Jag har varit aktiv i SSU sedan 2006 och partimedlem sedan 2008. Som många andra som har varit aktiv i partiet länge har jag upplevt diverse utspel från partiledningen/”uppifrån” som gjort det obekvämt och svårt att förklara och försvara varför jag är kvar i partiet och inte bara går med i Vänsterpartiet istället. Regeringens förslag på ny migrationslag som presenterades tidigare i april är det senaste exemplet. 

Påståendet om att S går längre och längre högerut är inget nytt. Vi har alla stött på de S-kritiker som menar på att Socialdemokraterna inte varit sossar sedan Olof Palmes tid, eller det andra populära att Vänsterpartiet har samma politik som S hade för x antal år sedan. Att samhället och omvärlden förändras och att ett partis politik måste anpassas för att förbli relevant är dock inget konstigt. Jag har alltid haft stort förtroende för mitt partis förmåga att förhålla sig till samhällsutvecklingen och väga politiken mot relevans, regeringsduglighet och partiets ideologi. Oftast, i alla fall. 

Jag minns några av mina första demonstrationståg som SSU-aktiv när vi skanderade “Inga pigor till överklassen, låt dem skura de egna dassen” som kritik mot Alliansens RUT-avdrag. Att partiet senare valde att acceptera RUT som en del av Sveriges skattepolitik kom som ett slag i magen för alla som hatar klassamhället och som ser Socialdemokratin som ett medel för att avskaffa det. Den S-ledda regeringens migrationspolitik i samband med flyktingkrisen fick nog fler än Åsa Romson (MP) att brista ut i tårar. Gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd, begränsad möjlighet till familjeåterförening med mera som sammantaget gjorde att Sverige gick från EU:s mest gene­rösa asyl­lag­stift­ning till EU:s mini­mi­nivå fick mig och många andra att undra var den humanitära delen av S ideologi tagit vägen. Januariavtalet med dessa många borgerliga eftergifter väckte frågan om vad som är viktigast för partiet egentligen – den politik vi påstår oss tro på eller regeringsmakten. Nog för att politik till mångt och mycket handlar om att vara pragmatisk och kompromissa, men ovan vägval får oss att undra – till vilken gräns? De som ansåg att gränsen är nådd och att politiken inte längre går att försvara har nu lämnat. 

Den senaste smällen med förslaget om ny migrationslag ställer frågan på sin spets igen – kan jag som socialdemokrat försvara den här politiken? Tidsbegränsade uppehållstillstånd, som var en del av den lagstiftning som trädde i kraft 2016 som skulle vara “tillfällig för att avhjälpa flyktingkrisen”, föreslås nu vara huvudregel. Dessutom ska ett försörjningskrav för anhöriginvandring införas. Detta trots kongressbeslut från 2017 som säger att  Sveriges migrationspolitik inte väsentligt ska skilja sig från andra EU-länders. 

Socialdemokratin kommer aldrig vinna kapplöpningen i vem som kan föreslå hårdast straff och restriktivare invandringsregler mot den blåbruna högern. Det är inte heller en kapplöpning vi bör vilja vinna. Vår grundideologi följer med en människosyn där vi inte sparkar på de som redan ligger, utan skapar ett samhälle som ger alla en chans. Vallöftet om att vi inte kommer samarbeta med SD hjälper föga om man för en politik som accelererar den idéförskjutning och syn på invandrare som pågått sedan SD kom in i Riksdagen. Den blåbruna högern behöver inte ens hota med sin politik om vi genomför den själva. 

Vi är många som fortfarande tror på socialdemokratin som förändringskraft och medel att nå det jämlika och jämställda samhället. Vi är många som tror på en generell och generös välfärd, trygg arbetsmarknad och internationell solidaritet. Varför måste partiet göra det så svårt för oss att fortsätta vara sossar?

Moa Wikén, Libertas redaktör