Alfred Esbjörnson, Sapere Aude, vill ge en mer nyanserad bild av den i Sverige omhuldade Hillary Clinton. Håller du med honom? Skriv gärna en replik till libertas@s-studenter.se!

Nyligen offentliggjorde Hillary Clinton att hen kommer att ställa upp som presidentkandidat i USAs presidentval 2016. Nyheten togs emot med glädje på både höger- och vänsterkanten i Sverige, ett exempel är när Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson sitter i Gomorron Sverige och gläder sig över att USA nu kanske äntligen kan få en kvinnlig president. Det tål väl att hållas i åtanke att Hillary Clinton kandiderade till president redan 2008, och då gick det ju inte fullt lika bra, så även om hen har bättre chanser att bli Demokraternas presidentkandidat den här gången är det inte helt självklart.

Hur kan det då komma sig att så många blir så glada över att Hillary Clinton ställer upp som presidentkandidat, och varför mottas beskedet med glädje av både höger- och vänsterpolitiker här i Sverige? Det enda argument som tycks lägga fram är att Hillary Clinton är kvinna. Låt oss för all del inte glömma de patriarkala strukturer som världen över nekar kvinnor som Hillary Clinton samma fri- och rättigheter som män. Skulle Hillary Clinton nu bli vald till president är det mycket möjligt att det skulle kunna bli ett slags paradigmskifte. Det har funnits kvinnliga regeringschefer tidigare, men att presidenten för ett av världens mäktigaste länder vore en kvinna skulle onekligen vara ett framsteg.

En snabb titt på hennes historia visar däremot att Hillary Clinton knappast har varit någon hängiven förkämpe för vare sig kvinnor eller socioekonomiskt missgynnade grupper. På hemmaplan deltog Hillary Clinton aktivt till att riva upp det federala biståndsprogram som gav stöd till låginkomsttagande barnfamiljer (Aid to Families with Dependent Children) på 1990-talet och använde under sin tid som utrikesminister en privat e-postadress för att slippa de offentlighetsregler som gäller de e-postadresser som regeringstjänstemän använder i USA.

Just tiden som utrikesminister är intressant. Hillary Clinton medger i sina memoarer som kom ut förra året att hon under sin tid som utrikesminister deltog i den kupp som avsatte Honduras folkvalde president Manuel Zelaya – sedan dess har Honduras blivit det land i världen med flest mord per capita, med en ganska stor marginal dessutom. Hillary Clinton har även erkänt att USA stöttade fruktansvärt brutala regimer under kalla kriget, men att syftet var att bekämpa Sovjetunionen – i nästan samma andetag jämför Hillary Clinton kampen mot Islamiska Staten med kampen mot Sovjetunionen, vilket i förlängningen skulle kunna betraktas som ett argument för att stötta fler brutala regimer i kampen mot IS. Den israeliske tidningen Haaretz beskriver Hillary Clinton som den israeliska regeringens bästa talesperson tack vare hennes försvar av Israel i praktiskt taget alla lägen. I oktober 2002 röstar Hillary Clinton för USAs invasion av Irak. Nyligen visade det sig att familjen Clintons fond (”Bill, Hillary and Chealsea Clinton Foundation”) tog emot donationer från Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Oman.

Så visst vore det en stor seger att välja en kvinna till president i USA, men vi bör faktiskt fråga oss om vi är beredda att offra den politiska delen av hennes kandidatur. Det faktum att Hillary Clinton är en kvinnlig presidentkandidat är, än en gång, oerhört viktigt och i sig ett stort framsteg men det finns väldigt lite som tyder på att den politik Hillary Clinton skulle föra som president skulle göra något annat än slå hårdast mot de kvinnor som redan är mest utsatta. Risken är helt enkelt att USA väljer en president som fortsätter med en extremt aggressiv utrikespolitik och en nyliberal inrikespolitik men att det den här gången är en kvinna som gör det istället för en man. Kampen mot den rådande könsmaktsordningen måste föras, men den måste föras sida vid sida med kampen mot den politik som slår sönder människors liv på samma sätt som den patriarkala könsmaktsordningen.

Alfred Esbjörnson
Sapere Aude