Splittringar har alltid förekommit inom vänstern – från Marx dagar, till Socialdemokratin och kommunisternas splittring under 1900-talets början, via 70-talets sekteristiska vänster till dagens fraktioner i socialdemokratin. I England har Jeremy Corbyn blivit motarbetad av högern inom Labour, i Frankrike har socialistpartiet kollapsat i sin oförmåga att hitta en gemensam presidentkandidat och i Spanien och Grekland har traditionella vänsterpartier tappat sitt stöd till nya sådana. Vid varje splittring lockas vi på vänsterkanten ut i en ny, himmelsk värld, fri från småborgarrevisionister och högeravvikelser.
I Sydafrika har president Jacob Zuma skapat en splittring inom ANC och den sydafrikanska arbetarrörelsen. De tre grundpelarna i kampen mot apartheid, ANC, fackförbundens centralorganisation Cosatu och kommunistpartiet SACP, utgjorde ”the tripartitealliance”. När de demokratiska valen började 1994 valde alliansen att gå samman bakom ANC och en gemensam valplattform. Kommunistpartiet SACP:s företrädare valde att ställa upp på ANC:s vallistor, istället för att ställa upp som ett eget parti. Cosatu kampanjade för ANC, och många i ANC:s toppskikt har en historia inom fackföreningsrörelsen.
Under ANC:s tid vid makten har spänningar inom alliansen varit återkommande, men många menar att det aldrig varit värre än idag. Förra året ställde Cosatus centralkommitté krav på att Zuma skulle avgå och låta vicepresident Cyril Ramaphosa, grundare och tidigare ordförande för metallarbetarfacket NUM, ta över som president. SACP har också krävt Zumas avgång och rykten florerar om att SACP överväger att lämna alliansen inför valet 2019. Zuma själv vägrar att avgå som såväl partiledare som landets president, åtminstone inte innan partikongressen i december.
Att både Cosatu och SACP nu överväger att lämna alliansen handlar inte bara om en frustration över korruption och högerpolitik inom ANC, utan också en ren självbevarelsedrift. De båda parterna ses av befolkningen som ANC:s knähundar och utmanas på flera fronter. Vänsterpopulistiska EFF, ett utbrytarparti från ANC:s ungdomsförbund, har delvis tagit över SACP:s roll som den radikala vänsterns röst. Inom facket kommer kritiken internt, både mot fackpampar och ANC-ledningen. När Zuma skulle tala vid en första maj-demonstration arrangerad av Cosatu i Bloemfontein, stoppades han av demonstranterna. Talarna från Cosatu uppmanade själva Zuma att avgå, medan presidenten fick sitta och lyssna på medan demonstranterna sjöng sånger om hans avgång.
Dessa protester är inte nya, utan missnöjet har funnits inom Cosatu en längre tid. Ursprungligen stöttade facket Zuma, då han sågs som ett vänsteralternativ till sin företrädare Thabo Mbeki. Zuma levde dock inte upp till Cosatus förväntningar, och missnöjet växte parallellt med splittringarna inom fackföreningsrörelsen.
2014 uteslöts gruvarbetarnas fackförbund Numsa ur Cosatu efter att de ansetts vara allt för kritiska mot ANC och SACP. Numsa, med en tydlig marxist-leninistisk ideologi, ansåg att ANC blivit korrupt och att SACP övergivit sin ideologi, varpå de krävde att Cosatu skulle lämna trepartsalliansen. Numsa var vid tidpunkten Cosatus största medlem, med 338 000 medlemmar. Medlemmarna stannade i Numsa, och i april 2017 lanserade de sin egen centralorganisation, Saftu, med målet att återupprätta en radikal arbetarrörelse med en tydlig socialistisk ideologi.
För oss svenska socialister finns en uppenbar attraktion i ett nytt parti, ett parti utan de som hindrar partiets politiska utveckling. Ett sådant parti skulle kunna skapa en sydafrikansk arbetarrörelse fri från den korruption som blivit alltför utbredd inom ANC. ANC:s idé om att vara en representant för ”hela Sydafrika”, kapitalet inkluderat, ger goda skäl för en skepsis gentemot ANC:s förmåga att representera arbetarklassens intressen.
Det är ännu oklart hur starka alternativen är. Saftu har kopplingar till flera inflytelserika organisationer i civilsamhället, men frågan är om de delar samma mål, utöver att avsätta Zuma. Numsa, Saftus överlägset största medlemsförbund, har insisterat på att Saftu bör starta ett eget arbetarparti för att samla vänstern, men är rädda för att skrämma bort andra mindre medlemsförbund och sina allierade i civilsamhället, som inte delar deras ideologiska hållningar. Saftu är därför en fortsatt bräcklig allians med stora risker för ytterligare interna splittringar.
Om vi lär oss av historien, ser vi hur splittringarna ofta kollapsar i sekteristisk Lenindyrkan snarare än stora valframgångar. Om Saftu skulle starta ett parti är det osäkert hur stort stöd det skulle kunna få. Saftu och Numsa verkar sitta fast i en retorik som påminner om KPML(r) på sjuttiotalet, övertygade om att endast fackanslutna arbetare kan utgöra stommen för partiet. Då inte ens hälften av Sydafrikas befolkning har formella anställningar, och fackanslutningen är runt 12 %, lär ett Saftu-parti få marginellt stöd, särskilt om de inte får stöd från SACP och Cosatu.
En annan möjlighet är att SACP och Cosatu bryter sig ur alliansen och drar med sig delar av vänstern inom ANC för att etablera ett nytt parti. Detta är mest troligt ifall Zuma-falangens kandidat vinner vid kongressen i december. Hur Saftu skulle ställa sig till detta parti är osäkert, men förmodligen kommer det inte leva upp till deras marxist-leninistiska kriterier.
Stärks Sydafrika av kampen mot högeravvikelser? Är det nu de ”förnuftiga” som finns kvar i ANC en gång för alla tar sig samman och överger de korrupta pamparna? Eller är det här början på slutet på arbetarrörelsens dominans i Sydafrikas politik?
En enad arbetarrörelse är alltid starkare än en splittrad arbetarrörelse, men en arbetarrörelse i allians med korrupta politiker och kapitalet lär knappast vara särskilt framgångsrik. Många aktiva inom partiet tror att ytterligare en splittring innebär slutet för ANC. Ett fullt möjligt scenario är att fraktioner inom ANC och alliansen börjar bekämpa varandra i inre maktstridigheter. En korrupt kandidat vinner vid partikongressen i december, alla vettiga bryter sig ut och den korrupta faktionen får möjlighet att plundra statsfinanserna fram till valet 2019. Högerpartiet DA får möjligheten att ta över agendan, går till val på ett manifest à la Nya Moderaterna 2006 och trasar sedan sönder välfärdssystemet när de vunnit makten.
Ett annat scenario är att ANC delas i två partier, som tillsammans får ungefär 50% av rösterna i nästa val. Om de inte vill förhandla med oppositionspartierna slutar det med att de får bilda koalitionsregering med varandra. Då kan man fråga sig vad poängen med splittringen var från första början. En enad rörelse kommer alltid vara starkare än en splittrad rörelse. Så då kanske det är dags att vi istället börjar bygga partiet, som är vår historiska uppgift och plikt.
Gustav Björklund Larsen
praktikant för Palmecentret och medlem i LSSK. Under våren arbetar han för Palmecentrets sydafrikanska partnerorganisation ETU och kommer regelbundet att skriva artiklar för Libertas
