Vad som krävs för att förinta fattigdomen

En mer jämlik politik är möjlig, skriver Anton Svensson. Det kräver att vi lämnar bekvämligheten i att inte bedriva en mer radikal omfördelning.

 

Enbart en fast politisk vilja kan fördela det växande välståndet rättvist

– Olof Palme

 

I även de rikaste av samhällen existerar fattigdom, så utbred att man undrar om denna fattigdom är konsekvens av den extrema rikedom som existerar i dess närhet. Den vanligaste lösningen som anges för att upplösa fattigdomen är ökad tillväxt i ekonomin. Ett synsätt med god empirisk grund i fallet av utvecklingsländer där BNP är låg och tillväxt nödvändig för att det ska finnas de mest grundläggande varor och tjänster, vilka betraktas som rena självklarheter i industrialiserade länder. Däremot är detta synsätt minst sagt missvisande applicerat på utvecklade länder. Att tillväxt här visat sig vara ett otillräckligt medel för att lösa fattigdomens nöd i industrialiserade länder är väldigt tydligt, inte minst när man ser till vad som skett i USA:s ekonomi sedan slutet av 1950-talet. En bild som stärker påstående om behovet av fördelning snarare än tillväxt som metod för att bekämpa fattigdom för utvecklade länder.

 

Från år 1959 till 1973 hade USA en stark tillväxt som ökade landets BNP med 82%, samtidigt kom fattigdomen att drastiskt minska från 22% till 11%. Under denna tidigare fas är det ingen tvekan om att tillväxt bidrog till minskad fattigdom, inte minst då det för första gången gav tillräckligt stora resurser för att alla kunde få ett drägligt liv. Samtidigt kan en hävda att tillväxten fördelades på ett mer jämlikt sätt under denna period jämfört med våran egen, då det fortfarande existerade starka fackföreningar i USA:s massproduktion som lyckades föra en kamp som gav stora löntagargrupper en betydande andel av företagens vinster.

 

Under den efterföljande perioden fram till 1989 hade tillväxten ökat med 147 % från 1959 nivå. Men nu hade det skett ett tydligt trendbrott, trots kraftig tillväxt hade andelen som levde i fattigdomen ökat i USA och låg nu på 14 %. Detta mönster har kommit att hålla i sig sedan dess, där tillväxten aldrig varit en kraft som kunnat minska fattigdomen, med undantag för ett antal boomande år på slutet av 1990-talet precis när IT-revolutionens verkning var som starkast.

 

Detta är självfallet en långdragen komplex historisk process men mönstret är tydligt. Tillväxt i sig är inte nog för att befria människor i utvecklade länder från fattigdom. Ett påstående inte minst denna berättelse från världens största ekonomi underbygger. Om inte tillväxt kan lösa dessa problem måste vi nu snarare se till former för fördelning om man vill lösa nöden fattigdom genererar.

 

Med en utgångspunkt i att fördelning är nödvändigt för att bekämpa fattigdom behöver man se till vilka drivkrafter som lett till ökad ojämlikhet. Om vi nu ser till vårt egna land Sverige och vad som driver ojämlikheten här kan först konstateras att vi är det land i OECD som haft den kraftigaste ökningen i inkomstojämlikhet samt sett en större andel människor i relativ fattigdom (SCB 2013). Den svenska nationalekonomen Jesper Roine som medverkat bland annat i framtagandet av data till Tomas Pikettys bästsäljande bok, ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” pekar på att denna utveckling som skett de senaste 30 åren ej kan sägas bero på ökade skillnader i löner från förvärvsinkomst. Istället hävdar han att ojämlikheten främst ökat som resultat av minskade transfereringar via försvagade socialförsäkringssystem samt minskad omfördelning genom skattesystemet. Även tilltagande vinster på kapitalintäkter för de allra rikaste har inneburit att ojämlikheten ökat. Enbart under de senaste 10 åren har det pågått en börsfest där börskurserna ökat med 80 % trots att perioden inledes med en finanskris. En utveckling som kraftigt bidragit till att göra de rikaste aktieägare betydligt mycket rikare.

 

Utifrån slutsatsen att dessa två mekanismer av minskad omfördelning och ökade vinster på kapital driver den skenande svenska ojämlikheten blir det tydligt från min sida att detta är politiskt påverkbara krafter som välutformade reformer kan motverka. Förslagsvis borde vi stärka socialförsäkringssystemen, höja sysselsättningen och omfördela mer genom ytterligare höjda barnbidrag samt höja pensionerna, för att motverka fattigdom och ojämlikhet.

 

För att motverka trenden av ojämlikhet som resultat av de skeva intäkterna på kapital är inte minst en ny progressiv fastighetskatt ett bra medel som riktar sin udd mot den improduktiva investering det är att blåsa upp en fastighetsbubbla. Andra förslag mot detta vore att faktiskt höja bolagsskatt och få på plats en skarpare gemensam EU lagstiftning mot skattesmitande. Inte minst vore starkare fackföreningar nyckeln för att minska de allra rikaste kapitalägarnas andel och höja lönen för vanliga arbetare.

 

Det finns alltså mycket att göra för att minska fattigdomen och öka jämlikheten, men då kräver det också att man lämnar den bekväma synen att det räcker att man ökar tillväxten för utvecklade länder. Vi behöver fördelningspolitik för att på riktigt garantera människan ett gott liv, något vi får genom gemensam välfärdspolitik och ekonomisk politik som ser till allas välbefinnande.

 

Anton Svensson

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *