Våga vinststopp i välfärden

dont-drink-cows-milk

 

På tisdag är det val i USA. Det är en ödesdag för amerikanerna. Men tisdag är också en ödesdag för svensk socialdemokrati. Eller rättare sagt är de politikstrategiska valen efter tisdagens presentation av Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden avgörande för den svenska socialdemokratins framtid. Ska vi vara en kraft för samhällsomvälvning eller ska vi reducera oss själva till en konflikträdd mittenrörelse? Utredningen föreslår ett vinsttak på åtta procent av det investerade kapitalet i förhållande till inflationen. Men åtta procent i vinstuttag är åtta procent för mycket.

 

Vissa politiska frågor är komplicerade och delikata, kräver ödmjukhet och måste hållas fria från populism. Men det finns också de frågor som fordrar ett enkelt alexanderhugg för att lösas. Vinster i välfärden tillhör den senare kategorin. Vi har opinionen med oss och vårt parti skulle må bra av lite vänsteropportunism. Enligt en färsk Sifoundersökning som SVT beställt är en stor majoritet av Sverigedemokraternas väljare för en begränsning av vinster i välfärden. Vill vi spela på en konfliktsträng som kan återerövra röster från Sverigedemokraterna har vi ett guldläge nu. Och det finns många andra orsaker för oss att agera med progressiv kraft i vinstfrågan.

 

I våras kom nyheten om att friskolor bedömer sina elevers nationella prov mer generöst än vad kommunala skolor gör. Sedan tidigare har inflationen av MVG varit känd på friskolor. Marknadsorienteringen av skolväsendet sätter press på lärare vid både fria och kommunala skolor att sätta höga betyg för att få sin skola att framstå som en läcker vara på skolmarknaden. De höga betygen blir en fördel i slaget om skolpengen. En parallell utveckling har varit hur kommunala skolor tvingas att lägga skattepengar på reklam för att hävda sig på en konkurrensutsatt marknad samtidigt som friskolekoncerner sorterar den skattefinansierade skolpengen uppåt i företaget för att sedan lägga ned skolorna – medan kommunerna som enligt lag måste stå på standby sedan får ta över elevkullarna.

 

Påståenden om att driftsformen inte spelar någon roll, utan att vi borde diskutera kvalitet snarare än huruvida välfärden drivs privat eller offentligt, är en borgerlig hägring. Det är självklart att driftsformen spelar roll. Någonting som betalas med skattemedel ska kontrolleras av skattebetalarna genom parlamenten. För övrigt kan det ju knappast vara någon konst att framgångsrikt driva ett privatföretag i välfärdssektorn när finansieringen kommer flygande som stekta sparvar i form av garanterade skattemedel. Förtjänsten är knappast den enskilde så kallade entreprenörens utan skattebetalarnas. Vidare hänger driftsform och kvalitet samman. Det är genom att dra ner på personal, öka antalet brukare och över huvud taget att sänka utgifterna som vinstuttag blir möjligt.

 

Den grundlagsskyddade meddelarfriheten, alltså en arbetstagares frihet att anonymt slå vakt om oegentligheter på sin arbetsplats, gäller inte inom privataktörer på välfärdssektorn. Dessutom saknas transparens inom privat välfärdsverksamhet. Ägarna har rätt att bestämma vilka uppgifter om företagets verksamhet som är offentliga. Det finns alltså ingen möjlighet för skattebetalarna att få insyn i hur deras pengar används. Kapitalismen tillåts i vanlig ordning göra intrång i demokratin, men demokratin tillåts aldrig göra intrång i kapitalismen.

 

Svenskt Näringsliv driver hård opinion emot minsta reglering av vinstuttag. För självklart är det stora ekonomiska intressen vi utmanar. Välfärdsmarknaden är en guldgruva. Samtliga svenska medborgare är beroende av vård, skola och omsorg och välfärdssektorns skattefinansierade verksamhet innebär manna från himlen för en kapitalist.

 

Privatisering är alltid till sin natur en kontrademokratisk handling, eftersom privatiseringar förflyttar makten från folkvalda församlingar till enskilda privata ägarintressen. Att dessa privata ägarintressen sedan alltjämt ska smörjas med offentliga medel är snarast att betraktas som ett smaklöst skämt. Och vad händer med skattemoralen hos folket när man ser hur privata vinster fördelas till aktieägare och direktörer i stället för att återinvesteras i de gemensamma verksamheterna?

 

Det politiska arbetet efter Reepalus utredning får gärna ta spjärn utifrån dess vinstbegränsande slutsats, men måste ha en högre ambition. Att Socialdemokraterna saknar stöd i riksdagen för att genomföra ett ordentligt program mot vinster i välfärden kan inte få påverka vår politik. Om vår utgångspunkt är en impotent halvmesyr kommer resultatet efter förhandlingar med borgerligheten bli en än mer impotent halvmesyr. Breda uppgörelser är bra, men de som inbillar sig att borgerligheten respekterar en feg socialdemokrati måste tänka om.

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

 

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *