Varför vurma för värnplikten?

1022538543 

Entusiasmen är fullständig. Filterbubbleflödet fylls av clickbait om “7 oväntade saker du får lära dig i lumpen” och delningsbara bilder och artiklar från de politiska ungdomsförbunden. Värnpliktens återinförande är okontroversiellt och behöver knappast diskuteras. Vänstern argumenterar ju emellanåt annars för nedrustning, mindre av nationalism och mindre av starka, odemokratiska makthierarkier. Men en folklig förankring av försvaret och en god kollektivistisk fostran av våra unga vuxna trumfar alla negativa konsekvenser i det här fallet.

 

Vänsterns vurmande för värnplikten är anmärkningsvärt. Men värnplikt och satsningar på försvaret är framför allt populism, och har en begränsad samhällsnytta.

 

Hur kraftigt försvar ska Sverige egentligen ha? ÖB ropar ständigt efter mer resurser, oavsett förutsättning och läge. Försvaret är kanske inte ett ekonomiskt särintresse, men Försvarsmakten är det. Militären har alltid – oberoende av nation eller politisk ideologi – utgjort ett mer eller mindre parallellt samhälle till det civila, på gott och ont. Till skillnad från andra myndigheter som är starkt sammankopplade med varandra och övriga samhället lever militären sitt eget liv, organiserat uppifrån och ned, skyddat från insyn. De kommer alltid vilja ha mer resurser och personal från det civila samhället, så länge de följer sin egen djupt rotade logik där både självbevarelse och ständigt förstärkt vapenmakt är inbyggda grundförutsättningar.

 

Den överväldigande majoriteten av befolkningen är dessutom i hög grad villig att mata Försvarsmakten med resurser och personal. För säkerhets skull. De masspsykologiska drivkrafterna bakom detta fenomen får någon annan analysera, men någon procent av BNP hamnar hur som helst hos försvaret till slut. Det svenska försvarskomplexet är inte så mycket mer komplicerat än så – Försvarsmakten skriker efter resurser och Svensson hostar upp utan att tänka närmare på samhällsnyttan.

 

Just värnplikten har en särskilt tveksam samhällsnytta, och beläggen för de positiva effekterna av den verkar framför allt bygga på romantiserade anekdoter. Som Centerstudenters ordförande redogör för är värnpliktens följder för integrationen tveksamma. Och om vi vill svetsa ihop samhället, varför ska det nödvändigtvis ske genom en militär grundutbildning? En annan framkomlig väg vore ju till exempel att bygga upp civilförsvaret och möjliggöra civilplikt inom vissa sektorer i välfärden.

 

De preussiska militära idealen om exercis, vapenvård och memorering av fraser och begrepp är spridda över hela världen och tillhör sannolikt de mest beprövade pedagogiska metoderna i historien. Men de är å andra sidan framtagna för att lära analfabeter att döda, snarare än att ge gymnasieutbildade ungdomar en fot in i vuxenvärlden. Jag malde själv ned mig i elva månader i det där maskineriet. Visst lade jag till mig med en hel del egenskaper som premieras i det här samhället: jag gick från idealist till cyniker, lärde mig att ögontjäneri vinner mot goda intentioner, att resultat är viktigare än ansträngning och att det är bra att uttala mig tvärsäkert om saker jag inte har koll på. Jag fick även med mig en hel del färdigheter som jag haft mycket nytta av under åren som följt: att ta isär och plocka ihop en massa olika vapensystem, rabbla det svenska signaleringsalfabetet, skjuta pansarskott, osv.

 

Vidare ska inte heller individens frihet glömmas bort i frågan om värnplikten. Värnplikten tar ett år i anspråk från myndiga människor och tvingar dem att leva med låg inkomst under dåliga förhållanden. I det civila hade de kunnat organisera sig och ställa kollektiva krav på arbetsgivaren och samhället, men i den militära logiken är det inte bara strikt förbjudet – på många håll i världen slås det även ned med våld. Men inte bara värnplikten och repetitionsövningarna är frihetsberövande, utan minst lika viktigt att beakta är hur tiden i militären formar unga vuxnas kognitiva och sociala utveckling och sätter sina spår i det fortsatta livet, samt att detta sker under tvång.

 

Om värnplikten vore en ny företeelse i dag hade vi varit betydligt mer uppmärksamma på hur den påverkar individen och vilka samhälleliga strukturer och ideal den skapar och upprätthåller.

 

Ska vi nu tvunget ha ett stort försvar skulle jag förorda en version av systemet Sverige hade under en kort period 2010-2011, d.v.s. mönstringsplikt men helt frivillig tjänstgöring. Mönstringsplikten har givit vetenskapen en guldgruva av data om den vuxna befolkningen och lett till flera genombrott inom samhällsvetenskaplig och medicinsk forskning. Tyvärr har den ju tidigare varit avgränsad till statistik om män, vilket lyckligtvis kommer förändras nu. Om inte den militära förmågan är den huvudsakliga bakgrunden till värnpliktens återinförande bör vi snarare förändra gymnasieskolan eller snegla på hur civilplikten fungerar i Österrike och Schweiz.

 

Klart är hur som helst att en återinförd värnplikt i den bästa av världar, och med den vänligaste av tolkningar, är ett nödvändigt ont, och verkligen inget som är värt att jubla för. Men det går alldeles säkert hem i opinionen.

 

Håkan Bernhardsson

 

GSHF

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *