Vänsterpartiet Syrizas valseger i Grekland har i borgerliga kretsar utmålats som en katastrof, man har använt ord som ”kaos” och ”tragedi” om grekernas val av regering. Oavsett dessa åsikter gav Syrizadet grekiska folket andra politiska alternativ att rösta på än mer åtstramningar och privatiseringar i form av det konservativa partiet Ny Demokrati och det socialdemokratiska Pasok eller högerextrema populister som kanske främst karakteriseras av det fascistiska partiet Gyllene gryning.
Syriza vann valet genom att ge grekerna framtidstro; genom att lova ett slut på den åtstramningspolitik som påtvingats grekerna och som lett till utbredd fattigdom, en kraftigt försvagad offentlig välfärd och en ungdomsarbetslöshet på över 50 %.
Valet i Grekland är än mer intressant då det visade faran av att som ett i grunden socialistiskt parti köpa och stötta högerns ekonomiska politik. Det socialdemokratiska Pasok blev i det närmaste utraderat i valet. Mellan 1981 och 2011 fick Pasok aldrig mindre än 38 % i något val och innehade makten i 22 år under denna period. I valet den 25 januari fick man inte ens 5 % och blev bara 6:e största parti. Pasok har på bara några gått från att vara ett regeringsbärande parti till att bli irrelevant.
Problemet är liknande för många av Europas socialdemokratiska partier, man har tappat problemformuleringsprivilegiet och köpt det nyliberala ekonomiska dogmat. Det här gäller Pasok, engelska Labour och i hög grad även vårt svenska socialdemokratiska parti.
I boken The Establishment beskriver författaren Owen Jones på ett övertygande sätt hur denna idépolitiska likriktning (eller konsensus, det beror på betraktaren) har skett. Han skildrar hur detta pågått ända sedan 1947 då Hayek och Friedman tog initiativ till bildandet av Mont Pelerin Society och hur man sedan dess fört en medveten strävan och ideologisk förskjutning genom nyliberala samfund och tankesmedjor.
Nyliberalismens idépolitiska dominans har idag gjort det svårt för att inte säga nästan omöjligt att diskutera regleringar av den s.k. ”fria marknaden”, se bara på den politiska debatten kring vinster i inom välfärden i Sverige idag. Dess dominans har underminerat statens förmåga att spela en aktiv roll i ekonomin, har gjort skattehöjningar mer eller mindre omöjliga och medfört att det kollektiva närmast anses som fult och något tillhörande det gamla östblocket.
Hur är detta möjligt? Hur kan hela det politiska fältet mer eller mindre bära samma ekonomiska politik? Labours, Pasoks och Socialdemokraternas väljare är knappast mindre vänsterorienterade än vad de varit tidigare. Problemet är, enligt Jones, etablissemanget. Dagens etablissemang är sammansatt, som det alltid varit, av mäktiga grupper som behöver skydda sina positioner i en demokrati med allmän och lika rösträtt. Etablissemanget är ett försök från dessa grupper att ”administrera” demokratin, att se till att den inte hotar deras intressen. Jones gör liknelsen av etablissemanget som en brandvägg som skyddar dem från övriga befolkningen.
Etablissemanget kännetecknas av ömsesidiga ekonomiska beroenden och en ”svängdörrs-kultur”, det vill säga att mäktiga individer kan gå in och ut ur politik, näringsliv och mediavärlden obehindrat eller till och med inneha positioner inom samtliga på en och samma gång.
Det rådande paradigmet inom etablissemanget är också det som enligt Jones styr politikens utformning. Att inte skriva under på de dominerande trosföreställningarna är att ställa sig utanför etablissemanget, att bli avfärdad som excentrisk i bästa fall eller som extremist i värsta fall.
Jones menar att etablissemanget av idag har blivit sig själva närmast, att de bär på en ideologi som man visserligen är övertygad om att det är den rätta men som bekvämt nog på en och samma gång stärker deras maktpositioner och fyller deras fickor. Systemet, ledarskiktet, tjänar inte längre folket utan sig själva.
