Som svar till Selma Haskovics text om den frodande nationalismen i Sveriges arbetarrörelse, främst företrädd av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, har bland annat hävdats att nationalismen sedan länge varit en naturlig del av arbetarrörelsen i Sverige. Det har hänvisats till allt från folkhem till andra folks antiimperialistiska kamp för nationellt självbestämmande. Detta gör att diskussionen blir förvirrad och kanske även förvanskad. Dels ska man egentligen inte behöva hänvisa till arbetarrörelsens historia för att ha rätt. Vår historia är fylld med misstag och sådant vi idag tar avstånd ifrån. Dels var Per Albins nationalism aldrig något okontroversiellt. Den kom i en tid när nationalismen frodades i övriga Europa, där Italien och Nazityskland gott kan stå som avskräckande historiska exempel. Här kan till exempel hänvisas till Olle Svennings utmärkta text i Aftonbladet Kultur (9 juli 2016), där han med all önskvärd tydlighet förklarar varför det är dags att slänga Folkhemmet på historiens sophög. “Ingen folklig intellektuell socialdemokratisk ledare ur Per Albins generation skulle komma på idén att föra vidare folkhemstanken”, skriver Svenning.  Förståelig i sin tid, men från en tid som i all sin vidrighet absolut kan upprepa sig, som han uttrycker det.

När vi står inför ett sådant vägskäl väljer istället vår ledning att spela med i det som Olle Svenning befarar vara Jimmie Åkessons ideologiska hegemoni. Dit vill vi inte gå. Vår närtid vittnar om det, som Haskovic nämner i sin text i Libertas (8 juli 2016). I dagarna var det 21 år sedan massakern i Srebrenica, ett resultat av en nationalistisk yra som slet isär Jugoslavien till oigenkännlighet. Elliot Lorentz menar dock i sitt svar (Libertas, 12 juli 2016) till Haskovic att nationalismen är en naturlig del av arbetarrörelsen i Sverige och även internationellt, att den är ”något som tillhört rörelsen sedan lång tid tillbaka”. Det är en väl snäll jämförelse som riskerar att förta syftet med den antiimperialistiska kamp som Sveriges arbetarklass på samma sätt aldrig ställts inför, såsom Vietnams, Kubas eller Palestinas folk, som nämns i Lorentz text.

När det kommer till partiets överdrivna och något krystade tonläge kring den svenska modellen är Daniel Johansson i sitt svar (11 juli 2016) inne på det själv. Den svenska modellen appellerar inte till ungdomen, men frågan är om den ens hörsammas av någon annan än rörelsenostalgiker. Svenska modellens funktion i Löfvens återkommande tal handlar ju främst om att den ska “utvecklas inte avvecklas”, men huruvida gemene man förstår innebörden av denna modell eller ens vad det är som ska utvecklas och inte avvecklas verkar få veta. Vann vi låglönedebatten mot (M) genom att prata om den svenska modellen eller genom att folk höll med oss om att de inte vill att deras löner ska sänkas? Vilken funktion fyller talen om den svenska modellen mer än att den är svensk och kommer väl till pass i den bland politiker nyupptäckta nationalistiska yran?

Nationalstaten är en relativt ung konstruktion som bidrar till att splittra klassintressena och lättare kontrollera arbetarrörelsen i olika länder. Det finns inget vackert i en sådan konstruktion. Den befäster kapitalismen genom att den ställer marknadsintressen framför kollektiva förbättringar. Även idag är nationalstaten en repressiv apparat som på många håll i världen förtrycker sina befolkningar och här i Europa stänger ute flyktingar med sina gränser. Nationalstaten är ju det främsta instrumentet för kapitalismens och den privata äganderättens bevarande genom sitt våldsmonopol. Finanskapitalet är globaliserat, marknaden är globaliserad, vilket många debattörer också tar fasta på. Men att då gå tillbaka till nationalstaten som något slags fast förankring i denna ovissa tid är kontraproduktivt. Kapitalet måste bekämpas i en internationell kamp precis som det nationella kapitalet bekämpats med nationell klasskamp under socialdemokratins historia i Sverige.

Den svenska arbetarrörelsens största segrar är knappast Per Albins förtjänst och hans gärning kan knappast vara anses som normerande för svensk arbetarrörelse. SSU Stockholm gick emot Per Albins nationella intressen när SAP beslutade att strunta i sina spanska kamrater och den spanska demokratin under spanska inbördeskriget och striderna mot Francos fascister. I samma skede som SAP valde att göra deltagande i den internationella brigaden olagligt gick SSU Stockholm emot både SAP och SSU-förbundet för att i klassolidariteten bedriva en pengainsamling för de Spanienfrivilliga tillsammans med ärkefienderna i kommunisternas ungdomsförbund. Man lät även medlemmar åka ner och strida i brigaderna. Man åsidosatte Per Albins nationalism för klassintresset.

En annan stor seger togs just innan Per Albins maktövertagande i partiet. Då hade SAP två ungdomsförbund i vilka båda sådana som Per Albin och hans idéer var marginaliserade: Ungsocialisterna och Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF). Genom att förklara för den unga arbetarklassen, som utgjorde en betydande del av den svenska militära styrkan, att nationalismens syfte är att inte låtsas om klasskampen och lura i arbetaren att solidariteten ska riktas till det egna landets borgarklass snarare än sin egen klass i andra länder, kunde man istället övertyga den svenska arbetarklassen att solidariteten inte är nationell utan internationell. På så sätt förhindrade våra ungdomsförbund – till slut även tillsammans med SAP och Hjalmar Branting – ett krig med Norge när unionsupplösningen stod för dörren 1914. Norges arbetarklass kamp mot den svenska diktaturen var även vår arbetarklass’ kamp. Vi har ju mer gemensamt med den norska arbetaren än den svenska kapitalisten!

Vår internationella solidaritet användes för att stötta det norska folkets rätt till nationellt självbestämmande, befriade från svenska diktat. Kampen var antiimperialistisk. Men Sveriges arbetarklass kamp kan ju knappast sägas stå mot ett imperium, varken då eller nu. Utan den står ju mot vår egen borgarklass. Visst kan man genom Per Albin hävda att nationalismen haft en betydande plats i vår rörelse. Men det har knappast varit något att lyfta som positivt och alltid har det inneburit att offra internationalismen på det reaktionära altaret. Därför är det inte heller jämförbart med Vietnam, Kuba, Palestina eller för den delen Norges folks kamp för nationellt självbestämmande. Därför är det inte heller nationalismen som kommer befria oss från borgarklassens förtryck.

Alexander Petersson

Simon Andersson

Libertas redaktion

Bild: O. Savostuk, “Höj fanan för proletär internationalism”, 1958.