En peruansk servitör sa en gång till mig, ni har det bra i Sverige. I Peru kan man inte sjukskriva sig för utbrändhet, vi får bara jobba på. Hans tonfall fick mig att känna oss bortskämda. Vad nöjda med vad ni har och klaga inte!
Och visst har vi det bättre en folket i Peru men är det en anledning för att sluta kämpa för att vi ska få det ännu bättre? Om man pratar med borgerliga företrädare utan visioner så verkar det så. Vi har inte råd med bättre välfärd, vi har inte råd med trygghet, vi har inte råd att jobba mindre.
Men det är skitsnack! Skulle vi lyssnat på borgarna för många år sedan så skulle vi inte ha åtta timmars arbetsdag och fem veckors semester. Ingenting är omöjligt, det handlar bara om att vilja och att ha visioner.
En vän sa till mig, tänk att kunna vara ledig mitt i livet. Att ha en pensionsperiod mitt i sitt arbetsliv på exempel två år, där man kan vila ut sig, samla kraft och inspiration till att fortsätta jobba tio eller femton år till. Och göra saker som är värdefullt i livet.
Min första tanke var, men det går ju inte, tänk vilket krångel det skulle bli och vad det skulle kosta. Men snart insåg jag möjligheterna. Det skulle kunna leda till mindre sjukskrivningar och framförallt till ett lyckligare liv. Man arbetar för att leva inte som allianser anser, leva för att arbeta. Men framförallt handlar det om vad vil vill, vad vill Sveriges medborgare? Vad anser vi är viktigt, det är ju därför vi har demokrati för att vi ska vara med och skapa våra liv på det sätt som vi vill leva.

Visioner är viktigt, utan dem står vi still.