Vem är det som styr egentligen?

12large

Hur står det egentligen till med maktfördelningen i Sverige? Har Riksdagen något att säga till om? Spelar ens engagemang någon roll? Det är frågor som Libertas redaktör Madeleine Bengtsson funderar kring.

 

Det är mycket nu. Mycket som rör Socialdemokratiska arbetarpartiet och makt. Och då är den nya regeringen och dessa göranden bara en bråkdel i denna diskussion. Det är flera andra aspekter som lyfts fram och ifrågasatts.

 

Få har missat Daniel Suhonens senaste bok (som recenserades i Libertas häromveckan) i vilken ett sorgligt politiskt landskap målas upp. Här är banden mellan lobbyister och politiker närmare än mellan politiker och gräsrötter. Här skapas broilers och fruktbara karriärvägar för den politiker som har oturen att inte hamna på valbar plats. Håkan Juholt kommenterar boken så här i Aftonbladet:

Boken beskriver en värdemässig förskjutning och förändrad maktbalans i socialdemokratin. /…/ Att möta den berättelsen med tystnad är en maktens härskarteknik. Det är en farlig väg, för då lär vi oss inte, drar inga slutsatser, tar inte med oss någonting på resan in i framtiden. Framför allt blir det underliggande budskapet till den uppväxande generationen att samhällsförändring, ideologi och värderingar hör dåtiden till, att politik är främst för eliterna, inte för folket. Makt och inflytande ligger vid sidan av de valda ombuden.

 

Mikael Feldbaum avslöjade i Dagens Arena nyligen att näringslivsminister Mikael Damberg kör med dubbelspel i frågan om TTIP. Att ministern säger en sak utåt och agerar på ett annat sätt i lönndom.

 

Vem är det som styr egentligen? Eller vad? Det är inte utan att en börjar undra och få sina farhågor. Det pågår ständigt en konflikt om makten och tolkningsföreträdet och beroende på hur styrkeförhållandena ser ut förändras makthavarna. Detta är inget nytt. 1990 presenterade den dåvarande socialdemokratiska regeringen en maktutredning som försökte ge svar på hur makten fördelades mellan offentligt och privat, löntagare och kapitalägare, män och kvinnor. En ambitiös utredning som förstås inte är värd någonting om det inte dras några slutsatser utifrån den. Gjordes det?

 

10 år senare kom en ny utredning, Demokratiutredningen. Efter att samhället förändrats en hel del, med IT-utveckling, EU-medlemskap, en ökad privatiseringstakt och en rejäl nedskärning i den offentliga sektorn, gavs en delvis ny bild. Ett talande avsnitt är det om lobbying, också kallad konsultverksamhet:

Än mer oroväckande, men inte helt överraskande, är att konsultverksamheten inte tycks öka de reella möjligheterna för nya medborgargrupper, däribland nyare sociala rörelser, att komma till tals. I stället cementeras klyftorna mellan dem som redan har stora resurser och dem som saknar detta.

 

I juli i år beslutade den dåvarande Regeringen att tillsätta en ny demokratiutredning. Dess främsta syfte är att se över möjligheterna att stärka representationen och deltagandet i det politiska beslutsfattandet mellan valen.

 

Gott så. Men en sådan utredningen skulle inte tillräckligt tillfredsställande svara på hur makten faktiskt fördelas idag. Sedan år 2000 år har flera tendenser förstärkts, partierna har förlorat medlemmar och Sverigedemokraterna tagit plats i många beslutande församlingar. Nya handelsavtal har slutits, bibliotek har slagit igen och arbetslösheten har ökat. Vad innebär det konkret? Vem är det som styr egentligen?

 

Statsvetaren Bo Rothstein debatterade nyligen i DN för att en ny maktutredning borde genomföras. Han menar att den svenska samhällsdebatten behöver en ordentlig forskningsbaserad genomlysning av maktförhållandenas utveckling sedan förra utredningen.

(E)n förändring är att den ekonomiska ojämlikheten ökat kraftigt och mera så i Sverige än i jämförbara länder. Vi har också fått en mera tudelad arbetsmarknad där många numera har tillfälliga anställningar, vilket kan kopplas samman med en minskande facklig organiseringsgrad. En annan viktig förändring är att det förefaller ske en sammansmältning av den politiska och ekonomiska eliten i Sverige. Ett exempel på detta är den tämligen omfattande trafiken med personer som från att innehaft höga politiska uppdrag eller höga positioner inom den offentliga förvaltningen går direkt över till att arbeta för olika företag eller bransch- och intresseorganisationer som är kopplade till det just det politikområde där man tidigare har haft sitt uppdrag som tjänsteman eller politiker.

 

Ytterligare en viktig aspekt är den utdöende och snuttefierade journalistiken. När det inte finns någon som granskar makten, vad händer med den då?

 

Jag sällar mig till Rothstein och LO-utredaren Kjell Rautio  som vill se att en ny maktutredning utförs. Ett lämpligt uppdrag för regeringen demokratiminister. Och mycket talar för att det finns en hel del att utreda.

 

Utredningen vore viktig för genomlysa oegentligheter, konstiga beslutsgångar, förkastliga beteenden och pinsamma samarbeten. Men det absolut viktigaste uppdraget är att återupprätta tron på demokratin och skaka liv i det apolitiska samhället. För att citera Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren:

Man ska vara rädd för makt. För makt är farligt. Den måste hanteras varsamt, granskas, vårdas. Och framförallt måste den delas. Det finns ingen människa som är så god att hon kan styra hela världen. Och det finns ingen som kan rädda den på egen hand.

 

Madeleine Bengtsson
Libertas

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *