Efter två intensiva dagar i Göteborgs mässhallar värker fötterna, gratistygväskorna väger tungt och mingelnerven är överansträngd. Bokmässan är folklig, välbesökt, frihetlig. Montrarna redogjorde för en stor bredd, och jag, även om min blick kanske är selektiv, tyckte mig märka en marxistisk och socialistisk nytändning.

Vi inledde bokmässan med den oöverträffbara Nina Björk. Hon hade tagit plats på Svenska Kyrkans scen, en livlig plats med mässtemat “Se människan”. Utifrån sin nya bok “Drömmen om det röda: Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek” förde hon tillsammans med religionssociologen Alf Linderman ett samtal om kapitalism och vägen framåt för vänstern. Björks ambition med sin nya bok är att återuppväcka marxismen och “bjuda in fler människor till det verktyget”.

“Kapitalismen är inte en ideologi, det är inte en norm, det är inte värderingar, utan det handlar om produktionssätt”, säger Björk.  Men hon tillägger att “det krävs en ideologi för att legitimera det här systemet”. Klyftorna vidgas, kapitalkoncentrationen ökar, skillnaden mellan de som äger och de som är ägda rusar i väg. “För att vi ska gå med på det måste vi ha den här ideologiska överbyggnaden som förklarar i sloganform ‘Du skulle inte klara dig utan din chef men din chef skulle klara sig utan dig'”.

Drivkraften i det här samhället och den här ekonomin är vinst. “I ett sådant samhälle så har vi inte möjlighet att fråga oss vilka människors behov som är viktigast att tillfredsställa. För vi måste producera varor och tjänster för de människor som har pengar. Eftersom vinsten är grunden för det hela. Och då avsvär vi oss egentligen en stor möjlighet, nämligen att prioritera demokratiskt vilka behov ska tillfredsställas, vad ska vi arbeta med, vad är viktigt att framställa, vad är inte viktigt… Det är ointressanta frågor i det här systemet. Vilket är ganska konstigt. För det är ju viktiga frågor.”

Det Björk beskriver är hur vår liberala demokrati har gjort halt inför ekonomins ringmur. Det finns ingen politisk ambition att ta sig an vår extremt ojämlika ekonomi, att ställa om produktionen eller att överhuvud taget påverka den ekonomiska infrastrukturen. Eller med Björks egna ord: “Det politiska parlamentet är en liten ö i ett stort hav av ekonomisk makt”. Den samtida livsstilsvänsterns tendens att uppehålla sig uteslutande i överbyggnaden kommenterar Björk koncist: “Det var viktigt för mig att inte moralisera över de enskilda aktörerna i det här systemet. I dag har den breda vänstern en tendens att göra moralfrågor av ekonomiska frågor”.

Efter att ha fått björks bok signerad fick jag tillfälle att prata med en medarbetare på En Bok För Alla. Det lilla förlaget har fått erfara konsekvenserna av borgerlig politik. 2007 drog Alliansen in deras statliga stöd, vilket resulterade i att En Bok För Alla, som arbetar för läsfrämjande och folkbildning, gick från tio till två anställda. Trots att det var socialdemokratin som på 1970-talet stiftade En Bok För Alla upplevs partiets inställning till folkbildning i dag som tämligen historielöst. Rätten till kultur och bildning är något av en icke-fråga i dag.

Min danska farmor sa en gång “Jag har alltid haft lätt för att prata med människor. Och det är väl inte säkert att folk tycker att det är så trevligt men jag gör det ändå”. Under bokmässan försökte jag leva upp till dessa ord. Även om den svenska mentaliteten är mer mussla än papegoja  ger bokmässan i Göteborg goda förutsättningar för samtal. Jag mötte Bodil Jönsson som signerade sin nya bok “Tio tankar om arbete” och sa att jag läste hennes gamla klassiker “Tio tankar om tid” först i somras, där hon var tidigt ute med arbetskritik. Att hon först nu, 17 år senare, kommer med en bok som följer upp tankarna om arbete förklarade hon typiskt jönssonskt med att “det behövde ta den tid det tog”.

Vidare hölls ett utmärkt men alldeles för kort samtal mellan Daniel Suhonen från Katalys och Göran Therborn, professor emeritus i sociologi och författare till den på Arkiv Förlag nyutkomna “Ojämlikhet dödar”. Det skiljer åtta och ett halvt år i livslängd mellan Danderyd och Pajala, konstaterar Therborn. När dåvarande äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson konfronterades med detta faktum svarade hon cyniskt: “Det här kan jag inte göra politik på”. Man kan kanske inte förvänta sig annat av en kristdemokrat, men den politiska offensiven från Socialdemokraterna tycks skilja sig marginellt från Larssons. Möjligen förärar vi arbetarna med en eller annan utredning om saken.

1980 var det år då Sverige var som mest jämlikt. Detta delvis som ett resultat av vänsterns stora självförtroende under 1960- och -70-talen. Vi tog för oss, våga reformera, vågade utmana. Therborn tog upp exemplet om hur fackförbunden var tvungna att föra en hård kamp för att få problemen med stenlunga och asbest erkända. Kapitalet motsatte sig fackets ihärdiga arbete, men facket gav sig inte. I dag är problemen med asbest och stenlunga allmänt erkända. Sensmoralen: kamp och motstånd lönar sig.

Vid Therborns boksignering efteråt ondgör sig en äldre kvinna över det här samhället och dess borgerliga hegemoni. “Jag var med i maj 1968 i Paris” sa hon till mig. “Ut och gör revolution med er!”

Vi är många som hungrar efter en ny världsordning, en ny ekonomi, ett nytt samhälle. Vi är fragmentariskt utslängda över landet, vänsterskalan, arbetslinjen; våra kroppar ser olika ut men vi har väl alla på olika sätt fått erfara det här hierarkiska samhället in på bara huden. Bokmässan kändes som en vak i isen, en mötesplats, där kultur, litteratur, politik och människan fick ta plats och tas på allvar.

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör