Tyvärr måste framtiden ställas in

 

”Framtidspartiet”? Parollen som antogs av Socialdemokraterna 2012 blir bara ett makabert skämt om partiets politik går ut på att allt är omöjligt och att framtiden tyvärr måste ställas in eftersom den är orealistisk.

 

Det går tydligen inte att bygga bort bostadsbristen. Vi ska lära oss leva med arbetslöshet. Samma politiker som med en tår i ögat förkunnar att klimatfrågan är viktigast i hela världen höjer priset på kollektivtrafik och låter järnvägen förfalla. Storstädernas förorter rustas ner lika snabbt som glesbygden. BB och akutkirurgimottagningar i Ångermanland stängs.

 

I januari såldes socialdemokratiska dagstidningen Värmlands folkblad till den konservativa konkurrenten Nya Wermlands-Tidningen – som grundades 1837 och har bevarat klasståndpunkt och stavning av sitt namn sen dess.

 

 

Är det detta ni kallar framtidssatsningar? I så fall var nog framtiden bättre förr.

 

 

För inte särskilt många år sedan fanns det en arbetarrörelseägd nyhetstidning i varenda del av landet. Nu försvinner de sista. Det är så svårt att göra papperstidningar nu för tiden, säger rörelsens ledare och lägger huvudet på sned.

 

Svårt? Hur tror de att Axel Danielsson startade Arbetet 1887? Med en massa pengar och heltidsanställda? Kunde Anna Sterky och hennes kamrater som grundade Morgonbris: organ för Kvinnornas fackförbund 1904 göra tryckfärdiga pdf-filer i sina datorer och sen maila dem till digitaltryckeriet?

 

Det har aldrig varit så enkelt och billigt att producera papperstidningar som det är nu.

 

Att tycka att saker är svårare i dag än 1965, när rörelsen hade fler medlemmar, är på ett sätt begripligt (om än inte alltid sant). Men grunden till den svenska arbetarrörelsen byggdes inte under folkhemsperioden, utan i slutet av 1800-talet. Då var lönearbetarna en minoritet i samhället. De flesta svenskar bodde på landsbygden, slet på sina åkrar och sa ”tack, snälla patron”, när godsägaren fimpade cigarren i deras havrevälling. Den lilla arbetarklass som fanns i Sverige var oorganiserad, den saknade klassmedvetande och var hopplöst splittrad på kulturella och religiösa grunder (statskyrkliga, frikyrkliga och ateister ville inte vara med i samma fackförening).

 

 

Våra förutsättningar är betydligt bättre. Ändå ser det ut som det gör.

 

 

Ett märkligt år passerade nyss. I USA manövrerade Demokraternas partiledning bort den mest valbara kandidaten (Sanders) för att kunna lägga sig i mitten (Clinton). Resultatet blev att en stollig högerhaverist (Trump) nu styr världens mäktigaste land, inklusive kärnvapenarsenalen. Så ser ”realismen” ut i praktiken.

 

Samtidigt hände en verkligt positiv sak 2016: Storbritannien röstade äntligen för att lämna det antidemokratiska, murbyggande, nykolonialistiska och grundlagsfäst nyliberala EU.

 

Tråkigt bara att stora delar av Labourvänstern, inklusive Jeremy Corbyn, gav upp sitt 40-åriga EG-/EU-motstånd på mållinjen och kampanjade för bremain. Som att de tyckte det vore läskigt och ovant att vinna för en gångs skull.

 

I Sverige kunde i övrigt vettiga människor säga att visserligen är EU dåligt, men samtidigt var det svårt att heja på brexit eftersom det fanns främlingsfientliga som kampanjade för utträde. I och för sig är det ett ohållbart argument. (Sverigedemokraterna påstår att de vill värna om miljön – betyder det att vi ska bränna Tyresta naturreservat och hälla terpentin i närmsta bäck? Betyder det inte snarare att vi måste akta oss för att släppa våra frågor, så att inte extremhögern kan kidnappa dem?)

 

Och den som tror att det var bara, eller ens huvudsakligen, främlingsfientliga som kampanjade för brexit har nog fått sin världsbild från DN:s ledarsida snarare än från verkligheten.

 

Flera viktiga fackförbund kampanjade för utträde: transportarbetarfacket RMT (som har fått kämpa hårt mot EU:s nyliberalism och påtvingade privatiseringar), lokförarfacket Aslef, bageriarbetarförbundet BFAWU och Nordirlands offentliganställdas fackförbund NIPSA. På brexitsidan fanns förstås även den traditionella smågruppsvänstern, som SWP, Communist Party of Britain, CPGB-ML och Indian Workers Association.

 

Suspekta högerkrafter fanns på bägge sidorna. Den ledande gestalten för bremain var premiärminister David Cameron. Från utlandet hade bremain-sidan stöd av till exempel Ungerns högerextreme, främlingsfientlige, Europanationalistiske och auktoritäre premiärminister Viktor Orbán – som kampanjade aktivt för att Storbritannien skulle stanna i EU. Den ungerska ambassaden i London köpte till och med helsidesannonser i brittisk dagspress för att stödja remain-sidan.

 

Jeremy Corbyn har varit tydlig med att folkomröstningsresultatet ska respekteras. Förhoppningsvis leder brexitsegern till att Labour börjar nyktra till ur sin EU-psykos. Labour var länge mot EG/EU, det var Labour som tvingade fram folkomröstningen om brittiskt utträde 1975, fast den gången röstade väljarna för att vara kvar. Det var först när Tony Blair-falangen tog över Labour som partiet började vara för EU (och privatiseringar, och anfallskrig mot Irak).

 

 

Brexit har också lett till att EU-motståndet nu växer på flera håll inom den europeiska vänstern. Portugisiska Bloco de Esquerda (Vänsterblocket) och Socialistische Partij i Holland – för att nämna några av de största och mest etablerade – verkar lyfta fram frågan igen. Kanske kan Danmark och Norge, där det alltid har funnits ett starkt och välorganiserat rödgrönt och internationalistiskt EU-motstånd, visa vägen.

 

 

Nya möjligheter öppnar sig – om vi tar chansen.

 

 

Det är klart att läget på många sätt är allvarligt. Men vi vinner om vi vill vinna. Det är det som realism och framtidstänkande på riktigt. ”Soyez réalistes, demandez l’impossible” (Var realistisk, kräv det omöjliga) skrevs det på väggarna när studenterna och arbetarna gjorde uppror i Paris i maj 1968.

 

Det går att bygga bostäder, det går att införa gratis kollektivtrafik och det går att sänka arbetstiden. Om/när ledarna inte begriper det så får vi strunta i dem och göra något själva.

 

Om din förbundsledning vill lägga ner tidningar – starta en egen. Bilda en fackklubb på extrajobbet, anordna en studiecirkel, bygg om hela samhället. Ibland, eller ganska ofta, kanske man behöver lägga sig under en filt med en kopp kaffe och lösa korsord när världen är otäck och alla är idioter. Vem orkar vara en hjälte varje dag? Men man får väl slita sig upp ur soffan någon gång ibland i alla fall.

 

Vi ses på barrikaderna.

 

 

Kalle Holmqvist

 

Chefredaktör för Libertas 2007–08

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *