Sedan jag tog över rodret som lärare här i Mae Sot har jag försökt att riva ned den föreställda uppdelningen mellan tänkande och kännande. Jag har haft svårt för tanken att dessa två mänskliga förmågor skulle vara varandras motsatser och utesluta varandra. Jag tänker mig att när vi ställs inför olika val i våra liv behöver vi inte bara ett rationellt tänkande för att kunna fatta beslut, utan också en känsla i kroppen som säger att vi väljer ”rätt”. I beslutsfattande situationer tar vi helt enkelt hänsyn till ”magkänslan”. På liknande vis tror jag inte att vi kan vara helt känslostyrda, utan att ta notis om samhällsstrukturer och omgivande normsystem… helt enkelt, sådant som uppfattas i huvudet men känns i kroppen. Vårt tänkande och vårt kännande samspelar inuti oss, hela tiden, och leder till beslut och handlingar; såväl underkastelse som motståndsstrategier.

Denna syn på mänsklig handlingskraft har lett mig, i min roll som lärare, till att ifrågasätta långa schemalagda dagar med enbart teoretiskt manglande. Särskilt viktigt har jag tyckt att det är att jag och studenterna också kan få uttrycka och diskutera känslor eftersom vi bor ihop tjugofyra timmar om dygnet. Så mellan de teoretiska passen om grammatik och terrorism och frihetsrörelser har jag sprängt in tid – eller utrymme, om man så vill – där studenterna inte behöver ”prestera”, utan bara reflektera. Men gränserna mellan teoretiskt manglande och emotionellt reflekterande har heller inte varit solida; snarare skulle jag beskriva dem som ytterst porösa. Vi har vid flera tillfällen diskuterat kritiskt tänkande och jag har då uppmuntrat dem till att formulera egna ståndpunkter i olika frågor – ståndpunkter som är omöjliga att inta utan att även hjärtat är med på ett hörn. Det går helt enkelt inte att göra en uppställning med ”plus” och ”minus” för vardera Israels och Palestinas hantering av konflikten dem emellan, när man försöker ta ställning till denna konflikt. Politik är ingen matematisk uträkning utan snarare något närmare mänsklig psykologi. Vad får oss människor att känna sympati, eller, solidaritet? Vilka faktorer triggar igång våra känslor och avgör hur vi kommer att känna i eller hantera en viss fråga?

Jag har förvandlat klassrummet till ett laboratorium, där jag och studenterna tillsammans experimenterar fram en schysst stämning med högt i tak och stor omsorg om varandra. Samtidigt underlättar grundtryggheten i en sådan miljö för studenterna att våga tänka högt, kasta ur sig spontana associationer och känslor, analysera på egen hand…

Ett första genombrott i vårt famlande efter en bra miljö för lärande skedde förra veckan. Vi studerade konflikter i Mellanöstern. Jag kunde se hur pannorna i klassrummet veckades djupt när vi tillsammans läste ur läroboken. Ämnet var nytt för nästan alla. Studenterna hade också tidigare förklarat för mig att i Burma ingår inte omvärldspolitik i utbildningen, inte ens på universitetet, och att militärregimen dessutom censurerat många sajter på internet (vilket i sig inte varit tillgängligt för särskilt många av Burmas invånare; särskilt de fattiga och de som bor på landsbygden har varit utestängda från den bytesmarknad av information som internet utgör). Dessutom har såväl studenterna som personalen på SYCB gjort klart för mig att utbildningen i Burma uteslutande handlar om memorering; ”innantill-lärande”. Att isolera befolkningen från omvärlden och dessutom fostra dem till att bara ta in och spara information på minneskortet i huvudet, utan att ifrågasätta eller analysera informationen, är utmärkta strategier att använda sig av om man vill nå ut med propaganda och skapa en lydande massa. Det är helt enkelt en sådan utbildning man kan förvänta sig att en odemokratisk militärregim håller hårt fast vid. Och därför hade också mina studenter, uppvuxna som de är i det repressiva Burma, svårt för att studera internationella konflikter. I den situationen kände jag mig väldigt otillräcklig som lärare. En ensam person kan inte omvända en hel klass till att bli experter på kritiskt tänkande efter knappt en månads umgänge. Men, så bad jag dem om att göra läxan tvärtom. Istället för att läsa frågorna i läroböckerna, gå tillbaka till texten och söka efter utvalda rader som de kan kopiera på svarslinjerna så bad jag dem att läsa texten igen, från början. Varsamt. Noggrant. Jag bad dem att använda en burmesisk ordbok varje gång de stötte på ett ord de inte förstod, eller alternativt fråga mig om en förklaring. Och sedan ville jag att dem skulle ställa frågorna. Inte hitta svaren, utan ställa frågorna. Lite som ”Jeopardy”. Och det visade sig fungera. När dagen kom då de skulle delge mig sina frågor så hade ingen av dem några frågor om detaljer i texten. Snarare så förvånades jag av djupet i deras väldigt stora och komplexa frågor. Det var frågor om stora politiska händelser, system, maktordningar… Och jag måste medge att jag var en rätt svettig lärare när jag framförde några försök till tolkningar av dessa globala strukturer som svar på studenternas frågor. Men jag var lycklig inuti, för deras frågor visade med all tydlighet att de förstått texterna på ett djupare plan, analyserat och problematiserat innehållet. Och att etiska frågor bubblat upp inom dem. Annars hade de aldrig reflekterat kring maktobalanser mellan olika länder i världen. Utan det etiska uppvaknandet hade de bara memorerat årtalen då ett visst land koloniserades, ockuperades eller blev självständigt. Matat in det på hårddisken och klickat på ”Spara som”.

