Välbehövlig partsinlaga manar till kritisk läsning

juholt-o-medierna

Den socialdemokrat finns inte som har missat Daniel Suhonens bok “Partiledaren som klev in i kylan”. Författarens kontroversiella, personliga krönika över Håkan Juholts ordförandeskap blir fonden för ett vittnesmål om hela vårt parti. 
Suhonen framlägger, liksom han tidigare gjort som chefredaktör och debattör, bevis för bevis för sin tes: demokratin och politiken är allvarligt hotad. Genom nedslag i 1900-talets olika politiska konflikter, valresultat, högerns idéproduktion, medlemsstatistik i partiet och i LO, arbetsmarknadens utveckling och den växande partibyråkratin framträder en bild av hur samhällets olika maktfunktioner (politiken, näringslivet, media) smält samman. Det är inte längre vattentäta skott mellan riksdagsledamöter, PR-konsulter, reportrar, bolagsstyrelser och lobbyister. Senaste exemplet är före detta SSU-ordföranden Niklas Nordström, numer kommunalråd i Luleå, som uttalat sig om Bromma flygplats som S-politiker samtidigt som han är ordförande för intresseorganisationen Svenskt flyg. Andra exempel är Moderaternas hemliga partibidrag eller dåvarande näringslivsminister Annie Lööf stekandes hamburgare på McDonald’s.

 

Vad händer med förtroendet för demokratin med den här typen av sammansmältning? Valdeltagandet, med nästan var femte väljare som hellre valde soffan, är talande. Och vad händer med folkrörelsen när mer resurser läggs på snygga budskap och skarp kommunikation än på idédebatt och visionerande? När medlemmar ska värvas för att ge finare siffror istället för att bidra till idéutveckling? När partiets medel blivit dess mål?

 

Författaren för en relevant diskussion med sina läsare och partikamrater. Om en latent konflikt i partiet. Författaren definierar den som en förhandling mellan de som bär på en sorts politisk ilska, och de som vill kanalisera den ilskan till praktisk politik. ”Ska lågan eldas under eller kontrolleras? Vad ska man göra för att ta makten? Ska man samverka högerut även om man riskerar ideologisk uttunning? /…/ Grundkonflikterna består. Det är bara bråkstakarna som är nya. Redan innan partiet ens fanns hade arbetarrörelsen delats i de som drevs av vreden och de som såg som sin uppgift att foga lågan för att göra den starkare på sikt.” Partiet kan tolkas som ett commedia dell’arte, där medlemmar redan har givna positioner och roller.

 

Onödig krigsretorik, djurmetaforer och vissa väl spekulativa påståenden förtar vikten av det som Suhonen argumenterar för. Smutskastning av vissa personer är sällan konstruktivt. Men vem skulle läsa en bok om ”den nya politiken” om den inte kryddades med kontrovers. Boken blir förmodligen spiken i kistan för Suhonens vidare partipolitiska engagemang. Med “Partiledaren som klev in i kylan” gör han sig själv till paria. Om en nu kan bli någonting som en redan är.

 

Det går definitivt att diskutera huruvida Suhonens bok är en bra inlaga i syfte att stärka debatten i partiet och i det politiska landskapet överlag. Huruvida han försvagar mer än vad han stärker. Är boken ett övergrepp? Neutral litteratur existerar förstås inte. Det är alltid fråga om olika intressen. Suhonen representerar egna personliga intressen, liksom hans kritiker representerar sina. Som läsare har man naturligtvis ett ansvar att själv vara kritisk. Det gäller alla texter man tar del av, oavsett upphov. Det är åtminstone befriande med människor som har tillräcklig intellektuell integritet att erkänna och bryta mot förmodade tabun. Och om en måste vänta med att höja sin röst tills en kommit underfund med den absolut bästa strategin, kanske inget någonsin blir sagt. Om det är något vi som parti och deltagare i ett demokratiskt samhälle aldrig får undfalla till, är det tystnaden. Så länge vi talar finns det saker att lyssna till och lära av.

 

Leif Jakobsson, riksdagsledamot från Skåne, citeras av Suhonen i boken: ”Vi har misshandlat vårt parti i snart tio år. Vi har släppt in metoder att bekämpa varandra, vilket är fullständigt förödande /…/ Låt mig vara tydlig: om någon så mycket som medverkar eller inte stoppar sådant här nu kan man kanske hamna på den vinnande sidan, men den som vinner detta är den som får förmånen att underteckna bouppteckningen för vårt parti.” Interna maktkamper inom SAP gynnar Timbro, Alliansen och kapitalet mer än någon annan.

 

Uppfattningarna om Juholt som partiordförande och politisk röst är skiftande. Det är i grund och botten att betrakta som hälsosamt. Socialdemokratin präglas inte av auktoritetsberoende eller ledarkult. Däremot kan man beklaga att frågan om barnfattigdom och det kulturpolitiska fokuset gravlades tillsammans med Juholt. Att Suhonen framstår som tämligen angelägen att ta åt sig äran av Juholts profil som kulturpolitisk riddare med blank rustning är emellertid inte särskilt smickrande för den förre. Generellt känns det som att det är sin egen heder, inte Juholts, som Suhonen vill slå vakt om med den här boken. Oaktat författarens självförhärligande tendenser bjuder boken på många fenomenala uppgifter, exempelvis hur Bosse Ringholm som SSU-ordförande köpte aktier och gick på bolagsstämmor för att pressa företag på hur mycket pengar de skänkte till Moderaternas valrörelser. Eller hur Alliansen knyckte sin orangea färg från Ukrainas orangea revolution. Likt en nymoderat motsvarighet till Viktor Jusjtjenko skulle Fredrik Reinfeldt ge socialdemokratin på nöten. En slags de besuttnas revolution.

 

Suhonens bok är både ett ideologiskt manifest, en smygbitter uppgörelse med 2000-talets Socialdemokratiska Arbetareparti, och en självbiografi med narcissistiska inslag. Det är mycket snask, men även mycket idépolitik. Att makt korrumperar har blivit en klyscha. Suhonen klär denna klyscha i poetisk språkdräkt när han skriver att “priset för makten är att man obönhörligt betalar med små delar av sitt hjärta”. Tänk om detta kunde undvikas. Om hungern efter rättvisa var större än hungern efter makt.

 

Madeleine Bengtsson
Ludvig Fahlvik

Libertas

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *