Mattias V. Pettersson från Libertas har läst Guy Debords klassiker Skådespelssamhället.

Vi befinner oss i en tidsålder där vår egen identitet konstant omförhandlas. Snabbt förvandlas vi efter kontexten som råder. Vi behöver vara presentabla inför olika situationer och förväntas alltid att vara flexibla oavsett om det handlar inför arbetsgivare eller sociala sammanhang. Ibland framstår det verkliga livet inte långt ifrån en teaterpjäs. Det finns redan klara roller där vi i våra normer blir underställda i förhållande till andra människor i fråga om kön, klass eller kulturellt kapital. Vi har våra sociala koder där en genom sitt sätt att röra sig och använda sitt vokabulär snabbt kan sätta sig i överläge gentemot den både ekonomiskt och utbildningsmässigt svagare. Är vi produkter och därmed enbart skådespelare i ett stort system som genom sina fasta roller kräver svaga subjekt för att fortsätta sin exploatering?

1967 släppte Guy Debord boken Skådespelarsamhället vars främsta fråga var; Varför fortsätter flertalet människor att vara tvingade till livsbetingelser som de har få eller inga möjligheter att styra över? Trots den kapitalistiska ekonomins stora framgång är människor fortfarande låsta till en vardag av ofrihet. När vi lever i en värld av sådan materiellt välstånd borde det finnas alla möjliga vägar för individen att nå en autonom vardag. Ändå är vi tvungna till att använda våra kroppar som varor för att reproducera ett system vars enda syfte är sin egen överlevnad och ständig förnyelse.

Grunden till Skådespelarsamhället går att finna i Marx idé om varufeticshim. Varorna kontrollerar människan istället för tvärtom och leder därför till alienation. Det blir ett samhälle där det mänskliga livet blir hänvisat till att förmedlas genom varuformen, och blir därför ett skådespelarsamhälle. Ett samhälle där bytesvärdet blir det dominanta och varor som inte har något verkligt värde tar över oss hindrar det verkliga livet. Människor har blivit passiva åskådare. Vi blir slavar under marknaden. Inget nytt under solen. Boken och rörelsen fick snabbt genomslagskraft och blev en vital del i 68-rörelsen.

Vad som kännetecknar det totala Skådespelarsamhället är enligt Debord fem punkter:
Oavlåtlig teknisk förnyelse, integration av stat och ekonomi, generaliserad sekretess, lögner som inte går att besvara och ett evigt nu.

”Ett evigt nu” är en speciellt intressant betraktelse då det sammanfattar det kortsiktiga tänkande som kommer med kapitalistisk logik. Vid vinstmaximering och ständig reproduktion är det svårt att tänka bortom dagens samhälle. Vad som blir effekterna av dagens arbete är mindre intressant än vad som ger mest profitering för stunden. Som konsekvens ser vi ett system som inte tar ansvar för sina handlingar och bortser från moral och mänskliga rättigheter till förmån för maximal kapitalavkastning. Vi har problem med att se bortom dagen och kan inte föreställa oss en värld där mekanismerna som styr oss och motiverar oss skulle vara något annat.

Denna kortsiktighet får i min mening konsekvenser i att ens ”jag” blir luddigt och suddas ut till förmån för att passa in i kapitalismens ramar. Med ett för starkt jag och därmed ett samvete som ständigt bejakar oss (för att använda Freuds termer) skulle den exploatering som idag sker av en majoritet av världens befolkning förmodligen starkare påverka oss. Men när vi alla blir passiva åskådare på grund av den rådande alienationen kan saker och ting fortgå utan större problem.

Men en del av logiken i det nuvarande systemet är att vi inte ska fundera över orättvisorna. Vi är programmerade att ”hålla igång hjulen” genom konsumtion för att sedan lindra samvetet med 50 kronor till Röda Korset. Inte konstigt att det skrivs ut mer antidepressiva än någonsin och att vi i västvärlden lider av depressioner som av många anses vara ett ”välfärdsproblem”.
Att konstant trycka bort våra olustkänslor och döva det med kortvarig konsumtionslycka blir i längden ohållbart ur alla möjliga perspektiv. Men i vår informationstressade tid finns det tendens att våra subjekt blir allt mer svårare att distansera från fiktionen. Vi lever i en slags ”låtsasvärld” där vi ignorerar problemen då det blir för påfrestande att bry sig. Vi förnekar orättvisorna och fyller oss med tom konsumtion.

Vill vi åstadkomma ett mer hållbart samhälle där vi på lång sikt kan kämpa mot rasismen, patriarkatet och skapa rättvisa finansmarknader måste vi hitta vägar att nå tillbaka till våra fria viljor. Att hitta vägen tillbaka till subjektet är absolut nödvändigt. Det största problemet med människor är annars att en betraktar det nuvarande som evigt och en därför hamnar i fällan att samhället är statiskt. Tvärtom lever i en oerhört dynamisk tid där förändringar finns runt hörnet. Faktum är snarare att omställningar sker snabbare än vi anar, vad som behövs är bara uthållighet och ett starkt jag som kan tränga sig ur alienationen.

Mattias V. Pettersson,
Libertas