”Cappriccosa, vegetariana, funghi” – vi har precis fått våra pizzor och ska dra oss bort mot parken för att lyssna på Lars Ohlys tal när den lilla pizzerian fylls av ungdomar i kycklinggula pikétröjor. På baksidan utropas ”Nu handlar det om vårt land!”. De kommer från Sverigedemokratisk ungdom. Vi går därifrån med känslan av att vi borde ha gjort någonting. Men vad? Vi sätter oss i parken och medan Lars Ohly talar går en man omkring och delar ut tidningar. Han möts av ”nej, tack”, ”nej, tack”, och ibland ett demonstrativt ”NEJ TACK”. Tidningen är nationaldemokratiska Nationell idag. Mannen fortsätter enträget att dela ut sin tidskrift. Högerextremisterna är Almedalens skuggsida, ett dåligt samvete som ständigt finns närvarande i bakgrunden. Sverigedemokraternas resultat i opinionsundersökningarna skrämmer – kommer de komma in i riksdagen? Kommer Jimmie Åkesson att få hålla tal från samma scen som Lars Ohly nästa år?
Många i Almedalen gör en poäng av att fördöma sverigedemokraterna. Alla ifrån partiledare till trubaduren på gårdagens politiska allsång. Det känns skönt! Skönt att vi är många som inte delar Sverigedemokraternas människosyn och åsikter. Skönt att få känna samhörigheten och styrkan i det. Men jag blir ändå inte av med en skavande känsla: kommer detta verkligen att omvända några sverigedemokrater? Och liknar inte det här logiken som Chantal Mouffe skriver om i hennes briljanta Om det politiska: fördömanden av högerextrema populistpartier används som ett sätt att bekräfta den egna identiteten och den egna förträffligheten? Att markera en skillnad mellan vi och dem. De är inte som vi – de goda demokraterna. SD omänskligförklaras och vi kan fortsätta att känna oss som goda människor. Samtidigt blir ungdomarna i kycklinggula pikétröjor fler.
Chantal Mouffes förslag på hur extrempopulistiska tendenser ska motarbetas är att tydliggöra skiljelinjerna i politiken. Att erbjuda människor verkliga val och en känsla av att vad de röstar på betyder något. Att låta det finnas tydliga motsättningar mellan olika visioner av världen inom det politiska systemet, istället för att låta den främsta motsättningen vara den mellan demokrater och icke-demokrater. Hur klarar de svenska politikerna detta? Almedalen är en paradoxal plats. På inget annat ställe i Sverige diskuteras politiska motsättningar i samma utsträckning och omfattning. Samtidigt är det själva symbolen för en maktelit som minglar med varandra i oheliga allianser. Är roséminglet ett större hot mot demokratin är Nationell idag?
Josefin Hägglund, Laboremus
