Ung, man och utmattad

reade-hylas_f_600

 

I våras drabbades jag av akut stress. Det kom som en blixt från klar himmel. Jag hade aldrig reflekterat över att jag skulle kunna drabbas av någonting så banalt. Sedan dess har stressen varit någonting som jag ständigt måste förhålla mig till.

 

I retrospektiv ser jag hur mitt leverne var en tickande bomb. Ekonomisk otrygghet parat med existentiell ångest, ständigt nya möten med nya rutiner och nya människor, och ett ihärdigt ifrågasättande av mig själv och av mina val. Efter en tid i terapi har jag förstått att jag också har ett närmast neurotiskt behov av att rädda världen. Likt ett Jehovas vittne knackar dörr för att frälsa fler själar tar jag debatter, säger ja till uppdrag jag egentligen inte har tid med, tar alla diskussioner jag snubblar över, kommenterar folks idiotiska inlägg på sociala medier. Allt från köttätare till folk utan klassanalys vill jag upplysa, omvända. Det är väl ett sorts kristet arv, ett missionerande. Jag är en politisk varelse och det är svårt eller omöjligt att separera min ideologiska övertygelse från mitt väsen. Det gör att jag ställer höga krav på andra, men framför allt på mig själv.

 

Det blir också tydligt hur jag behandlade stressen som allt detta gav upphov till på ett ur sociologisk synpunkt väldigt maskulint vis. Med alkohol. Det blev mitt sätt att slappna av. Att tysta min existentiella panik. Att få en paus från alla krav. Att ena det jag som jag ständigt tvingade till splittring genom tvivel och kritik. Men alkoholen förhalar bara det oundvikliga för en tid.

 

Mina stressymptom var talrika. Mitt minne försämrades. Jag som vanligen älskar mat förlorade aptiten. Men värst var sömnbristen. Fyrverkerier blommade ut bakom mina ögonlock när jag blundade. Inuti mitt huvud hörde jag olika röster, liksom att flera radiostationer var på samtidigt, som pratade om allt från konserverad ananas till opinionsmätningar. Kroppen var ständigt på helspänn vilket gjorde att alla muskler spratt till oregelbundet, ofta precis när jag skulle glida in i sömn. Jag var obeskrivligt trött men jag tilläts inte somna. De få stunder då jag trots allt gled in i en sorts slummer drömde jag om hur jag inte hann med saker. En hemtenta jag inte lyckades att lämna in vid deadline. Ett tåg som körde ifrån mig.

 

Någonting händer med en människa när hon inte får sova. Jag blandade ihop dröm med verklighet. Omslöts av ett lågintensivt brus. Levde i ett evigt myrornas krig.

 

Efter ett par sömnlösa nätter med starka hallucinationer ringde jag Vårdguiden. De tyckte att jag skulle besöka psykakuten. Aldrig i livet, tänkte jag. Ska jag störta dit mitt i natten? Jag måste jobba i morgon.

 

Utmattning och stress är kvinnligt kodade reaktioner. Man talar om “duktiga flickor” och kvinnlig ansvarskänsla som leder till avgrunden. Och det är viktigt att se och erkänna de genusstrukturerna. Men det är också viktigt att nyansera en väldigt hårt könad sjukdomsbeskrivning.

 

När jag kraschade in i stressens oroshärd studerade jag på heltid utan studiestöd och säkrade min försörjning genom flera timanställningar. Utöver det skötte jag mina politiska uppdrag, deltog i mentorskapsprogram och satt som sekreterare i en bolagsstyrelse. Tillsammans med mina frälsande ambitioner och mina hårda krav på mig själv blev det för mycket.

 

Den värsta boven var emellertid psykologisk. Känslan av att ständigt jagas av undergången. Att hela tiden vara tvungen att räkna arbetade timmar med vetskapen att om jag stannar och pausar bara några dagar, kommer min finansiella situation vid nästa månad vara en katastrof.

 

Sedan i våras har jag haft återfall. Med symptom jag står häpen inför. Varje gång kastas jag in i en akut fas utan förvarning. Att omförhandla min självbild och acceptera att jag inte har nerver av stål, att jag inte klarar av vad som helst, var tufft. Men det värsta är känslan av otillräcklighet. Känslan av att jag inte tål någonting. Hur kan alla andra klara så mycket utan att deras knän viker sig, medan jag slås till marken av minsta motstånd?

 

Stressens damoklessvärd handlar säkerligen delvis om min individualpsykologiska natur. Samtidigt är stress och utbrändhet en folksjukdom i dag. Det måste vara någonting fel på systemet när fullt friska människor i tjugoårsåldern plötsligt inte kan äta, sova eller tänka. Det här samhället bränner ner, och bränner ut. Stressen är ett uttryck för diskrepansen mellan det mänskliga psykets mekanik och den civilisation som vi har konstruerat åt oss själva. Det som händer mig är inte enbart en angelägenhet för mig. Det som händer mig säger någonting om samhället vi lever i, om samtidens förutsättningar och om våra relationer till oss själva och till varandra.

 

Ibland känns det omöjligt att organisera mitt liv på ett hållbart sätt. Hyran ska ju liksom betalas och högskolepoängen tas. När det ansvaret blir för tungt, och jag kraschar ner i min stress, är det också upp till mig att ta mig ur det. Att strömlinjeforma mitt liv. Ett rent praktiskt problem är förstås att jag som timanställd inte har möjlighet att bli sjukskriven på ett ekonomiskt vettigt sätt.

 

Ingen tackar dig för att du sliter ihjäl dig själv. Inte din chef, inte ditt parti, inte staten, inte Försäkringskassan. Du får ingen medalj för tapper insats. För dem är det likgiltigt. Du måste vara din egen bästa vän. Ta pauser. Mindre plikt och mer lust. Långsamt kommer jag förhoppningsvis till insikt om att jag inte kan rädda hela världen. Men att det ibland kan räcka med att försöka rädda sig själv.

 

ludvig fahlvik

Libertas redaktör

 

Bild: “Hylas”, bronsskulptur av Gregory Reade

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *