Liss Jonasson från Libertas skriver om att allt färre ledningsfunktioner inom de statliga myndigheterna finns utanför Stockholm och hur det kan påverka demokratin. Foto: Kreafon.
Häromdagen publicerade SVT Pejl en granskning om statliga myndigheter runt om i landet. Granskningen visade att av generaldirektörerna på de 40 största statliga myndigheterna utanför Stockholm är det endast 14 som bor på orten där verken finns. 25 av de 40 myndigheterna har dessutom kontor och ledningsfunktioner i Stockholm. Granskningen visar det som vi i de mindre tunnelbanetäta delarna av Sverige alltid misstänkt: Utlokaliseringstanken är egentligen mest ett alibi, ett sätt att låtsas bry sig om andra delar av landet.
Poängen med utlokaliseringen av statliga myndigheter när den infördes i början av 1970-talet var till stor del att stimulera utveckling och tillväxt i regionalpolitiskt betydelsefulla orter, till exempel Sundsvall, Norrköping och Luleå, men syftet var större än bara en välgörenhetsåtgärd. Idén i att staten är rent fysiskt närvarande, oavsett vilken stad du befinner dig i, är en djupt demokratisk fråga. Även de som inte bor i Stockholm vill kunna känna att makten är närvarande och, rent krasst, bryr sig om även de invånare i landet som bor dit SL-pendeln inte tar sig. Vetskapen om att en del av landets ledning finns här, hos oss, närvarande, innebär att vi spelar roll, att vi har något att säga till om.
Men, som sagt, utlokaliseringen är ett alibi. Om vi inte råkar bo i en av de 14 städer där generaldirektörerna på verken faktiskt bor i staden kommer vi inte heller springa på myndighetsledningen i kassan till Coop eller när vi hämtar ungarna på förskolan eller, för den delen, i fikarummet om vi råkar jobba på myndigheten i fråga. Den stora grå betongbyggnaden där verket håller till är på plats, de anställda tjänstemännen är på plats, men ledningen? Ledningen är i Stockholm. Och helt ärligt, om inte ens myndighetsledningen på Skogsstyrelsen i Jönköping eller Statens Folkhälsoinstitut i Östersund vill bo i Jönköping eller Östersund, vad sänder det då för signal? Knappast att utlokaliseringen är viktig för ledningen i alla fall.
Och varför, varför spelar det här någon roll, tänker du nu kanske? Det här kan väl tyckas vara en ickefråga, men det handlar om att värna en princip. Om principen är ”staten ska finnas i hela Sverige” måste även ledningsfunktionerna finnas i hela Sverige. Ju fler kontor som centraliseras, ju fler generaldirektörer som flyttar till Stockholm, desto mindre demokrati. Sveriges mindre städer är inga välgörenhetsprojekt, de vill inte ha myndigheter för sakens skull utan vara en del av en demokratisk princip. Och någonting brister uppenbarligen i denna demokratiska princip idag.
Liss Jonasson, Libertas
