Den socialdemokratiskt styrda regeringen och Alliansen möts för en gemensam presskonferens, 27/12 2014. Foto: TT.

 

Vi lever i historiska tider. Den frasen har uppretats otaliga gånger de senaste månaderna. Först hoppades vi på en minoritetsregering med Stefan Löfven i spetsen, sedan fälldes budgeten och samma Stefan avslöjade att han tänkte utlysta nyval. Samtalen om samarbete med Alliansen var grusade redan innan de satt igång. Sverigedemokraterna var plötsligt på allas läppar och allas blickar vändes mot den nya ledaren Mattias Karlsson. Innan extra valsanalyserna börjat strömma till, backade Stefan Löfven från utlysningen av extra valet. Anledningen: Alliansen hade nu gått med på att samarbeta. Och Annie Lööf fanns plötsligt med i samarbetsdiskussionerna igen, trots att hon lovat att äta upp sin högra sko om så blev fallet.

 

I den här texten gör vi ett bokslut över höstens märkliga händelser och blickar framåt. Vad innebär decemberöverenskommelsen för vår del? Finns det något progressivt med den?

 

Klockan var 10.30. Det var lördagen den 27 december. Överallt på tidningarnas nätupplagor stod det skrivet ”Det blir inget extra val”. De första historiska bilderna av statsministern, Miljöpartiets språkrör och Alliansledarna kablades ut i teve. De hade enats.

 

Eller vad var det egentligen som hade hänt? Hela hösten hade Stefan Löfven sänt över inviter för gemensamma överläggningar till Alliansen som de notoriskt avböjt att svara på. Men nu kröp samma allians alltså till korset. Om de gjorde det som en antirasistisk gest, för att mota tillbaka Sverigedemokraterna i grind, eller om det var självbevarelsedrift är svårt att sia om. Klart är att Sverige och svenskarna nu har fått en så kallad ”decemberöverenskommelse”, likt 1900-talets ”decemberkompromiss”. Men vad innebär det att de största partierna i Sverige börjar samarbeta på 2000-talet?

 

Synar man reaktionerna på denna decemberöverenskommelse tycks alla överlyckliga över den – eller fly förbannade. På högerkanten ser man på samarbetet som att det redan inneburit allt för stora eftergifter. Tunga högerprofiler som tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, Carl Bildt, Mikael Odenberg, Gunnar Hökmark Ulf Adelsohn och Fria Moderata studentförbundet har varit tydliga i sin kritik. Även Anna Kindberg Batra har fått sig en rejäl släng av sleven. Faktum är att decemberöverenskommelsen kan bli den nya moderatledarens stålbad.

 

Men även från vänster dånar kritiken. Hur mycket är man beredd att släppa på de egna politiska kraven till förmån för Alliansen? Kommer S, MP och V att vika sig i varje överenskommelse inom områdena energi, försvar och pensioner? Och vad händer egentligen med själva det politiska livet nu, vittrar det bort och förbyts i ett slags ljum konsensuspolitik?

 

Risken är att konfliktytorna minskar och att politikerföraktet ökar. Utan en tydlig konflikt mellan höger och vänster – vilket bidragit till Sverigedemokraternas frammarsch – kan nämnda parti även fortsättningsvis framställa sig som ”det enda alternativet” till en påstådd ”mittenröra”.

 

Inom socialdemokratin har kompromissen däremot tagits emot med öppna armar och utan någon större kritik. Har vi verkligen fog för det?

