I dag är det tre år sedan massakern på Utöya ägde rum. Den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik mördade 77 människor innan han överlämnade sig till polisen. Åtta personer omkom i en explosion i centrala Oslo, resterande 69 sköt Breivik ihjäl på Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger, som hölls på ön Utöya. En majoritet av Breiviks offer var politiskt engagerade ungdomar.
Datumet den 22 juli har i tre års tid varit en dag då vi på olika sätt uppmärksammat tragedin och hur farligt det är att blunda för det högerextrema hotet, vare sig det tar sig uttryck i patrullerande nazistgrupperingar på stan eller galningar som agerar på egen hand.
Varje år arrangerar den nationella krisgruppen öppet hus-dagar på Utöya, den 21 och 22 juli. Då är det öppet för besökare att komma dit och minnas, sakna och hedra. Under somrarna har Arbeiderpartiets ungdomsförbund i stället hållit sina läger på grannöar som Galsrud, en halvtimmes båtfärd från Utöya. Men nu är det dags att återvända – nästa sommarläger håller AUF på Utöya. Ön ska så småningom komma att begåvas med nya byggnationer, samtidigt som en del gammalt ska stå kvar, som minnesmärken över den fruktansvärda dagen för tre år sedan.
Att massakern på Utöya gör oss både sorgsna och arga är ett sundhetstecken. Det betyder att vi både lider med våra norska kamrater och är beredda att fortsätta kämpa mot den rasism som krattar manegen för sådana som Breivik.
Att isolera massakern på Utöya och betrakta det som enbart en tragisk händelse är fel, dumt och livsfarligt. Fel är det för att Breiviks dåd så uppenbart hade politiska motiv. Och dumt är det för att man då skapar incitament för en politik som totalt missar målet, om syftet är att bekämpa högerextremismen. Därför är det också livsfarligt att blunda för den politiska dimensionen i dådet. Om ingenting görs annorlunda efter massakern på Utöya, kan liknande katastrofer ske igen utan att vi egentligen lyft ett finger för att undvika det. Minnesmanifestationer i all ära, men all beständig förändring tillkommer genom konkret politiskt handlande, bra som dålig.
Att lära av historien är i det här fallet att våga se strukturer och mönster. Det är ingen slump att Brevik motiverade sitt terrorattentat på det sätt han gjorde. Hans i media omskrivna “manifest” på flera tusen sidor, där en högerextrem tankevärld presenteras, är inte bara ett av Breiviks många personliga tillhörigheter utan mycket viktigare än så. Det kan sägas utgöra fonden mot vilken massakern den 22 juli utspelade sig. Det är i sin tur del av något ännu större: den högerpopulistiska diskursen. Det handlar om islamofobi, homofobi, rasism och är en del av en antisocialistisk agenda. Vi ser liknande tongångar i flera av våra svenska riksdagspartier, inte minst hos Sverigedemokraterna och flera av de borgerliga partierna, som med sina eftergifter till partier som Sverigedemokraterna är med och skapar den högerpopulistiska diskursen.
Det är viktigt att förstå att allt det som sägs och uttrycks i samhället tillsammans skapar mening. Det är här strukturerna och mönstren kommer in i bilden. Om vi tar det gångna året som exempel, så kan man säga att den högerpopulistiska diskursen skruvats upp rejält. I december förra året attackerade nazister en fredlig demonstration i Kärrtorp. Några månader senare knivhöggs feminister som var på väg från en 8 mars-demonstration i Malmö. Samtidigt ställer Svenskarnas Parti upp i höstens val, och som om det inte vore nog skördar Sverigedemokraterna ständigt nya framgångar. Att allt detta sker just nu är ingen slump. Varje pusselbit, varje liten del i den här utvecklingen, har betydelse.
Att den moderata lokalpolitikern Camilla Engström häromveckan skrev rasistiska kommentarer på Twitter och delade länkar från välkända rasistsajter, är inte heller något som bara råkar ske vid just den här tidpunkten. På ett eller annat sätt påverkar alla dessa händelser varandra, direkt eller indirekt. Högerregering, Kärrtorp, Malmö, Svenskarnas parti, Sverigedemokraterna, Camilla Engström – allt är en del av samma händelsekedja.
Men det är också reaktionerna, motståndet. När nazister tågade genom Jönköping på 1 maj tidigare i år var motdemonstranterna flera tusen fler än föregående år. Och när Svenskarnas parti gästade Visby och Almedalsveckan för några veckor sedan skrevs det många bra artiklar och skramlades nycklar på plats på ön. Om man påstår att rasismen är på frammarsch, måste man även lägga till att även antirasismen är det. Att det är så, är även det en del av diskursen, av händelsekedjan.
Om ett par månader är det val här i Sverige. Då har vi möjlighet att rösta bort högerregeringen och ersätta den med en mänskligare, klimatvänligare och feministisk regering. Det är viktigt att gå och rösta. Men bara om en månad lite drygt kommer Svenskarnas Parti att försöka tåga genom centrala Stockholm, precis som i fjol. Även då är det viktigt att visa vad man tycker och att stå på sig. För att undvika fler massakrer i stil med den på Utöya, krävs att kampen förs på alla nivåer. Om vi accepterar att nazister får härja fritt på gatorna, kommer det inte dröja längre förrän vi även accepterar dem i parlamentet. Jämt och ständigt pågår en normaliseringsprocess, där den högerextrema högern blir mer extrem, samtidigt som vi paradoxalt nog uppfattar den som mer rumsren. Det finns bara ett sätt att råda bot på det: att sluta normalisera den.
För alla de som sörjer sina nära och kära, som mördades av Breivik för tre år sedan, är varje dag och varje ögonblick en sorts kamp. Det är det också för oss. Massakern på Utöya är inte bara en tragedi, utan en del av kampen mot den vulgära fascismen. Vi måste utkämpa den kampen varje dag. Framför allt måste vi betrakta vår samtid som en tid av kamp. Gör vi inte det, har vi redan förlorat.
Libertas
