Vem synar Alliansens splittringar?

Fredrik Reinfeldt leder den borgerliga alliansen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT.

 

Inte ens en månad orkade Moderaterna hålla fast vid sitt förslag om sänkt studiestöd. En vinst för studenterna, givetvis. Men frågan är om det inte är ännu dummare av borgarna att dra tillbaka förslaget än att lägga fram det från första början. Åtminstone om Moderaterna vill fortsätta framstå som ett parti som håller det de lovar.

 

Borgarna är inte konsekventa. De vänder kappan efter vinden så fort de möter minsta lilla motstånd och verkar inte riktigt vara överens om i vilken riktning de vill ta landet. Bara några timmar efter att finansministern försvarat studiestödssänkningen i en intervju i Sydsvenskan drar statsministern tillbaka förslaget. Vad sänder det för signaler till väljarna? Tydligt blir i alla fall att splittringarna i Alliansen och i regeringspartierna internt allt mer bubblar upp till ytan. Frågan är var riksmedia finns för att bevaka regeringens sönderfall.

 

Efter riksdagsvalet 2010 konstaterade medievetare ganska snabbt att något inte riktigt stämde med bevakningen av valet i den svenska pressen. Det framgick att de största svenska dagstidningarna publicerat betydligt mer kritik mot den rödgröna oppositionen än mot alliansregeringen. Inför årets riksdagsval har Socialdemokraterna klargjort att inget blockalternativ till regeringen ställer upp till val, vilket förändrar utgångsläget för mediebevakningen. Trots det fokuserar media förvånansvärt mycket på vad de rödgröna partierna är oense om och betydligt mindre på regeringens inre splittringar.

 

Det är dags för regeringen att synas i sömmarna. Efter åtta år i regeringsposition bör det ligga i allmänintresset att se vad som egentligen hänt sedan 2006. Svensk media skulle kunna gotta sig i vilka av regeringens vallöften som infriats och inte och ställa ansvariga politiker mot väggen. Men ironiskt nog verkar den mesta av kritiken mot alliansen inte komma från allmänintressets väktare, det vill säga media, utan från alliansens egna.

 

I åtta år har vi nu sett regeringspartierna försöka komma överens över partilinjerna. Oftast har stridsfrågorna mellan partierna skyfflats under mattan, men ju mer alliansens nyförälskelse har tonats av desto tydligare blir det även utanför stängda mötesrum att interna strider faktiskt existerar. Studiestödsfrågan är bara ett av många exempel på en oenig allians som där inte ens moderaternas högsta topp verkar ha pratat ihop sig innan de kommer med utspel som säger helt olika saker. På konferensen Folk och Försvar i början av året kom det fram att varken Göran Hägglund eller Jan Björklund är särskilt nöjda med den försvarspolitik som Reinfeldt så ivrigt står bakom. När det blir uppenbart att skolan är i kris försöker regeringen desperat hålla en gemensam linje trots att de fyra partierna spretar åt helt olika håll i frågan. För att inte tala om Maud Olofssons memoarer som kom ut för ett tag sedan och berättade för oss att Alliansen inte ens var särskilt överens i sitt tidigaste skede.

 

Än är det visserligen för tidigt att se om dagspressen återupprepar sin till alliansen fördelaktiga bevakning av även detta val, men det går såklart spekulera i hur rubrikerna sett ut om liknande splittringar synts i en potentiell rödgrön regering. Media ska vara opartisk, men hur opartiskt är det att inte rapportera hur mycket alliansens sömmar faktiskt spricker?

 

Svenska folket förtjänar en press som kritiserar lika mycket åt alla håll, och de förtjänar att veta att alliansen inte längre är särskilt allierad. För en allians som inte är allierad har varken något existensberättigande eller förmågan att styra ett land.

 

Liss Jonasson
Libertas

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *