Jag tänkte skriva några ord om yttrandefrihet, eftersom det är angeläget för mig. Mitt yrke har varit att yttra mig och jag har det dessutom som en liten hobby. Men får man säga vad man vill?

 

Yttrandefriheten är relativt tillåtande i Sverige, men den begränsas av grundlag och vanlig lag. Utöver lagens begränsningar finns det dessutom sådana yttranden som retar upp folk, sånt som man ”inte får säga i det här jävla landet”.

 

Ett exempel: Alexander Bard har i svallvågorna av #metoo kört hårt på Twitter med diverse dubiösa tweets. Han har bland annat skrivit att ”historien är full av kvinnor som anklagar män för sexuella övergrepp som aldrig har inträffat. Hur blev kvinnor plötsligt 100 procent tillförlitliga?”

 

Detta och en rad andra yttranden på hans Twitter har givetvis resulterat i arga reaktioner.  ”Pöbeln” som Bard själv kallar dem har samlat ihop nästan 15 000 namnunderskrifter som kräver att TV4 avbryter allt samarbete med Bard (han är jurymedlem i underhållningsprogrammet ”Talang”). I samma veva blev också Bard avstängd från Facebook. Han pekar ut det ”stalinistiska dagiset” #jagärhär (en facebook-aktivistgrupp) som förövare. Gruppen har, enligt Bard själv, massanmält hans inlägg till Facebooks rapporteringssystem, med resultatet att han blivit tystad.

 

Bards yttranden kanske inte är helt fräscha år 2018. Men har han rätt att ändå ge uttryck för dem? Själv skulle Bard nog beskriva att han blivit satt i skampålen på torget. Med syfte att ingen annan, inte heller han själv, ska våga säga något liknande en gång till. Jag ser att sådana här tendenser finns i Sverige, kanske främst på sociala medier. Debattklimatet är, tror jag de flesta håller med om, inte det bästa. Och viktigt: det här sker både från höger och vänster.

 

Lät sig TV4 förresten påverkas av namninsamlingen? En TV-chef vid namn Viveka Hansson svarade rakryggat nu i början av januari att de inte ställer sig bakom Bards yttranden men att ”våra tv-rum måste klara en och annan Alexander Bard. Jag tror ingen på allvar skulle uppskatta motsatsen.”

 

Tanken med yttrandefrihet är att människan ska vara fri, att vi ska kunna föra en levande debatt för att kunna ta väl genomtänkta beslut. Ju fler ”dumma” yttranden, desto bättre.

 

Det finns en rad döda män genom historien som skrivit om yttrandefrihet mycket bättre än jag, bland annat Karl Marx. Arbetarklassen eller folket måste ständigt kunna kritisera den konservativa överheten. Man måste fritt få kunna sprida fakta och opinion utan att åka i fängelse – annars blir det varken reform eller revolution och man har kvar ett samhälle där människan inte är fri.

 

Gillar man frihet så bör man också gilla våra svenska grundlagar som reglerar yttrandefriheten. Grundlagarna i vår svenska liberala demokrati finns där för att skydda oss medborgare från maktapparaten, det är så de kom till. Driver du en tidning så kan du skriva ganska mycket innan du riskerar bestraffning.

 

Vad är då min poäng? Jo, om vi börjar tysta sådana som Alexander Bard, då är yttrandefriheten i det långa loppet hotad. Om vi börjar tysta varandra, då finns det sannolikt också makthavare som hakar på och ser sin chans att driva igenom tuffare begränsningar i yttrandefriheten. Se på historien. Yttrandefriheten är skör.

 

Så ska vi förbjuda nazister att förmedla sina budskap på gator och torg? Svaret bör vara ett rakt nej: för om politikerna förbjuder en åsikt, vilken åsikt står sedan på tur?

 

Avslutningsvis: Säg att jag yttrar något som faktiskt är rent åt helvete (vilket man ofta gör som människa). Ta då diskussionen med mig i stället för att tysta mig. Sätt mig inte i skampålen bredvid Bard. Eller så sätter du mig faktiskt precis där. Men då vill jag att du i samma andetag också berättar om vilket styrelseskick du anser att Sverige ska ha i stället för den liberala demokratin. Ett stalinistiskt dagis? Jag lovar och svär att lyssna på dina yttranden.

 

 

Hans Repo

Tidigare journalist/kommunikatör, för tillfället student i svenska språket