Foto: Liz Bordo.

 

Två av de mest känsliga ämnen man kan diskutera är sex och religion. Sedan jag kom hit har jag kastat mig in i flera diskussioner om dessa ämnen; med studenterna, med personalen på SYCB, med min ”lärarkollega” som arbetar för SSU:s räkning här i Mae Sot, med vänner och främlingar i Sverige (via internet)… Dels står det i mitt uppdragskontrakt att jag särskilt ska fokusera på frågor knutna till sexualitet när jag är här – en kontraktsklausul som speglar det faktum att dessa frågor hör till mitt ”specialområde” (då jag studerat sexualitetsstudier och också arbetat, både med och utan lön, med att prata om bland annat sex med ungdomar) – och dels tycker jag helt enkelt att det är väldigt viktigt och givande att prata om sex. Särskilt mina nära vänner skulle intyga det senare. Det är som att jag använder sexualitet som ett tolkningsraster för att kunna begripliggöra verkligheten och omvärlden.

 

Jag tittar på höstens kurser som jag ska hålla i och det slår mig hur frågor om sexualitet verkligen kan kopplas till s a m t l i g a ämnen. Jag har redan undervisat i freds- och konfliktstudier, där sexualitet kommer in som en självklar aspekt när vi exempelvis betänker hur Nationen ofta liknats vid en Kvinna, eller en Moder, som ”skändats” när ”främmande” trupper – beståendes av Män – ”trängt in” i Henne (denna beskrivning av krig är, paradoxalt nog, såväl heteronormativ som färgad av religiösa påbud om ”renhet” och influerad av ett pornografiskt språk). Och vi kan tänka på den statistik som visar att det sexuella våldet ökar i krig – särskilt, men inte uteslutande, mot kvinnor och flickor. Eller så kan vi dra oss till minnes militärbordellerna under Vietnamkriget, som lockade amerikanska soldater som behövde ”lätta” på det ”inre tryck” som ”krigets galenskap” byggde upp inom dem. Vidare ska jag undervisa i ekonomi (Vilka är säljare och köpare inom den globala sexturismen? Vad är det som gör människohandeln så lukrativ? Varför får kvinnor inte betalt för det reproduktiva arbete de utför?), media för organisationer (Hur sexualiseras och rasifieras kroppar på organisationshemsidor, i informationsbroschyrer och på gruppfoton? Hur ser organisationer till att inkludera LHBTQ-personers erfarenheter i sina respektive uppdrag och stadgor och hur går organisationerna till väga för att nå ut till och locka till sig denna grupp?), juridik och rättsstatens principer (Hur många sexualbrottsförövare slipper åtal? Vems är egentligen bevisbördan om det rapporteras in ett våldtäktsfall till polisen? Är barn som utsatts för sexuella övergrepp pålitliga målsäganden?)… Mitt tolkningsraster tycks väldigt användbart.

 

Samtidigt har jag blivit varse om att det är ett kontroversiellt sätt att se på världen. Att överallt se människokroppar med potential att uttrycka sexuella begär. Särskilt kontroversiellt har det varit att här i Mae Sot lyfta frågor som rör de människokroppar som inte följer det heteronormativa scriptet för hur sex ska ”göras”. Människokroppar som hyser sexuella begär som riktas mot andra människokroppar av samma kön eller med fler än ett kön… eller kanske mot könlösa eller könsbefriade kroppar.

 

I veckan kommer jag att börja undervisa i genusstudier, men jag har redan tjuvstartat ämnet genom att förklara viktiga termer, hålla i värderingsövningar och visa filmer. ”Mulan” var en film som studenterna uppskattade – och jag med. Det värmde mitt hjärta när en av studenterna efter filmen utbrast att hon kände sig stärkt av berättelsen om Mulan. De andra studenterna höll med och menade att de hade fått ny energi och nytt hopp av att se filmen; de trodde verkligen på devisen ”ingenting är omöjligt” efter att ha sett Mulan delta som soldat i kriget mot hunnerna – som hon i filmens slut överlistade. Gott så långt. Samtidigt; det är just där, i slutscenerna av filmen, som filmen blir verkligt problematisk i mina ögon. Studenterna tyckte om den kvinnliga krigaren Mulan för att hon ”slogs för sitt land”. De överröstade varandra när de beskrev hur de själva ville kriga för sina respektive etniska grupper. Och för mig, som utomstående lärare med uppdraget att behålla en bra stämning mellan tolv individer med mycket olika bakgrund, religiös tro och etnicitet, kändes det fel att fokuset hamnade på nationalistiska (eller, etnisk-patriotiska) framtidsaspirationer. I slutet av filmen söker också militärgeneralen upp Mulan och det är underförstått att han gör det för att be hennes far om hennes hand. Jag ser den scenen passera på filmduken och jag hinner tänka: ”Kvinnan som transaktionsvara”. Generalen vågar dock inte erkänna sitt ärende i klarspråk, men erbjuds då att åtminstone stanna över på middag – vilket får Mulans farmor att föreslå att generalen kan ”stanna för evigt”; med andra ord antyder hon att Mulan och generalen får varandra i filmens slut. Man möter kvinna, de blir kära och bestämmer sig för att leva tillsammans, vilket de lyckligen gör livet ut. Ett slut som vi så ofta sett i filmens värld. Och det var ett slut som studenterna gillade. Ett slut som fick dem att gilla filmen i helhet. När Mulan ”lekt färdigt” i manskläderna återvänder hon till familjehemmet där hon fullföljer de plikter som ankommer en duktig dotter och så gängar hon sig med en stilig och krigisk karlslok. Ridå.

 

Eftersom jag och studenterna ändå kommer att få tusentals möjligheter att prata om heteronormativa relationer under hösten så har jag valt att ha ett LHBTQ-fokus under genusstudierna. Självklart skulle jag kunna ha ett LHBTQ-fokus även på ekonomikursen eller mediakursen, men jag känner att genusstudier är den lättaste ingången, både för mig och för studenterna. Därför följdes filmvisningen av ”Mulan” av två andra filmvisningar: ”Fire” och ”Boys don’t cry”.

 

”Fire” är en indisk film om två kvinnor som är gifta med varsin bror. De bor allihop under samma tak, i en lägenhet ovanpå brödernas lilla butik, tillsammans med brödernas åldriga mamma och en tjänare. Den ena kvinnans make har blivit intalad av en lokal präst att lustar och begär är syndiga ting, vilka måste förtryckas och bekämpas, så han har inte haft sex med sin fru på tretton år. Den andra kvinnan har nyligen ingått ett arrangerat äktenskap med den yngre brodern, som i sin tur har en flickvän vid sidan av äktenskapet. Båda kvinnorna är olyckliga i sina äktenskap och känner sig försummade. I mötet mellan dem uppstår dock en förståelse och de börjar visa en stor omsorg om varandra, som senare utvecklas till en djup kärlek. Denna film rörde verkligen om i klassen. När de såg ”Mulan” tyckte de om att Mulan bröt sig fri och följde sitt hjärta och de tyckte om att hon i slutet fick den som hon älskade. Men när karaktärerna Radha och Sita gör detsamma i filmen ”Fire” mottogs kärleksbudskapet annorlunda. Studenterna menade att de ”drivits till lesbiskhet” på grund av sina olyckliga äktenskap, vars misslyckanden de delvis också var ”ansvariga” för; den ena kvinnan kunde inte få barn (uttryckt annorlunda skulle man kunna säga att hon var en ”defekt vara”) och den andra kvinnan hade varit ”dum nog” att gifta sig med en man som hellre ville ha en annan kvinna. Filmscenerna där Radha och Sita kysser varandra bemöttes med läten bland studenterna och många tittade helt sonika bort från filmduken.

 

Tidigare under den dagen hade vi haft värderingsövningar, där det framkommit att samtliga studenter tyckte att homosexualitet är ”fel”. De använde ord som ”onaturligt” och ”onormalt” om homosexualitet och de menade vidare att det var emot Guds vilja och naturens ordning. En del studenter sade uttryckligen att de hatade homosexualitet och homosexuella. När jag senare pratade om detta med en i personalen på SYCB konstaterade hon att studenterna var upprörda eftersom ”we don’t have that [homosexualitet, min notering] in our community”. För mig, som precis har skickat tips till RFSL om organisationer och andra forum för LHBTQ-communityt för burmeser i och utanför Burma, känns det argumentet väldigt världsfrånvänt. Å andra sidan är religion – vilket var vad studenterna hänvisade till när de uttryckte sitt hat mot homosexualitet – inte något världsligt. Religion är något utomvärldsligt. Något utomkroppsligt. Och där stod jag och försökte diskutera det kanske kroppsligaste – eller åtminstone kött(sl)igaste – som finns; sex.

 

Jag reflekterade ett tag kring studenternas vokabulär. Och det slog mig hur deras tal om homosexualitet liknade deras tal om den muslimska minoritetsgruppen rohingyas i Burma.

 

Rohingyas har påbrå från Bangladesh men många är födda i Burma och vissa familjer är sedan flera generationer tillbaka födda och boendes i landet. Trots det nekas de medborgarskap och de är svårt förföljda. Buddhistmunkar i tusental – sinnebilden av ”harmoniska” och ”godhjärtade” människor, ironiskt nog – har protesterat mot att rohingyas lever och bor i landet och många har krävt att de ska tvingas flytta på sig. Inte ens Aung San Suu Kyi – ”nationalikonen”, ”hjältinnan”, ”fredsprisvinnaren” – har uttryckt sitt stöd för rohingyas. Burmesiska hemsidor och olika former av tryckmateriel sprider hatpropaganda mot den muslimska minoriteten.

 

Och det är den typ av ”information” mina studenter nås av eller själva uppsöker.

 

Jag har läst mina studenters hemläxor där de skriver om ”illegala bengaler” och jag har hört dem återberätta ”sanningar” som burmesisk media spottar ur sig om rohingyas. En av studenterna har till och med en bok på sitt nattduksbord, med den talande titeln Influx viruses – The Illegal Muslims in Arakan. Och jag tänker att den här biologistiska vokabulären är livsfarlig – bokstavligen.

 

När man refererar till samhället – i detta fall det tänkta ”burmesiska” samhället (eller, som min kollega på SYCB uttryckte det; ”our community”, vilket förutsätter ett uppenbart och homogent ”Vi”) – som en kropp så öppnar man upp för en diskurs där det ”oönskade” eller ”avvikande” kan beskrivas som ”onaturligt” eller ”onormalt”. Det som finns där trots att det inte borde vara där. Virus som angripit samhällskroppen. Sjukdomar som brutit ut. Eller, mer specifikt, tumörer som växer och som riskerar att spridas i samhällskroppen. På det följer att det enda rimliga sättet att handskas med tumörerna är att skära bort dem. Avlägsna hotet. För att återställa kroppen i balans måste sjukdomen utrotas.

 

Det är denna totalitära diskurs, med en skarp skiljelinje mellan det tänkta ”naturliga” respektive ”onaturliga”, som öppnar upp för såväl islamofobiska som homofobiska och transfobiska värderingar, uttalanden och handlingar. Det är mitt i denna mayhemska diskurs som mina studenter befinner sig. Och mitt i krigsröken står jag och försöker parera skottsalvorna.

 

För jag är, återigen, Den Andre. Jag tillhör inte ”Vi:et”. Jag är med ”Dom”. Jag är cancersvulsten som sväller i samhällskroppen. Jag följer ett annat script för hur jag strukturerar mitt kärleks- respektive sexliv (och har dessutom mage att skilja mellan dessa aspekter av mitt liv).

 

Mina studenter har bett mig att vara öppen med vem jag är och de har, efter att ha delgett mig sina tankar och känslor kring sex, kärlek, relationer, äktenskap och barn, också bett mig att förklara hur jag ser på dessa ting. Och jag har förklarat att jag har en ganska flytande syn på sex, kärlek och relationer, men en betydligt klarare syn på Äktenskapet (som religiös och patriarkal institution) och på barn (som individer som aldrig kan ägas av andra, men som jag gärna har nära mig, på något hörn och på något sätt, i mitt liv). Men, det är inte lätt att försöka begripliggöra min ”identitet” eller ”läggning”. Dels för att mina studenter inte är vana vid de begrepp och kategorier jag är van vid och vi dessutom talar olika språk. Dels för att jag själv inte vet hur jag skulle vilja presentera mig (min praktik säger en sak, min teori en annan). Och dels för att jag känner mig obekväm inför att stämplas som ”onormal” och ”syndig”. Men, jag tänkte nu i helgen att jag måste göra ett försök. Presentera en motbild. Kan jag inte använda mig själv som exempel – eftersom mina konturer är för suddiga – så får jag hitta ett annat exempel.

 

Så vi såg ”Boys don’t cry”. Utklädningstemat fanns med i denna film, precis som i ”Mulan” och i ”Fire”, men de manliga kläderna hade här en annan betydelse. Mulan klädde sig som en man temporärt och med ett avgränsat syfte: hon ville strida för Kina i sin fars ställe, så att han, med sina krämpor, skulle slippa det. Sita klär sig i manskläder för att leka och känna sig fri framför spegeln i sin makes hus, som i övrigt fungerar som ett metaforiskt fängelse. Men karaktären Brandon Teena i ”Boys don’t cry” klär sig varken i manskläder för att tillfälligt kunna delta i ett krig eller för att på ett väldigt fåfängt sätt kunna skapa sig en illusion av frihet. Brandon Teena är en man. Teena Brandon är inte mer än ett namn på ett plastigt ID-kort som Brandon tvingas bära på sig. Samtidigt finns där den kroppsliga aspekten. Brandon har ”kvinnobröst” och en vagina. Brandon menstruerar. Brandon känner också fysisk åtrå till Lana, en ung kvinna med – visar det sig – en starkt homofobisk bror. Och det är i mötet mellan Lanas bror och Brandon som jag kan skönja en omkoppling i den mänskliga psykologin hos mina studenter. För plötsligt uttrycker de sympati med Brandon. De inser att steget från att muntligen uttrycka hat gentemot en grupp människor till att bruka grovt våld mot dessa människor ibland är väldigt kort. De upprörs över våldtäktsscenen och blir ledsna över att Brandon skjuts ihjäl i slutet av filmen.

 

Efter filmen pratar vi om hur man kan se på olika kön, identiteter och viljor. Studenterna har dagen innan haft ett möte på burmesiska med personalen på SYCB, för att öppet kunna diskutera de (uppenbart provocerande) filmvisningar jag hållit i, och de har då fått tanken inplanterade i sina huvuden att frågan om homosexualitet och trans faktiskt kan vara en rättighetsfråga. Så efter ”Boys don’t cry” diskuterar vi om människor får se ut hursomhelst. Om människor får tycka om vilka de vill och ha sex så som de känner för att ha sex. En student sammanfattar då sina åsikter på ett sätt som jag tycker visar på deras utveckling i tänkandet, från ett totalitärt och biologistiskt synsätt till ett jämförelsevis öppnare synsätt på homosexualitet och transpersoner. Hon säger: ”Det är okej. De får göra vad de vill och vara som de vill, men jag vill inte göra eller vara som dem. Bara jag får vara som jag är får de vara som de vill”.

 

Uttalandet bygger fortfarande på ett ”Vi” och ”Dom”-tänkande som är problematiskt och det går också att urskilja en rädsla för att (plötsligt och ofrivilligt?) ”omvändas” till att bli homosexuell eller att ”påtvingas” en transidentitet. Det är ett uttalande i rätt riktning – om den ”rätta” riktningen nu utgörs av ett rättighets- och frihetsperspektiv, vilket så klart går att diskuteras – men det är inte draget tillräckligt långt.

 

Jag tänker på Jacques Derrida. På hans ord om (framförallt religiöst motiverad) terrorism. Han använder sig av ett biologistiskt språk – jag vet – när han beskriver ”kriget mot terrorn” som en ”autoimmun kris”. Helt enkelt; ser man på samhället som en kropp så begår man också ett slags självmordsförsök om man börjar angripa sig själv för att utrota ”det onda”. Samhällskroppen amputerar sig själv när svulster skärs av i strävan efter en ”hel(ad)” kropp.

 

Att tvångsförflytta rohingyas ur Burma, eller att ”svälta ut” homosexuella och transpersoner ur den burmesiska samhällskroppen genom att inte låtsas om att dessa grupper av människor finns innanför skinnet, är således inga bra metoder för att hantera olikheter. Kanske går det att bemöta studenternas biologistiska vokabulär med ett lika biologistiskt motargument mot deras homo- och transfobi, tänker jag.

 

Men, jag måste också presentera ett alternativ. Det räcker inte med att säga att de vandrar på en väg som otvivelaktigt kommer att leda dem fel i livet. Jag måste också kunna visa på en annan väg som de kan välja att vandra på.

 

Så jag vänder mig återigen till Derrida. På vilken väg traskar han själv fram?

 

När Derrida diskuterade internationell terrorism med filosofen Giovanna Borradori underströk han att rättighetsperspektivet måste vara fortsatt viktigt att värna om, även i vår fragmenterade samtid där Den Suveräna Nationalstaten tvingas dela på makten med många andra aktörer. Samtidigt pekar han just på att det inte längre är relevant att i diskussioner om globala problem använda Den Suveräna Nationalstaten som utgångspunkt. Särskilt för minoriteter och marginaliserade personer – människor med stämpeln ”Den Andre” i pannan, som tillhör ett alltid lägre stående och alltid lägre värderat ”Dom” – innebär staten inget skydd; staten är snarare Förtryckaren med stort F. I det avseendet motsäger sig Derrida begreppet ”tolerans”. Han menar att stater visserligen kan ge uttryck för en sorts tolerans av minoriteter i exempelvis konstitutionstexter, men att det är skillnad på att uttrycka ett visst ställningstagande på ett papper och att faktiskt erbjuda skydd och tillgodose rättigheter i verkligheten. Stater är nyckfulla och toleransen som utlovas av den starkare och mäktigare aktören – Den Suveräna Nationalstaten – är alltid på dennes villkor. Han uttrycker sig om detta på följande sätt (i Philosophy in a Time of Terror: Dialogues with Jürgen Habermas and Jacques Derrida, på sida 127):

 

”Tolerance is always on the side of the reason of the strongest, where might is right; it is a supplementary mark of sovereignty, the good face of sovereignty, which says to the other from its elevated position, I am letting you be, you are not insufferable, I am leaving you a place in my home, but do not forget that this is my home…”.

 

Tolerans handlar således om att upplåta utrymme till en viss grupp eller kategori människor och att tillåta dem att röra sig på det utrymmet. Men utrymmet är aldrig riktigt ”deras” och de kan när som helst passera utrymmets gränser, eller andra gränser, vilket kan få till följd att Den Suveräna Nationalstaten drar tillbaka den villkorade friheten att nyttja detta utrymme. Tolerans är inte omsorg om ”Den Andre” – tolerans är kontroll av ”Den Andre”.

 

Derridas lösning är att byta ut tanken på ”det toleranta samhället” mot en otänkbar tanke, som vi alla ändå måste sträva efter att förverkliga; för Derrida är det ouppnåeliga målet som vi människor bör ledas av i vårt handlande den välkomnande gästfriheten. Det är en tanke som går bortom nationalstater men också bortom kosmopolitism, då det senare bygger på de förra. Att tänka det otänkbara – att vi alla skulle kunna samsas sida vid sida på denna jord, samtidigt som ingen av oss äger den eller kontrollerar hur andra utnyttjar dess utrymmen – öppnar enligt Derrida upp för att först och främst ens kunna se och förstå ”Den Andre”. I en diskurs som har Den Suveräna Nationalstaten som utgångspunkt kan den subalterna – den som klassas som ”avvikande”; eller, för att tala med ett biologistiskt språk, den ”onormala” eller ”onaturliga” – inte tala. Men kan man förmå sig att föreställa sig en värld där även den subalterna får ett utrymme så tvingas vi alla att se dess existens och vi tvingas till kommunikation med denna ”Andre”. Homosexuella och transpersoner är då inte längre osynliggjorda grupper som ”inte tillhör” Vårt samhälle; de träder ut ur skuggorna och blir till människor av kött och blod, som upptar utrymme på den jord som vi alla delar. Rohingyas är då inte längre en statslös folkgrupp, då begreppet ”statslös” förlorar sin betydelse i en värld utan stater.

 

Denna tanke är svindlande, och, som sagt, omöjlig att helt förverkliga. Men, jag tänker stilla för mig själv, att om vi bara kunde byta ut ordet tolerans mot respekt så skulle mycket vara vunnet. Om vi kunde sluta att hävda en falsk och högst villkorad tolerans gentemot dem som befinner sig i en marginaliserad subalternposition och istället utgå ifrån en rättighetsdiskurs, där människor bemöts med respekt oavsett vilka livsval de gör och oavsett vilka personliga drag de har, så skulle vi redan ha kommit en lång bit på vägen. I en värld som bygger på och drivs av mellanmänsklig respekt skulle uttalanden som ”Det är okej. De får göra vad de vill och vara som de vill, men jag vill inte göra eller vara som dem. Bara jag får vara som jag är får de vara som de vill” vara överflödiga. Eftersom alla människor skulle beredas utrymme att få vara precis som de är skulle ingen behöva rädas ”det okända” eller ”Den Andre”.

 

I en sådan värld skulle också en person som jag, med suddiga konturer men med en envis vilja att tolka allt i termer av sexualitet och mellanmänskliga relationer, få finnas till. Och jag skulle kunna diskutera sex och religion hur mycket jag än skulle vilja, eftersom jag aldrig skulle behöva rädas ett kirurgiskt avlägsnande från samhällskroppen.

 

Angelika, BURMAUTSKOTTET