När Håkan Juholt hade valts på extrakongressen levererade han på många sätt ett fantastiskt invigningstal på kongressen. Det var också då som han första gången av många använde sig av metaforen att vi alla tjänar på att låna ut vårt paraply till en olycksbroder eller syster som står ute i regnet. Stefan Löfven har på ett lika tydligt och än mer målinriktat pratat om präktigare och rent retoriskt mycket tråkigare saker. Jobb, utbildning, näringspolitik och innovationer. Inte mycket om den lilla människan på gatan där inte.

Det troliga är dock att båda var rätt ledare för sin tid och för läget i partiet. Socialdemokraterna var efter valförlusten 2010 i stort behov av internt självförtroende och på jakt efter sin själ, den som många uppfattade hade övergivits. Efter tumultet under Håkan Juholts korta intensiva period som partiledare var Socialdemokraterna i motsvarande grad i behov av en lugn och trygg partiledare.

Trots att de i sin retorik hade diametralt olika fokus så innebär båda riktningar delar av en klassisk socialdemokrati. Att värna den gemenskap och det ansvar vi har för varandra och att målmedvetet arbeta för full sysselsättning är två sidor av samma mynt. Det vill säga att skydda den lilla människan mot den avreglerade marknadens rovdrift. (Att marknaden kallas för avreglerad är för övrigt en chimär. Det är ju inte så att det inte finns några regler, bara det att det är kapitalet som sätter reglerna.)

Det är självklart svårt att välja men om jag var tvungen så är det Löfvens fokus jag föredrar och det må vara cyniskt att ”strunta” i våra olycksbröder och systrar men jag ska berätta varför. I boken ”Den amerikanska högern” av Martin Gelin så berättar han om Reagans taktik som vi vet lyckades. Han blev vald 1980 och omvald 1984. Han lyckades med detta:

Genom att prata om skattesänkningar i stället för välfärd kunde republikanerna istället förena medelklassen och höginkomsttagarna bakom ett gemensamt mål. Reagan kunde därmed hålla sina vallöften om att lämna de breda välfärdsprogrammen i fred – att skära i Social Security och Medicare skulle ha stött bort medelklassen.

Däremot gjordes kraftiga nedskärningar i välfärdsprogrammen för låginkomsttagare, i synnerhet socialbidraget till fattiga barnfamiljer (Aid to Families with Dependent Children), såväl som matkuponger för låginkomsttagare och subventionerade skolluncher för barn till låginkomsttagare.

Dessa nedskärningar tvingade Demokraterna att liera sig med sina fattigaste väljare, samtidigt som medelklassen inte riktigt såg dem som sitt problem. Man slog därmed in en kil mellan Demokraternas två viktigaste väljargrupper, samtidigt som man stärkte banden mellan medelklass och höginkomsttagare.

Eftersom en oproportionerligt stor del av de fattigaste amerikanerna var latinamerikaner och svarta var detta även en politik som fick den vita medelklassen att känna mer samhörighet med republikanerna, medan man allt mer började se Demokraterna som ett parti för just etniska minoriteter. Tydligast blev det här i den medvetna taktiken att prata om bidragsfuskare.”

Känns det här igen?  En ledtråd. Jag tänker inte på Sverigedemokraterna.