Två veckors undervisning har nu gått av stapeln, på SYCB´s utbildning i Mae Sot, Thailand (för tidigare inlägg, se ”Interndemokrati på Burmesiska”). Under dessa två veckor har vi tragglat grammatiska regler och verbböjningar. Vi har tittat på en dokumentär om Burma, (Burma VJ) och en spelfilm om Burma (The Lady). Vi har även tittat på en dokumentär om labour rights för domestic workers, och diskuterat vad 1 maj innebär världen över. Studenterna har fått skriva ner sina tankar och åsikter om såväl Saffranupproret i Burma 2007 som om vad de anser om arbetsrättigheterna för domestic workers, och gång på gång förvånas jag över hur mycket de lyckas uttrycka med så knappt engelskt ordförråd. Vi har även introducerat att tjejerna ska skriva dagbok en gång per vecka, och jag har läst deras första inlägg med stor behållning. En tjej beskrev väldigt ingående och känslosamt hur hennes pappa hade gått bort och hur det hade påverkat hennes livssituation.
Inte minst har de senaste två veckorna inneburit att vi försökt lära känna och förstå varandra. Vi har pratat om kulturer och kulturskillnader. Jag har envist hävdat att de kan kalla mig för Maria istället för det enligt mig mer anonymiserande ”teacher” och att jag kan diska min egen tallrik och steka mina egna ägg. Att jag framför allt kan bädda i ordning min egen sovplats och tvätta min egen tvätt. Att om jag inte gör det känner jag mig som en dålig person – en mycket, mycket dålig person. Detta har jag inte lyckats förmedla på något bra sätt hittills. Emellanåt kan det ta sig rent komiska uttryck.
En av de första dagarna äter jag tillsammans med två tjejer. Jag har skrapat bort lite matrester till kanten av tallriken och ska gå och slänga det, och istället hälla på lite soppa i min tallrik. Den ena tjejen reser sig genast och tar min tallrik, trots att hon själv fortfarande är mitt i sin egen måltid. Jag försöker sno tillbaks tallriken, men hon säger bara ”no, no teacher” och skakar frenetiskt på huvudet. Jag försöker säga att jag bara ska slänga resterna, att jag vill ha lite mer soppa. Hon förstår inte vad jag menar och ser mer och mer förtvivlad ut – ”no, no teacher, please” upprepar hon. ”But I just want to…”, försöker jag gestikulera, även jag med en alltmer tilltagande desperation i rösten. Om hon inte förstår vad jag menar blir alltihop ännu dummare. Det hela slutar med att jag sätter mig på min plats igen, utan tallrik och utan soppa. Hon diskar min tallrik och kommer tillbaka och äter resten av sin mat. Hon ser ledsen ut och jag känner mig skamsen.
Att diska efter sig som gäst är väldigt oartigt, och det vet jag om. Jag vet också om att lärare står oerhört högt i kurs i det burmesiska samhället. Dessutom vet jag om att mina ideal om jämlikhet inte nödvändigtvis är desamma som andra människors ideal om jämlikhet. Men lik förbaskat känner jag mig som ett ärkesvin när jag kommer in i köket och de som redan sitter och äter genast reser sig, hämtar en tallrik ris till mig och dessutom ställer sig och rör ihop en omelett och steker till mig. Jag försöker förklara hur jag känner, men hittar inte riktigt rätt ord för att göra mig förstådd, och det enda svar jag får är en sårad blick och ett osäkert ”you dont like egg, teacher?”.
Missförstånd och språkförbistringar leder dock lika ofta till skratt. Häromdagen poserade jag med två av tjejerna på altanen för att ta kort i olika positioner och med olika miner, sådär som folk med digitalkameror brukar göra. Detta sker under hysteriska skrattattacker. Min bildpartner blir inte nöjd med några av våra gemensamma kort. ”Teacher, your face is too wet”, fnittrar hon och raderar några av korten. Jag skrattar och torkar mig i ansiktet; är jag för våt i ansiktet? Det kallas svett och kommer sig av den här vanvettiga värmen. Vi tar några kort till i olika positioner. Vid närmare betraktande raderar hon även dessa ”No teacher, your face is still too white”, återigen följt av hysteriskt fnitter. ”Jaha, du menar att mitt ansikte är för vitt?” frågar jag. ”Yes, too wet”, svarar hon. Jag viker mig dubbel av skratt, osäker på vad som känns värst – att ha ett alltför vått eller ett alltför vitt ansikte, men kommer fram till att båda alternativen nog är lika motbjudande. I kombination blir det dessutom ett snäpp värre; ett vitt spökansikte som dryper av svett.
Sakta men säkert rör vi oss dock mot mer förståelse för varandras kulturella föreställningar och små egenheter. Jag har haft undervisning i två veckor, och vi har bott tillsammans i snart tre veckor. Vi kommer att bo tillsammans i ytterligare 3,5 månad och jag betvivlar inte att vi kommer att lära oss oerhört mycket av varandra. Jag är dock inte det enda avvikande elementet i deras respektive världar. Sinsemellan kommer alla tjejerna från olika etniska grupper, och många av dem har aldrig tidigare träffat, och ännu mindre bott tillsammans med, personer från andra etniska grupper.
Jag ser, hör och förstår att de är ganska olika varandra. Den tjej som jag tror har svårast att anpassa sig kommer från mycket goda ekonomiska förhållanden. Hon är också den som tar störst plats i klassrummet, som hela tiden överröstar de andra och försöker rätta deras uttal när de säger något på engelska. Hon hade råd med många extra timmars undervisning när hon gick i skolan och gick därmed ut med goda betyg, i jämförelse med dem som inte hade pengar och som dessutom var tvungna att skynda sig hem och arbeta efter skolan. Hon är 23 år och hade aldrig någonsin lagat mat innan hon kom hit. Detta i jämförelse med en ett år äldre tjej, som normalt sett går upp klockan 3 på morgonen för att laga mat till hela sin familj, som sedan ska ut och arbeta på teplantagen. Eller hon som är 19 år, som redan som 14-åring fick ta anställning hos en främmande familj för att kunna bo i närheten av en stad där hon kunde gå i skolan. Ta hand om deras barn, laga deras mat och städa deras hus.
Därför tror jag att själva mötet dem emellan – allt det som jag inte förstår, när de pratar och skämtar med varandra på burmesiska – är en minst lika stor del som klassrumslektionerna av deras utbildning här.
/Maria Ehnhage, Mae Sot, Thailand
