa sig en position snarare än att förverkliga en ideologi? Blir så oändligt Ledsen över det.

  9. Jag är inte ung men jag känner ändå igen mig i din historia. InfÖr förra valet stod jag inför mitt eget skrank Jag haDe varit fackligt mycket aktiv i över 30 år. Jag är i hjärtat en demokratisk socialist. Jag ville engagera mig politiskt men när jAg kollade på socialdemokraterna såg jag inte den politiken. Jag kollade då vänstern ocH där hittade jag Svaren på den politik jag vill ha. De grundläggande mänskliga solidariska lösningarna. Jag är inte överrens med v i allt men det är också ett parti med högt till tak och en öppen debatt. Välkommen hit du med! Tillsammans gör vi sverige mänskligare….

  10. hej
    det samma här jag läser om och om åter igen varför socialismen som ett alternativ bl.a fr albert ajnanstian just det………… hur vi annars kan kämpa för rättvisor demokrati frihet jämlikhet jämställdhet när kapitalismen är kvar.det som du gör ekar i framtiden utan tvekan. med kammeratliga hälsningar
    behrad ansari.

  11. Som några skrev, välkommen till vänsterpartiet. ingen kan väl förneka att partiet står för en demokratisk socialism som överensstämmer helt med den ideologi som många i s och lo har. om man inte tror på s på det strategiska eller organisatoriska planet, så måste väl v vara det att satsa på.

    • Kommunismen är en ond ideologi, låt dig inte luras av tomma ord som solidaritet, se på kommunismens handlingar genom historien och på andra platser i världen.

  12. Jag har gått med i Landsbygdspartiet Oberoende istället.
    Inget parti idag ser landsbygden och dess befolkning,
    inte ens Centern. Och S flörtar med MP – som inte begriper
    något om landsbygdens livsstil och villkor, tack och adjö,
    S – nu blir det ett parti som behövs, innan det är för sent
    för “Landet utanför” som Kristina Mattson döpt sin bok
    om landsbygdens kris till. För det har gått utför för oss
    utanför storstan i mer än 40 år, och ingen bryr sig, annat
    än att leverera en och annan floskel, typ “Hela Sverige
    skall leva” – vart fjärde år, sedan blir det ingenting, bara
    lögner, svek och floskler, från alla 8 i riksdagen.

  13. Dessvärre är du inte ensam om din besvikelse över S utveckling. Min första stora inträffade när jag ung och glödande flyttade till Stockholm från en liten men aktiv landsortsstad i norr. sökte mej till S i Sthlm , blev hänvisad till en stadsdelförenng som var helt ointresserade av nya förmågor (som kanske hotade de etablerades ställning)Jag Gav upp efter ett halvår och S förlorade ännu en medlem …

  14. Pingback: Socialmoderaterna (SM), snart är vi där | lindelof.nu

  15. Jag hamnade av misstag på denna webbsida, men fortsatte läsa eftersom jag faktiskt är intresserad av Socialdemokratins nutida position. Själv är jag övertygad individualist och socialliberal, aktiv inom och för FP i hela 16 år (sedan när det höll på att försvinna), men även jag finner nu att det är dags att låta Sverige stabilisera sig genom att ta en tur åt vänster. Jag fortsätter läsa och kanske börjar kampanja för S nästa år, helt ideellt… Om jag blir frälst, såklart. Jag erkänner att inte har läst socialister om socialismen och att jag är rädd för kommunismen. Ha en bra dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *