Skända flaggan, vägra vapen, svik fosterlandet, var onationell. Ord som förevigats av Carl Johan de Geer, ord som borde betyda något men som alltmer tycks tillhöra en obestämd dåtid. Det talas om en identitetskris för vänstern, för socialdemokratin. Att något sådant skulle förekomma i vår rörelse (läs socialdemokratin) är för många något absurt och de flesta förnekar tvärt att det ens skulle kunna vara ett potentiellt hot mot vår rörelse.
I söndags den 28 februari var det 30 år sedan Olof Palme mördades. Det är inte svårt att bli nostalgisk, drömma sig bort till en svunnen tid där idealen levde och frodades och socialdemokratin minsann var en kraft att räkna med. Många har således dragit den till synes uppenbara kopplingen mellan Palmes mord och det “mord” på idealen som vissa tyckts sig ha skönjt. Den internationalism som förknippas med Olof Palme och den dåvarande socialdemokratin, den svenska internationalismen, för många innebar den ett mod – viljan att stå upp mot den västimperialism, som vissa skulle ha kallat det.
Men det är viktigt att inte låta nostalgin varken binda oss vid det förflutna eller låta den förföra oss med sin romantiserande doft, att inte låta den förhärligande nostalgin styra dagens agenda för vad en socialdemokratisk politik ska innebära. Inte sällan när jag diskuterar dagspolitik med vänner, bekanta och politiskt likasinnade, så förs samtalet in på “den gamla goda tiden” när socialdemokraterna hade makten, när alla garanterades bostad, jobb och ett stort leende på läpparna. Den här nostalgin tror jag bottnar i en längtan efter trygghet, konsekvens i ens liv, att höra samman med något större, något socialdemokratin länge stod för och något som lämnat sina spår i det allmänna medvetandet; rester från en tid då “vi” hade makten.
Tyvärr har Palme blivit en symbol för det folkhem många längtar tillbaka till. Folkhemmet borde inte och får inte bli en stel, fast bild av hur ett gott samhälle ska vara. När idéerna tar slut, när man febrilt letar efter fungerande politik i de gamla arkiven, då upphör organisationen att utvecklas. Vi kan inte bygga dagens politik på gårdagens verklighet, hur mycket vi än skulle vilja. När vi blir mer intresserade av vad Olof Palme, Ernst Wigforss eller Hjalmar Branting sa och gjorde än att själva blicka mot vad vi önskar se i framtiden, då kraxar socialdemokratin fram ett sista farväl på dödsbädden. Naturligtvis är det viktigt att blicka tillbaka och lära sig av historien, men aldrig till den grad att vi reducerar dåtiden till hårklyverier, som huruvida Palme hade varit för eller emot EU.
Just EU belyser kärnan i vad jag vill komma åt. I och med vårt inträde i Europeiska Unionen så fanns det många rädslor, särskilt gällande Sveriges suveränitet. Även många av oss, i det parti som blivit känt för sin internationella solidaritet, vände oss mot tanken att bli en del av EU, främst av maktskäl. “Vi vill bestämma över vårt eget land”, så kan det ha låtit och låter fortfarande när ämnet kommer på tal. För mig uttrycker frasen en okunnighet om hur världen ser ut (nog för att den kan förändras, men ändock), vi lever inte längre i en glad liten bubbla där vi kan härja fritt. Ömsesidiga ekonomiska och politiska förhållanden fördjupas mellan länder, transnationella avtal sluts, osv. och då ges vi ett val. Antingen står vi bredvid och ser på medan de här aktörerna styr politiken som de vill, eller så ger vi oss själva in i kampen.
Socialdemokraterna hade makten. Som det ser ut nu kommer vi inte behålla den, vi behåller den knappt som det är i nuläget. Lösningen är inte citat av Olof Palme, Hjalmar Branting eller Ernst Wigforss. Lösningen är inte “Europas lägsta arbetslöshet”, lösningen är undflyende och svår, den är inte lätt som vissa populister vill få oss att tro. Lösningen ligger varken i tredje vägens politik, i att gå mer åt vänster eller att gå mer åt höger. Vi kan inte bygga ett samhälle genom att acceptera högerns retorik, men vi kommer heller inte att lyckas bygga det socialistiska samhälle som vi vill. Vi kommer att få kompromissa. Men det viktigaste jag tror vi kan tänka på, som rörelse, är att vi blir medvetna om att vi faktiskt är vilse. Vi kan inte lösa dagens problem med gårdagens metoder. Vi kan inte vrida tillbaka klockan och försöka finslipa på halvdåliga lösningar som kanske fungerade då, men som just nu håller på att krackelera. Det vi kan göra, däremot, är att fortsätta samarbeta internationellt, att fråga oss själva inte vad Palme eller Erlander skulle ha gjort, utan vad framtiden kommer kräva av oss.
Det är med andra ord dags att höja blicken och skåda ut över vår samtid med nya fräscha ögon. Kanske är det dags att sluta hänvisa till August Palms: “Hvad hvilja socialdemokraterna?” och istället skriva det första kapitlet i “Hvad kräva samtiden och framtiden?”.
Emil fridolfsson
libertas redaktion
