Näringspolitik har alltför länge varit synonymt med skattesänkningar. Det är hög tid att ta frågan tillbaka och visa upp de goda förutsättningar som våra välfärdsinstitutioner ger företagen, menar Peter Gerlach.

Näringspolitik är ett begrepp som stressar många socialdemokrater. Politik för ett bättre företagsklimat likställs ofta med avregleringar och sänkta skatter. Men hade det varit så enkelt så skulle Montenegro, Bulgarien och Uzbekistan alla vara starka handelsmetropoler. Allt annat lika kommer självklart lägre skatter och mindre regleringar att gynna svenska företag, men sett till helheten kräver goda förutsättningar för ett starkare näringsliv ofta det motsatta.

I OECD:s rapport ”Territorial Reviews: Stockholm” (2006) utvärderar och rankar organisationens ekonomer företagsklimatet i Stockholm jämfört med andra storstadsregioner inom OECD. Föga förvånande gör Stockholm bra ifrån sig och hamnar på sjätte plats av 28 europeiska storstäder. Det som gav den höga placeringen var framförallt:

(1) den låga arbetslösheten (kom ihåg att det här var 2006)

(2) det höga arbetskraftsdeltagandet

(3) arbetskraftens höga produktivitet

(4) de stora satsningarna på forskning och utveckling

Full sysselsättning är socialdemokratins första prioritet och mängder av verktyg tillämpas för att bekämpa arbetslösheten, men så värst många enkla svar på jobbfrågan finns inte. Att Sverige ligger så bra till när det gäller arbetskraftsdeltagandet har två huvudsakliga förklaringar. En förklaring finner vi i vår välutbyggda barnomsorg, där förskolor och fritidspedagoger gör det möjligt för båda föräldrarna att stå till arbetsmarknadens förfogande även när barnen är små. En dagisplats i New York kan kosta upp till 20 000 kr i månaden, vilket ofta gör det olönsamt att båda föräldrarna jobbar. En annan förklaring finner vi i våra höga lägstalöner och vår relativt generösa arbetslöshetsförsäkring som tillsammans gör att alla (även personer med mycket låga kvalifikationer) hellre söker jobb och är inskrivna på arbetsförmedlingen, även i perioder när det är hopplöst att få ett arbete. På engelska säger man att Sverige har få discouraged workers.

Arbetskraftens höga produktivitet har en tydlig koppling till ett hyggligt utbildningsväsende, särskilt på högskolenivå. Stockholm rankas trea av OECD:s 68 storstadsregioner när det gäller andel av arbetskraften med högskoleutbildning. Bara San Fransisco och Washington kommer före. Frånvaron av avgifter i utbildningen spelar här en avgörande roll. Men även förskolan gör sitt för arbetskraftsproduktiviteten, i alla fall om man ska tro nationalekonomer som James Heckman, som studerat förskolans positiva effekter på barnens förmåga senare i arbetslivet. OECD lyfter även fram vår goda folkhälsa som förklaring till vår högpresterande arbetskraft. Den goda offentliga vården gör också att företagen inte behöver bekymra sig med att leta privata försäkringar för sina anställda. Slutligen satsar Sverige mest på forskning och utveckling i relation till BNP av alla OECD-länder, och ett stort antal företagskluster, oftast knutna till något enskilt storföretag som Astra eller Ericsson, finns över stora delar av landet.

OECD lyfter också fram några hot mot företagsklimatet i Stockholm. Visst nämns skattenivån men bara i marginalen. Istället är det två andra hot som ses som största hindret för Stockholms konkurrenskraft. Nämligen:

(1) den dåliga integrationen av invandrare på arbetsmarknaden

(2) den överbelastade infrastrukturen och den låga tillgången på bostäder

I Sverige har bara 40% av välutbildade invandrare ett kvalificerat jobb i jämförelse med 90% bland infödda svenskar. Invandrare är också arbetslösa i dubbelt så hög utsträckning som svenskar. Här sticker Sverige ut som exceptionellt dåliga på integration. Vi socialdemokrater ser problemen med segregationen tydligare än vad de borgerliga partierna gör, och det finns många duktiga socialdemokrater på olika håll som känner frågorna (t.ex. innehåller rapporten Bokslut Rinkeby väl avvägda analyser), men det saknas ett samlat grepp med tydligt formulerade lösningar.

När det gäller bostadsbristen har Sverige har en av högsta boendekostnaderna inom OECD, beräknat som andel av hushållens totala konsumtion. Stockholms handelskammare släppte 2010 rapporten ”Rekordstort underskott på bostäder hotar Stockholms tillväxt” och även om slutsatserna med avskaffade hyresregleringar kanske inte är lösningar vi socialdemokrater vill se så är problemanalysen i stort densamma som vår. Det behövs byggas bostäder i en rasande takt och dessa måste i större utsträckning ha hyreskontrakt. Få lockas att ta ett jobb i Stockholm och flytta dit med familjen om man måste börja med att köpa en lägenhet för tio årslöner. Samtidigt så har ett tungt belastat kollektivtrafiknät gjort förseningar vanligare, pendlingstider längre och därmed såväl nya som gamla bostäder utanför centrala Stockholm mindre attraktiva. I en annan rapport från 2010 (”Bygg ut tunnelbanan till Nacka”) analyserar handelskammaren investeringar i kollektivtrafiken och drar slutsatsen att mycket mer pengar borde investeras i en utbyggnad av tunnelbanenätet, något som socialdemokraterna i Stockholm har drivit under flera års tid mot en borgerlighet som säger att tunnelbanan är färdigbyggd. Näringspolitik är alltså inte väsensskilt från övrig politik. Det handlar om att bryta segregationen, investera i bostäder och infrastruktur samtidigt som man har ett högkvalitativt och fritänkande skolväsende med små barriärer mellan utbildningsstegen.

Förslagen för ett stärkt företagsklimat går hand i hand med det samhällsbygge vi socialdemokrater tror på. Som vanligt har dock diskursen drivits mot att handla om skattenivåer och privatiseringar. Det vi saknar är inte politiken för ett bättre näringsklimat. Det vi saknar är personer som kan äga initiativet i frågorna och ta kommandot över debatten. Jag vill höra att det är näringslivsfientligt att ombilda 20 000 lägenheter i allmännyttan till bostadsrätter, att det är näringslivsfientligt att sänka lägstalönerna, att det är näringslivsfientligt att införa avgifter i högskolan. Helt enkelt personer som kan ta tillbaka det förbannade problemformuleringsprivilegiet.