Jag befinner mig i Mae Sot, Thailand, där jag deltar i ett könsseparatistiskt biståndsprojekt med enbart kvinnliga deltagare. Om dagarna är jag lärare åt unga burmesiska kvinnor som i framtiden vill arbeta för ett friare och mer demokratiskt Burma. De vill också öka jämställdheten i sina respektive modersorganisationer och i hemlandet generellt. I undervisningen tar jag ständigt hjälp av mina feministiska övertygelser, vilket gör att kvinnokamp och feministisk aktivism sammanflätas i mitt uppdrag här i Mae Sot.
Men trots att jag är privilegierad som får arbeta med det jag älskar att arbeta med känner jag mig inte hemma. Kvinnokamperna (för de är sannerligen flera) jag är en del av är inte mitt hem och jag är inte någons feministiska syster.
Jag har nästintill hela mitt liv grubblat på begreppet ”hem”. Inte minst för att jag känt mig hemlös, även när jag haft en bostad. Det krävs helt enkelt mer än fyra väggar, ett tak och ett golv för att göra ett hem. Det rent arkitektoniska måste kompletteras med en känsla. Men inte vilken känsla som helst.
I de bostäder jag bott i har jag oftast känt mig instängd och kontrollerad. Oavsett om jag bott bekvämt och tryggt eller inte – och jag har gjort båda delarna – så har jag känt av andras ständiga maktutövning gentemot mig. Den förväntat villkorslösa kärleken i barndomshemmet har visst varit villkorad. Jag har bara varit en del av familjen så länge jag rättat mig efter deras regler. Anpassat min person efter andra personer. Men eftersom jag har haft svårt för detta – att hålla inne vissa delar av mig själv samtidigt som jag förväntats lägga till andra delar till den fasad som min person reducerats till – har jag ändat upp som en ”ovälkommen gäst” i mitt barndomshem.
Och jag tänker att många är de som engagerar sig, eller ens försöker ta sig in, i kvinnokamperna eller de feministiska rörelserna som ändar upp som ”ovälkomna gäster” i dessa rum.
Biddy Martin och Chandra Talpade Mohanty (”Vad har hemmet för betydelse?” i Feminism utan gränser: avkoloniserad teori, praktiserad solidaritet, Tankekraft Förlag, Stockholm, 2007, sida 116-117) beskriver så klockrent den klaustrofobiska begränsningen som det gemensamma hemmet utgör:
“Om man väljer att […] se på makt i termer av dess lokala, institutionella, diskursiva formationer, utifrån dess positivitet, och i termer av hur makten producerar snarare än förtrycker krafter, då framstår föreställningen om enighet som en potentiellt repressiv fiktion. I samma stund som grupper och individer betraktas som sociala aktörer, som begärande subjekt, blir idén om enighet, i bemärkelsen en sammanhängande gruppidentitet med en gemensam och delad erfarenhet, svår att upprätthålla. Individer kan inte enkelt infogas i endimensionella, självidentiska kategorier – härav behovet av att forma en ny politisk gemenskap som undviker att bli ett ‘hem’ med en familjeidentitet som baserar sig på förtryck av skillnader.”
Hemmet kan bara konstrueras som en gemenskap genom att representeras på ett enhetligt sätt. Allt som sticker ut utanför ramarna klipps till eller ut. Hemmet är ett hårt inslaget paket och du måste antingen acceptera innehållet eller bli utan… även om du inte var med från början när innehållet i paketet förhandlades och även om du känner dig bortglömd när julklappsutdelningen tar plats.
I och med att ”hem”-metaforen innebär kontroll och maktutövande och därtill är exkluderande och osynliggörande, kan jag helt enkelt inte se på kvinnokamperna eller de feministiska rörelserna som mina ”hem”. Att säga att all världens feminister och jag delar en hemtillhörighet och att vi hör ihop och bör betraktas som en enda enhet vore att släta ut alla skillnader – inte minst skillnader i makt – som finns mellan oss. Det falska systerskapet gömmer flera askungar, som förblir kvar i soten och smutsen.
Om tanken på kvinnokamperna eller de feministiska rörelserna som två olika (eller – tyvärr alltför ofta – sammansmälta) ”hem” leder till ett osynliggörande av makthierarkier inom dessa rörelser… hur ska kamperna då föras? Är det bara att resignera inför tanken på framtida högst fragmenterade rörelser? Speglar som inte bara krossats till glasskärvor – möjliga att sammanfoga – utan speglar som krossats till glassplitter… omöjliga att samla och limma ihop?
Men det är just vad många konstruktivister gör. Påstår att det inte finns några ”kvinnor” att tala om, att identiteter endast är socialt skapade och instabila, föränderliga, flytande konstruktioner… och man kan inte bygga en politik på korthus.
Jag vill inte tro att det skulle vara lönlöst att fortsätta samarbeta över olika gränser. Jag vill heller inte påstå att identitetspolitiken har spelat ut sin roll. Det behövs ”kvinnorörelser”, samtidigt som kategorin ”kvinnor” måste problematiseras. Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag tänker att det borde gå att både se på omvärlden utifrån ett konstruktivistiskt perspektiv samtidigt som man, av politiskt nödvändiga skäl, accepterar förenklade och till viss del generaliserade identiteter. Om det inte finns några fasta hållpunkter att utgå ifrån, om alla ”identiteter” avskrivs som flytande och flyktiga, blir det helt enkelt svårt att kunna hävda några som helst politiska krav, fri- och rättigheter.
Mohanty (Feminism utan gränser, 2007) pratar om ”strategiska koalitioner”. Även om man medger att det inte finns en universell ”Kvinna” som alltid och överallt förkroppsligas av ”kvinnor”, bara för att de senare råkar ha varsin vagina, kan man se fördelarna med att personer, som på grund av olika strukturer delvis tilldelas och delvis skapar positionen ”kvinna”, går samman för att föra fram krav på förändringar av just dessa strukturer. Målet borde rimligen vara upplösandet av strukturerna som skapar ”kvinnor”, så att världen till slut bara befolkas av människor. För att slutmålet ska kunna nås krävs det att ”kvinnor” världen över ser bortom – men aldrig förnekar eller osynliggör – gränserna som skiljer dem från varandra… det krävs helt enkelt att de behandlar varandra som just människor. Men för att ”kvinnor”, som befinner sig på olika positioner i makthierarkin dem emellan, ska kunna göra detta, behöver de lära sig att lyssna till varandra och kunna föreställa sig själva i varandras skor.
Med andra ord: vad som behövs är solidaritet.
Solidaritet är inte detsamma som sympati. Solidaritet är inte att sätta huvudet på sned och med ledsna ögon titta ned på ”Den Andre”. Solidaritet är att höja sin blick, se sin egen (makt)position i världsordningen… och titta ”Den Andre” i ögonen. Möta ”Den Andre”. Inleda ett samtal med – inte en uppfostrande, utestängande, tillrättavisande monolog inför – ”Den Andre”. Lyssna till ”Den Andre”.
Gayatri Chakravorty Spivak (Att rätta orätt, Tankekraft Förlag, Stockholm, 2012) menar att det som krävs för att nykolonialismen ska brytas är att de som besitter makt börjar anstränga sig för att hörsamma subalternens anrop. ”De subalterna” utgör lika lite en universell identitet som ”kvinnorna” i världen utgör det. Bådadera är positioner på en brant samhällsstege. Tillstånd i en ojämlik världsordning. Men de människor – för det är vad det till sist, bortom alla kategorier, handlar om; människor – som upptar dessa platser i den globala hierarkin människor emellan har likt förbaskat känslor. Viljor. Tankar, idéer. Mål och drömmar med sina liv. Och de har röster som möjliggör för dem att kommunicera dessa vidare. Bara dem med makt och privilegierar lyssnar noga så kan den subalterna höras tala.
Solidaritet är således en lyssningsövning mellan personer som har, respektive inte har, makt i en viss, specifik kontext. De fortsatta kvinnokamperna och det fortsatta arbetet inom de feministiska rörelserna bör därmed bygga och fokusera på solidaritet mellan strategiska koalitioner av (framförallt, men inte uteslutande) ”kvinnor”… endast då kan vi röra oss från den klaustrofobiska ”hem”-metaforen.
Frågan som kvarstår är dock: Hur ska kvinnokamperna och de feministiska rörelserna kunna fortsätta att locka till sig ”kvinnor” som vill engagera sig, om de inte längre kan erbjuda ett ”hem” för alla ”systrar”?
För min egen del handlar det som sagt om en särskild känsla jag söker och vill åt. Vart jag än flyttat och vilka rum jag än beträtt är jag ju fortfarande hemlös – men efter flera års begrundan har jag insett att det inte är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga – känslan som fattats – är just sammanhanget. Det som kvinnokamperna och de feministiska rörelserna kan erbjuda mig är inte ett hem – ett villkorat men samtidigt lågt konstruerat tak över huvudet – utan en känsla av sammanhang.
Inom sociologin talar man om det av Aaron Antonovsky (Unraveling the Mystery of Health: How People Manage Stress and Stay Well, Jossey-Bass, San Fransisco, 1987) myntade begreppet KASAM, som är en förkortning av just ”känsla av sammanhang”. KASAM består av tre komponenter – en känsla av begriplighet, en känsla av hanterbarhet och en känsla av meningsfullhet – vilka tillsammans stärker individen och underlättar för denne att tackla livets utmaningar. Det är också just detta som jag känner att kvinnokamperna och de feministiska rörelserna kan erbjuda mig i en värld styrd av patriarkala strukturer; en känsla av begriplighet, en känsla av hanterbarhet och en känsla av meningsfullhet. Hela mitt liv har jag letat efter ett hem när allt jag egentligen behövde var modet att bygga bo i livet; låta det omsluta mig, utmana mig, ta med mig på resor… Mitt deltagande i kvinnokamperna och i de feministiska rörelserna får mig att våga möta livet som väntar utanför ytterdörren.
Jag kan.
Jag vill.
Jag törs.
Kärlek,
Angelika
