I december 2015 beslutade det polska parlamentet med det styrande partiet Lag och Rättvisa (PiS) i spetsen att anta en kontroversiell medielag, som ger regeringen rätt att tillsätta och avsätta chefer på de statliga TV- och radiokanalerna. Fyra chefer på det statliga tv-bolaget TVP har redan sagt upp sig för att undvika att bli avskedade av regeringen. Jag anser att den här utvecklingen är ett hot mot yttrandefriheten i Polen. Det är dessutom ett hot mot våra gemensamma värden i Europa, och en utveckling som kan få efterverkningar i andra europeiska länder.

Europeiska unionen har en rättighetsstadga som anger gemensamma fri- och rättigheter inom hela unionen. Rättighetsstadgan har kodifierat principer om mänskliga rättigheter, vilka har utvecklats i EU-domstolens praxis. Stadgan är normalt sett överordnad nationell rätt. Polen och Storbritannien har däremot ett undantag i rättighetsstadgan som innebär att den inte ska påverka brittisk eller polsk lag samt lagtolkning. Det är märkligt att Storbritannien och Polen har gjort ett sådant undantag, då stadgan ger människor fri- och rättigheter.

Artikel 11 rättighetsstadgan reglerar yttrandefriheten och informationsfriheten. Artikeln ger varje människa rätt att fritt få uttrycka sin åsikt och sprida information utan att myndigheter lägger sig i. Vidare ska medlemsstaterna respektera mediernas frihet och mångfald. Hur går det här ihop med Polens nya medielag? Om medierna fritt ska få sprida information utan statens inblandning, kan den polska regeringen inte få bestämma vem som ska inneha chefsposterna i de statliga TV- och radiobolagen. Om regeringen har den makten kan de enkelt göra sig av med en chef som inte går deras ärenden. Det är ett hot mot yttrandefriheten i Polen och därmed ett hot mot yttrandefriheten i Europa. Polen har visserligen inte åtagit sig att följa rättighetsstadgan, vilket i sig är väldigt konstigt. Även om Polen inte har åtagit sig att följa rättighetsstadgan är medlemsstaten ändå skyldig att följa EU-domstolens praxis och principerna om de mänskliga fri- och rättigheterna. Därför är det tveksamt om den polska regeringen får kontrollera de statliga TV- och radiokanalerna genom att bestämma vem som ska vara chef.

I Sverige ägs de statliga TV- och radiokanalerna av en särskild förvaltningsstiftelse. Stiftelsens ledamöter väljs formellt av regeringen, och representeras av riksdagspartierna. SVT:s, UR:s och Sveriges Radions styrelser väljs i sin tur av förvaltningsstiftelsen. Varken programbolagens styrelser eller förvaltningsstiftelsen bestämmer vad TV- och radiokanalerna ska sända. Det bestämmer företagsledningen för respektive programbolag. Public service bolagen finansieras av en TV-avgift, som Riksdagen bestämmer storleken på. Det finns alltså en större buffert mellan Staten och public service i Sverige jämfört med i Polen. SVT, UR och Sveriges Radio kan bestämma sitt programutbud fritt utan påverkan av staten. Riksdagen kan förvisso minska finansieringen av public service genom att minska storleken på TV-avgiften, men även där finns en skillnad. Riksdagen representerar hela det svenska folket, medan en regering endast består av några folkvalda partier.

Det är problematiskt att ett demokratiskt land som Polen inför omfattande inskränkningar i yttrande- och informationsfriheten. Det är en rättighet som brukar skyddas i grundlag, och i internationell rätt. Artikel 10 Europakonventionen och artikel 11 EU:s rättighetsstadga skyddar dessa två friheter. Genom att införa en rätt för regeringen att tillsätta och avsätta chefer för de statliga TV- och radiokanalerna riskerar Polen att bryta mot mänskliga rättigheter i Europakonventionen och mot EU-rätten.

Att inskränka yttrande- och informationsfriheten på det sätt som Polen har gjort är ett hot mot demokratin i Europa. Människor som bor i Europa har rätt att fritt uttrycka sig och att få nyanserad information. Om staten har kontroll över de statliga TV- och radiokanalerna kan de sända ut propaganda för sin egen politik. Varje människa ska få ta sina egna beslut. Därför ska människor kunna lita på att den information de får via public service är opartisk och nyanserad. Medierna brukar ibland kallas den tredje statsmakten. Det är deras ansvar att granska de andra statsmakterna, Riksdagen, regeringen och domstolarna. Medierna är en garanti för att folket kritiskt ska kunna granska de styrande. Därför är fria medier, inklusive public service en förutsättning för en välfungerande demokrati. Polens nya medielag är inte bara ett hot mot yttrande- och informationsfriheten i Polen, utan ett hot mot våra gemensamma europeiska värden om mänskliga fri- och rättigheter.

Malin Dahlberg

Libertas redaktion