Valrörelse ska vara uttröttande men samtidigt otroligt härligt hör man många säga. “Det är det bästa som vi politiskt aktiva får vara med om” får man ofta höra. Marcus Oscarsson på TV4 tycker att det är som julafton varje dag, “GOSSE VILKEN RYSARE!!” slängde han ur sig någon gång i TV-rutan.

Att valrörelse är något nästintill romantiskt, att stressen, oron och de sena kvällarna är någonting att göra sig intressant över, måste anses vara ett privilegium förbehållet de som ingenting har att kämpa för. Den politiska debatten har de senaste decennierna ändrat karaktär. Det har nog inte undgått någon, idag låter det som att alla partier älskar den socialdemokratiska välfärdsstaten – att alla faktiskt vill att Sverige ska vara ett jämlikt och rättvist land. Valrörelse, det är bara en härlig period för alla politiskt aktiva att få vara ute och prata politik.

Och visst kan valrörelse vara kul, lärorikt och framför allt enande även för sossar. Kamratskapet man får uppleva under en valrörelse i vårt parti är något alldeles unikt. Men politik är samtidigt på allra högsta allvar för de som påverkas av den. Bortom retoriken och talepunkterna visar borgerligheten sitt sanna ansikte. Det är vanligt folks hyror de vill höja, det är deras anställningstrygghet de vill försämra, det är deras sjukhus de vill sälja och det är deras välfärd de vill urgröpa – det är vanliga människors liv de vill göra jävligare. Historien talar sitt tydliga språk, högerpolitik är inte till för det stora flertalet. Det är en sanning som inte är mindre sann bara för att språket har förändrats.

Under valrörelsen 2018 såg vi i Uppsala moderater dela ut cheeseburgare från McDonalds utanför nattklubb och prata om varför marknadshyror är bra. Det var säkert härliga valrörelseminnen som bildades där och då hos ungmoderaterna. Säkerligen skulle också Marcus Oscarsson kunna trycka upp en bild från den kampanjen på sin sida och skriva nåt upphetsat om hur ohyggligt beundransvärt och viktigt för demokratin det är med unga människor som offrar en kväll för kampanjande.

Men för den samhällsklass som dessa unga människor kampanjar står ingenting egentligen på spel. Ungmoderaterna skulle lika bra kunna gå hem utan att behöva känna en klump i magen för att de inte gör nog för att vinna valet; det är ju så att för den handfull människor som påverkas negativt av en borgerlig valförlust är det ju egentligen ingen katastrof om Stefan Löfven stoppar några privatiseringar eller höjer kapitalbeskattningen med några öre.

Högerpolitiken, däremot, kan förstöra människors liv. Därför är det skillnad på valrörelse och valrörelse. För oss är det på riktigt. Det är inte på skoj. Och det är absolut inte bara härligt.

SIXTEN SVANBERG