Urholkningar i socialförsäkringarna och socialarbetare som tvingas lösa de problem politiken ignorerar. Ulrika Ström, socionom och S-student, skriver om hur välfärden inte längre klarar av att lyfta människor ur fattigdom. Fler texter på temat “Den fattiga människan” i Libertas antologi nummer fem.
Utrotandet av fattigdom är ett kännetecken för en välfärdsstat. I Sverige tänker vi ofta att vi har ett generöst välfärdssystem och det har vi haft ett långt tag. Men “Välfärdsstaten” i Sverige håller på att tappa sin trovärdighet och styrka.
Den socialdemokratiska välfärdsmodellen innebär ett obligatorisk socialförsäkringssystem där ersättningarna är relaterade till individens tidigare insatser på arbetsmarknaden. Andra viktiga delar av modellen är generella bidrag, som till exempel barnbidrag, och behovsprövade stödformer, som exempelvis socialbidrag eller försörjningsstöd. Försörjningsstödets roll är att vara samhällets yttersta skyddsnät och skiljer sig från socialförsäkringssystemet bland annat genom att utbetalning görs efter en individuell behovsprövning. I Sverige är försörjningsstödet reglerat i Socialtjänstlagen som anger att den enskilda har rätt till försörjningsstöd om denne inte på egen hand kan tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
90-talets ekonomiska kris hade direkta effekter på socialbidragstagandet: 1997 var det 40% fler hushåll som var i behov av försörjningsstöd än i början på 90-talet. 90-talskrisen medförde också ändringar i lagstiftningen som reglerar försörjningsstödet, bland annat högre krav på vissa grupper. Det var under 90-talet som en riksnorm infördes, en norm som var mer restriktiv än vad som tidigare hade beviljats i många kommuner. Det innebar att vi lämnade 90-talskrisen med ökade krav och restriktivitet i samhällets yttersta skyddsnät.
Både socialförsäkringar och försörjningsstöd har visat sig vara effektiva i att reducera fattigdom. Men när effekterna av socialförsäkringar är kontrollerade så har forskning visat att försörjningsstöd inte har några fattigdomsreducerande effekter. Om Sverige ska leva upp till att vara en välfärdsstat som på allvar reducerar fattigdomen, måste socialpolitiska reformer genomföras för att stärka socialförsäkringssystemet så att fler kan omfattas av det.
Senaste åren har istället nedskärningar i socialförsäkringarna gjorts som har resulterat i att försörjningsstödssystemet har blivit väldigt belastat. När nedskärningar görs i till exempel sjukförsäkringen tvingas människor som inte klarar av att arbeta att söka sig till samhällets yttersta skyddsnät, ett skyddsnät som 90-talet lämnade kraftigt urholkat. På detta läggs dessutom att extra resurser inte tillskjuts och en allvarlig konsekvens blir att socialarbetare inte har tid att hjälpa människor att ta sig ur bidragsberoendet. Kostnaderna flyttas från stat till kommun, men den som får ta de största konsekvenserna är den fattiga människan.
Försörjningsstödssystemet blir stället där människor, som till exempel inte har någonstans att bo på grund av bostadsbristen eller som inte hittar arbete, hamnar. Bostadslösheten och arbetslösheten blir då sociala problem och den typ av sociala problem som socialarbetare inte kan lösa då de kräver politiska åtgärder. De larm och den flykt av socialarbetare från socialtjänsten som vi ser i landets alla kommuner är en direkt konsekvens av välfärdens nedmontering och är något politiken måste ta på största allvar.
För att råda bot på de problem som den svenska välfärdsstaten står inför måste bristerna i systemet motverkas genom flera socialpolitiska åtgärder. Framförallt måste de redan existerande systemen såsom sjukförsäkringen och A-kassan stärkas så att fler omfattas av dem och socialtjänsterna i alla kommuner måste få mer resurser så att de kan utföra sitt uppdrag som samhällets skyddsnät. Utan dessa åtgärder kommer välfärdssystemet aldrig att ha kapacitet att stödja de mest utsatta människorna i vårt samhälle, vilket borde vara dess främsta uppdrag.
Ulrika Ström, socionom
Socialdemokratiska studentklubben (SSK)
