Jag räds egentligen inte Brexit i sig, snarare är det intressant att följa detta förbjudna – utträdet ur denna självgoda union man egentligen inte verkar få lämna. Det jag däremot räds är att Boris Johnson är den som håller rodret när avtal ska förhandlas fram mellan den europeiska unionen och Storbritannien.

Så varför läser jag så mycket sentimentala domedagstexter nu när Storbritannien lämnar? Ofta från vänster. Trist tycker jag. Vänstern i bred bemärkelse har länge kritiserat EU, de flesta var emot inträde från första början och ännu en del, förvisso mer marginaliserade, har kämpat för utträdet ur unionen efter att vi, i alla fall i Sverige, med ytterst knapp majoritets stöd blev en del av unionen.

Hela arbetarrörelsen, inte minst socialdemokratin, var djupt splittrad i frågan om medlemskap. Med facit i hand har vi fått se utförsäljningar, privatiseringar, avmonopolisering, försämrad arbetsrätt, inskränkt facklig verksamhet och att beslut flyttat från Sverige till Bryssel istället. Jag vågar hävda att i motsats till de som säger att utträde är att ge livskraft åt extremhögern, så är det EU som gett extremhögern kraft att leva under alla år.

I länder som haft ekonomisk kris (för det passar väl sig som internationalist att solidarisera med hur andra länder också behandlats av EU?) har man tvingat dem till att sälja ut stora delar av den offentliga sektorn, om detta kan Grekland vittna. Där blev kritiken mot EU vänsterns lyft, sedan handfallenheten gentemot EU vänsterns fall.

Men ändå ska vi vara för EU? Judith Kiros skrev bra i Flamman den 26 oktober 2019 om hur Johnsons deal som han slagits för att få igenom handlar om att få till ett avtal med USA istället för EU och därigenom skjuta arbetares rättigheter i sank i Storbritannien.

Kiros skrev även att Labour behövde formulera sin egen Brexit om man inte skulle lida ett katastrofalt valnederlag genom att allienera den majoritet som faktiskt röstat för Brexit, till stora delar Labours kärnväljare arbetarklassen. Det gjorde man inte och led ett historiskt stort nederlag till Johnsons konservativa parti som hade ett enkelt budskap: Genomför Brexit.

Är vänstern för flat för att lära sig av dessa misstag? Har den för dåligt självförtroende för att kunna se en ny verklighet, bortom borgerlighetens dikterade alternativ? Arbetarklassen kommer att lida oerhört under Johnsons Brexit. Men den har heller inte blomstrat under EUs taktpinne.

Alexander Petersson