Ägandet i Sverige är, trots tal om ”folkkapitalism”, ”folkaktier” och annat, mycket ojämnt fördelat. Ojämlikt. Statistik från SCB på hur stor andel av olika typer av egendom som ägs av den rikaste procenten, respektive de rikaste fem procenten och de rikaste tio procenten av befolkningen visar detta tydligt. I diagrammet nedan ser vi att den rikaste tiondelen äger ca 60 procent av de reala tillgångarna och 70 procent av finansiella tillgångarna i Sverige.
Den hårdkokta statistiken påminner om ett elegant argument om äganderätten från en långt mer ojämlik och orättvis tid: Marx och Engels år 1848 om privategendomen.
”Ni förfasar er över, att vi vill upphäva privategendomen. Men i ert nuvarande samhälle är privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess medlemmar – den existerar just därigenom, att den icke existerar för nio tiondelar. Ni förebrår oss alltså, att vi vill upphäva en egendom, som har till nödvändig förutsättning, att det oerhörda flertalet i samhället är egendomslöst.”
Ett eventuellt svar på en sådan kritik som Marx och Engels, deras förespråkande av privategendomens upphävande, måste innehålla ett uttalande om att det de facto starkt ojämlika ägandet ändå på något sätt är rättvist. Den mest uppenbara utformningen är att hävda att det ojämlika ägandet rakt av avspeglar individernas olika grader av ansträngning (och kanske talang). Johnny Munkhammar, (ny)liberal debattör, ex-Timbroit och riksdagskandidat för Moderaterna, argumenterar just så i en Aftonbladet-artikel härförleden, med anledning av Michael Moores film Capitalism: A Love Story:
”Visst innebär kapitalismen inkomstskillnader. Men de motiveras inte av tur utan av egna insatser. Och även de med lägre inkomster har det väsentligt bättre med kapitalism.”
I någon mån är det alltså en empirisk fråga i vilken utsträckning den i diagrammet påvisade ojämlikheten är orättfärdig eller inte. Frågan att ställa:
– Hur lätt eller svårt är det att bli rik? (Inklusive hur stor social rörlighet har samhället?)
Om den sociala rörligheten är stor och ens rikedom eller avsaknad av densamma helt avgörs av om man själv har ansträngt sig eller inte, är ojämlikheten mindre problematisk än om ojämlikheten upprätthåller sig själv och den sociala rörligheten är låg. Bland andra Yaleekonomen John Roemer har argumenterat för att det förehåller sig på det senare sättet.
En socialdemokratisk – reformistisk – fråga är: hur kan kapitalismens dynamik förenas med maximal social rörlighet och jämlika möjligheter (jämlik frihet)? En annan är: Hur stor ojämlikhet i ägande är förenlig med de jämlika möjligheter som såväl socialister och socialdemokrater som liberaler säger sig förespråka?
Text av Erik Bengtsson, Göteborgs Socialdemokratiska Högskoleförening
Tidigare publicerad i Libertas 3-4/2009 Tema Twittersamhället/Jämlikhet
