Jimmie Åkesson
Det var en blek men upprörd Jimmie Åkesson som i dagens riksdagsdebatt om våldsbejakande extremism argumenterade för att islamistisk fundamentalism inte har sina rötter i sociala faktorer. De som utför terrordåd är enligt Åkesson välbeställda, välutbildade personer som i islams namn söker krossa det goda västerländska samhället. Trots det är det inte till polisen eller SÄPO som Åkesson vänder sig. I förhållande till det muslimska samfundet tycks svenska myndigheter spela en liten roll när det handlar om förebyggande arbete. Utan att skämmas vänder han sig till muslimer som kollektiv och uppmanar dem att styra upp verksamheten. Ett anmärkningsvärt krav som inte ställs på några andra grupper.
Dessvärre tycks även delar av Folkpartiet ha gått vilse. I inledningen till sitt slutanförande i morgonens debatt fällde Johan Pehrson kommentaren: nu är det vi mot dem. Hans tonläge var skarpt och oklarheten i vad han egentligen menar förblir stor. Förutsatt att det handlar om brottsförebyggande åtgärder för att minska risken för attentat finns väl ingen anledning till att ställa krav på helt vanliga muslimer att ta sig i kragen och ställa upp för demokratin. Så vilka är egentligen vi och vilka är dem? I den liberala demokratins namn tycks det bli allt vanligare bland demokratins förkämpar att göra skillnad på folk och folk för att demokratin ska ”fungera”.
Vad som nu utspelar sig är, som Slavoj Zizek skriver, inte en konflikt mellan kulturer. Det är en konflikt mellan olika föreställningar om hur olika kulturer kan och bör samexistera, och om de regler och normer som dessa kulturer måste enas kring för att kunna leva tillsammans. Det handlar inte i första hand om att säkerställa olika kulturers specifika rättigheter utan om att hitta gemensamma lösningar på aktuella problem.
Det främlingsfientliga tonläget i dagens debatt riskerar att stärka en rangordning där vissa terrorbrott per automatik betraktas som värre än andra på grund av den religiösa eller kulturella bakgrunden hos den som utför dådet. Kulturella attribut används som symboler för det ”onda” respektive det ”goda” och banar väg för ökad främlingsfientlighet i Sverige och i många andra delar av Europa.
I Tyskland uttryckte förbundskansler Angela Merkel några av sina mest pinsamma åsikter vid ett möte med partikamrater förra året: ”Den här mångkulturella inställningen, som säger att vi sida vid sida kan leva lyckliga med varandra, har misslyckats. Totalt misslyckats”. Hennes uttalande är värt att hålla i åtanke när Sverige i likhet med ett flertal europeiska länder nu diskuterar handlingsplaner för att bekämpa islamistisk terrorism. Vilka politiska åsikter ligger bakom nya former av terrorbekämpning och hur skiljer sig dessa från bekämpning av icke-islamistisk terrorism?
Innan alltför mycket inspiration inhämtas från andra europeiska länder hoppas jag att svenska politiker lyckas urskilja vilka som påverkat och utformat dessa handlingsplaner i ett allt brunare Europa. I annat fall riskerar en djupare klyfta än den mellan dem som begår brott och dem som inte gör det att cementeras.
