Under de senaste veckorna har vi i Väst fått upp ögonen för thailändsk inrikespolitik. Ett par snabba internetsökningar ger den nyhetstörstande laptopvagabonden en mångsidig bild över vad som pågår på Bangkoks gator just nu. Men vad lär vi oss om demokrati när vi tittar på Thailand? Det frågar sig Karl Anders Lindahl, som studerar idéhistoria vid Södertörns högskola. Foto: Wason Wanichakorn.
Idag, den andra februari 2014, går Thailands folk till valurnorna. Allmänna val har man haft under en längre tid i Thailand, men den politiska historien är inte helt enkel. Låt oss börja med en snabb tillbakablick.
Efter ungefär 700 år av enväldig monarki, där blodsband till kungen var en förutsättning för att ha något att säga till om, så blev Thailand en konstitutionell demokrati i samband med studenternas och militärens revolution 1932. Sju sekler av traditionell diktatur. Demokrati över en natt. Det är snabba kast.
Likväl ser vi hur flera svenska medier har en strikt västerländsk syn på utvecklingen i Thailand. Aftonbladets Wolfgang Hansson skrev den 31/1 i år en artikel om den politiska utvecklingen i Ukraina, och jämförde denna med Thailand. Efter att ha ställt sig frågan ”har demokrati blivit omodern?” redan i ingressen så raljerar sedan Wolfgang Hansson över protesterna i Thailand, hur den verkar bestå av en elit och en välfödd medelklass som inte accepterar den gemensamma beslutsprocessen, hur de utan kompromiss vill avskaffa demokratin tills en ny okorrumperad demokrati kan införas. Hansson väljer att skriva ”okorrumperad demokrati” inom citationstecken.
Protesterna började i november i fjol efter att parlamentets andra kammare godkänt ett förslag som skulle innebära att den före detta premiärministern Thaksin Shinawatra, som avsattes i en statskupp 2006, skulle tillåtas återvända till Thailand utan att behöva avtjäna det fängelsestraff som han dömdes till 2008. Shinawatra avsattes efter tunga anklagelser om att vara korrupt, att köpa val och att ignorera de mänskliga rättigheterna.
Demonstranterna vill inte att Shinawatra ska återvända till Thailand utan att avtjäna sitt straff. De vill heller inte ha kvar den regeringen som skulle kunna göra detta möjligt. Det är en regering som leds av Thaksin Shinawatras syster, Yingluck Shinawatra, som sägs vara starkt påverkad av vad hennes miljardär till brorsa tycker om den önskvärda färdriktningen för Thailand.
Under sin tid i exil (i Dubai av alla ställen) har Thaksin Shinawatra även misstänkts för pengatvätt, aktiefiffel och att gömma tillgångar. Nu vill alltså starka politiska krafter i Thailand ha tillbaka denna man i landet, och dra ett streck över det som varit. Det är detta som får den utbildade medelklassen och Bangkoks universitetsstudenter att börja röra på fötterna, vifta med armarna och ge sig ut på gator och torg. Men det är inte bara så att ”eliten” demonstrerar. Missnöjet med regeringen har växt, och i demonstrationerna återfinns nu människor i alla åldrar, från hela det politiska spektrat. Till exempel har regeringen lågt förtroende bland Bangkoks arbetarklass.
Att sätta käppar i hjulet för demokratins processer genom våld, genom att ockupera vallokaler och trakassera väljare är aldrig okej. Att driva en linje där man vill införa aristokrati är inte heller något önskvärt. Men samtidigt måste vi också se att Thailand lär oss en läxa. När Wolfgang Hansson frågar sig om demokratin har blivit omodern i Thailand så glömmer han bort att den sedan länge slutat fungera. Bara för att man kan rösta i allmänna val så betyder det inte att man lever i en demokrati. Demokrati är så mycket mer än så. Demokrati handlar om att kunna lita på att politikerna som representerar ens röst faktiskt gör detta utan att sälja sina åsikter till högstbjudande.
Demonstrationerna i Thailand handlar inte om ja eller nej till demokrati. De handlar om att göra den möjlig. Detta lär oss vad som händer när ett system har gjort det till synes omöjligt för ett folk att reformera det på fredlig väg, och där tålamodet har tagit slut. Kritikerna hävdar visserligen att representanterna för demonstrationerna inte är bättre själva, och att de saknar konkreta förslag för hur demokratin skulle kunna reformeras.
Detta vittnar bara ännu mer om det politikerförakt som finns i Thailand, och om den långa väg som landet har att vandra. Vi får därför aldrig glömma hur extremt lyckligt lottade vi är över att leva i en demokrati med förhållandevis lite korruption. Enligt Transparency Internationals årliga korruptionsindex så var Sverige 2013 tredje bäst i världen på att hålla korruptionen borta. Thailand kom på en mindre smickrande plats 84.
Demokrati måste genomsyra hela samhället. Men hotet om korruption är aldrig långt borta. Just nu kanske en svensk departementsanställd får ett erbjudande som inte känns helt rumsrent. Just nu kanske en kommunpolitiker mottar nycklarna till ett nytt fritidshus, vars uppförande har varit tvivelaktigt. Just nu kanske en restaurangägare överväger att skicka ännu fler lunchkuponger till Sveriges riksdag, i hopp om att kunna använda kontanta medel för att påverka politiska beslut.
Vi får aldrig låta någon form av korruption sätta klorna i vår demokrati. Korruption dödar demokratin, den äter upp demokratin inifrån. Korruption får demokrati att ruttna. Påminn varandra om detta varje dag.
Idag går Thailand till val. Men drömmen om demokrati lever vidare.
Karl Anders Lindahl
studerar idéhistoria vid Södertörns Högskola