 

I ett avseende är nog de flesta av oss lättade. Det var med krystade leenden vi välkomnade ett extra val. Att mobilisera de egna väljare är ett hästjobb, det vet vi allt för väl. Högerns väljare däremot är röststarka och tar sig alltid till vallokalerna. Även om det mesta tyder på att ett extra val skulle gynna just våra röstsiffror, innebär en valrörelse alltid massa slit och en energiåtgång som annars kunde använts till idéutveckling och till att styra landet. Dörrknackning och valstugetimmar i minusgrader skulle inte innebära något nöje. Å andra sidan består alltså den labila parlamentariska situationen. Bara för att Sverigedemokraterna utesluts från möjligheten att fälla minoritetsregeringar, är de långt ifrån uträknade. Att de etablerade partierna nu sluter sig samman kan snarare ha en moralistiskt stärkande effekt på Sverigedemokraternas partiapparat och väljare. När Socialdemokraterna skakar hand med Moderaterna befästs bilden av Sverigedemokraterna som det enda oppositionspartiet. Etablissemangets homogena ledare står och speglar sig i varandra, och underlåter att lyssna till folket. Alla älskar en underdog.

 

Det här är även något som den franska professorn i statsvetenskap, Chantal Mouffe, berör i flera av sina verk. När de etablerade partierna går samman, suddar ut konfliktlinjen mellan dem, öppnar det upp för politiska rörelser som vänder demokratin ryggen och omfamnar nya konfliktområden som tilltalar medborgarna. Självklart tilltalas vi av en dimension av konflikt i politiken, menar Mouffe. Det ligger i vår själva natur, och således även i det politiska livets natur. Enligt ett marxistiskt synsätt styrs våra liv utifrån en rad olika intressen. Länge har arbetarrörelsen omhuldat konflikten mellan arbete och kapital. Nu när det har förpassats till arbetarrörelsens arkiv, vad ska vi då locka med? Situationen med Sverigedemokraterna som stärks av de etablerade partiernas decemberöverenskommelse är antagligen oundviklig, men lika väl olycklig. Arbetarrörelsen skulle redan för länge sedan ha börjat öppna upp för en mer konfliktinriktad politik. I stället kan vi höra Stefan Löfven säga att medicinen mot den ökade fascismen i vårt samhälle är att ”våga ta diskussionen” och ”att visa framfötterna”. I stället för att föra klasskonflikten på tal. Som om det plötsligt inte längre handlade om klass?

 

I stället för rätt och fel spår vi att det politiska nu kommer att behandla frågor utifrån gott och ont. Det blir ett slags moraliskt synsätt på politiken. Det är viktigt att solidarisera sig med de goda, mot de onda Sverigedemokraterna. Men säger vi så har vi redan förlorat. Då blir Sverigedemokraterna de facto det enda oppositionspartiet.

 

Sverigedemokraterna är hur som helst fly förbannade över att extra valet nu ställs in. Det finns anledning att tro att de hade ett par äss i rockärmen inför vårvinterns valrörelse. Kanske skulle en viss blekingefascist återuppstå från de döda. Det får vi aldrig veta, och ovetskap kan ju vara en välsignelse.

 

Även om vi nu inte får möjlighet att valmobilisera borde vi fortsätta markera mot fascismen och föra en mer konfliktinriktad politik. Vad sägs om Januarirörelsen? Det senaste årets antirasistiska renässans bådar gott. Vi bevittnar en stor nyrekrytering till de antirasistiska organisationerna och rörelserna. Det är en rörelse som växer i storlek och i handlingskraft. Under valrörelsen svarade man på i princip alla Sverigedemokraternas offentliga framträdanden och uppvaktade nazistpartiet Svenskarnas Parti varhelst de visade sig i landet.

 

Problemet är väl att Sverigedemokraterna kan bli galjonsfigur och ett sorts alibi för det verkliga problemet, nämligen djupa rasistiska strukturer förborgade i samhällskroppen. Det räcker inte med att peta ett rasistparti ur riksdagen. Sverigedemokraterna är ett symptom på det borgerliga samhällets misslyckanden. Det är på grund av Alliansens maktinnehav de senaste åtta åren som gett bränsle åt den nyfascistiska rörelsen, i parlamentet men även på gatorna. Det är när människor inte har sina materiella förutsättningar tillfredsställda som de vänder sig till odemokratiska lösningar, när inte politiken finns där. Om det måste vi berätta.

 

Och vi kan inte bara talk the talk, vi måste även walk the walk.

 

Libertas