När det socialdemokratiska partiet bildades i Sverige var det som reaktion mot det sena 1800-talets etablissemang. Farlig arbetsmiljö, oinskränkt makt för arbetsgivarna, långa arbetsdagar och svåra bostadsförhållanden och avsaknad av rösträtt födde rörelsen. Vårt parti, buret av arbetarrörelsen, formade sedan 1900-talets Sverige.
Socialdemokraterna byggde folkhemmet, den moderna välfärdsstaten, man genomförde reformer som gav anställningsskydd och tryggare arbetsmiljö, införde allmänna pensioner och omställningsförsäkringar som arbetslöshetsförsäkringen, Sverige blev sinnebilden för ett modernt och progressivt samhälle. Tage Erlander, partiets och Sveriges mest framgångsrika partiledare och statsminister, gav vid partikongressen 1968 sin efterträdare Olof Palme rådet ”lyssna på rörelsen”.
Det var just arbetarrörelsens organisering och ledarskiktets tydliga förankring i rörelsen och som representanter för den breda väljarkåren som möjliggjorde att ett nytt konsensus kunde etableras inom det styrande etablissemanget. Ett konsensus format av arbetarrörelsen med fokus på ökad jämlikhet genom progressiv beskattning, en aktiv omfördelningspolitik och en stark offentlig välfärd. Ettkonsensus som omöjliggjorde alla former av nyliberala reformer och som till och med gjorde att centerledaren Olof Johansson 1976 ansåg att man kanske till och med skulle vara tvungen att införa inkomsttak för dem med allra högst inkomster i samhället som svar på en fråga om hur hårt man skulle gå fram med omfördelningspolitiken .
Dagens Sverige har många likheter med det sena 1800-talets. Arbetsmiljön har blivit sämre, anställningsskyddet har underminerats, välfärden har inom många områden utsatts för privatiseringar och påföljande kvalitetsförsämringar, bostadsbristen och bostadssegregationen är värre än någonsin och klyftorna ökar snabbast inom hela OECD-området.
Ändå lyfte inte socialdemokraterna i senaste valet. Kanske beror det på att vårt politiska budskap är förvillande likt de borgerligas? Kanske beror det på vår budget bara skiljer sig på några fåtaliga miljarder jämfört med högerns? Kanske beror det på att vår partiledning slutat lyssna på rörelsen och istället börjat lyssna på Svenskt näringslivs rankningar av företagsklimat och opinionsmätningar?
Det nyliberala paradigmet etablerade sig som konsensus i samband med kriserna i slutet av 1960- och början av 1970-talet. ”Bara en kris – verklig eller upplevd – resulterar i verklig förändring” som den nyliberala tänkaren Milton Friedman uttryckte sig. ”När krisen uppstår beror svaret på densamma på vilka idéer som finns att tillgå och det som tidigare varit politiskt omöjligt blir helt plötsligt politiskt nödvändigt”.
Socialdemokraterna står idag inför ett vinna eller försvinna. I en situation där man kan välja mellan en billig kopia eller originalet så väljer man alltid originalet. Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti som förvaltar en ekonomisk politik framtagen den nyliberala högerkanten. Att tro att vi kan vinna val utan en egen ekonomisk politik och en politisk berättelse som förklarar samtiden och skapar hopp och framtidstro för medborgarna är naivt. De väljare som vi 2006 förlorade till moderaterna har nu i hög grad gått till Sverigedemokraterna. I detta läge riskerar vi inte bara att förlora mittenväljarna och de osäkra utan också våra kärnväljare som har klara vänstervärderingar.
Det finns idag en farlig föreställning inom socialdemokraterna att vi kommer att normaliseras kring 30 %, att det följer någon sorts lagbundenhet och att inget vi kan göra kan påverka detta. Inget kan vara mer fel, om vi bekvämt lutar oss tillbaka, eller snarare vår partiledning som utgör en del av etablissemanget gör det, kommer vi att sluta som Pasok i Grekland. Akterseglade av ett ideologiskt förankrat vänsteralternativ och reducerade till ett irrelevant småparti.
August Palm ställde frågan ”Vad vilja socialdemokraterna?”, då var frågan retoriskt ställd från en självsäker och ideologiskt förankrad arbetarrörelse till en inför socialdemokratin frågande allmänhet, nu ställer vi frågan lika mycket till oss själva.
Nils Harnesk
S-debattör