Men mina studenter och jag experimenterar inte i klassrumslaboratoriet endast med syftet att hitta metoder att använda för att kunna begripliggöra kurslitteraturen. Minst lika viktigt är det att studenterna lär sig att visa respekt – gentemot varandra såväl som självrespekt. Jag vill att mina månader här inte bara ska handla om ett teoretiskt lärande, utan också om att studenterna lär sig mer om sig själva. Om sina respektive känsloliv. Om sina gränser; om integritet.

Jag hade noterat att en av studenterna förminskade sig själv väldigt mycket. På alla tänkbara sätt. Hon uttryckte aldrig någon stolthet över sig själv och alla hennes drömmar och mål i livet tycktes handla om att finnas till för andra människor. Hon såg bara sitt instrumentella värde, inte sitt intrinsikala värde. Och hon osynliggjorde sig själv väldigt mycket. Hennes kroppsspråk gjorde mig djupt sorgsen. Hon vinklade sina axlar inåt, gick omkring med krokig rygg. Tittade alltid ned i marken, undvek blickar och samtal vid matbordet. Och hon släntrade ofta in sist till köket och fick därmed äta det som råkat bli över efter att de andra studenterna ätit upp. Även då tog hon väldigt lite mat på sin tallrik och åt snabbt, och under tystnad, upp maten. I sin ensamhet.

Jag hade lagt märke till henne redan första dagen här. Och känt stor sympati med henne. Jag kände igen delar av mig själv i henne. Eller, snarare, delar av det själv som en gång var vad jag presenterade utåt (lyckligtvis har jag i vuxen ålder insett, och verkligen börjat värna om, mitt värde). Jag kände att den här konstiga ordningen inte kan få fortgå. Fattas en länk i kedjan är det ingen kedja längre.

Jag är en rätt barnslig person som älskar att leka och fjanta mig. Och eftersom studenterna önskat nya och interaktiva undervisningsmetoder så har jag sett min chans att ta in lekar, spel, tävlingar, teater och musik i undervisningen. Det är en win–win-situation eftersom jag får fjanta mig och de slipper sitta stilla i skolbänken hela dagarna. Förra veckan gav jag dem instruktioner om att gruppvis sätta ihop manus för rollspel som de skulle spela upp i veckoslutet. Jag skrev upp vilka grammatiska regler de skulle repetera i rollspelet, men gav dem rätt fria händer. Men, jag sade att jag fanns tillgänglig för dem om de ville bolla manusidéer med mig. Den grupp som den här väldigt försiktiga studenten ingick i bad mig om råd. Och då styrde jag helt enkelt gruppens rollfördelning så att den här studenten skulle vara tvungen att ta stor plats. Hon skulle vara rollspelets höjdpunkt, eftersom hon – mitt i den engelska konversationen mellan de andra två studenterna – skulle bryta in på svenska. Så jag fick öva några artighetsfraser på svenska med henne. Medan hennes medstudenter i rollspelet endast skulle ha repliker med varandra skulle hon verkligen leva ut sitt kroppsspråk. Grimasera, göra bort sig, få publiken att skratta. Och hon gjorde det verkligen. De andra studenterna blev helt paffa över att se den sidan hos henne. Och jag kunde se hur hon växte flera centimetrar.

Sedan dess har jag i mina rättningar av hennes arbeten skrivit lika många peppande kommentarer som språkliga kommentarer. Jag har uppmanat henne rakt ut att inte äta sist av studenterna och att ta för sig av maten; att äta tills hon är mätt och nöjd. Numera är hon ofta först i köket vid matdags och jag deltar i matlagningen den dag hon och en annan student är matlagningsansvariga. Då kan vi laga maten tillsammans, och göra tillräckligt mycket så att det räcker till alla; dessutom kan vi äta innan alla andra. Hon och jag i sällskap med varandra.

Under en fyrahörnsövning i klassrummet frågade jag studenterna vad som gjorde dem mest glada. Jag gav dem tre förutbestämda alternativ plus chansen att formulera ett eget alternativ. Ett av de förutbestämda alternativen var ”Jag är som mest glad när jag är kär”. Den här studenten, som under hela sin tid här varit väldigt tillbakadragen, valde detta alternativ, vilket fick de andra studenterna att brista ut i skratt. De hade svårt att se henne som en person som kan bli kär. Men, jag bad henne att motivera sitt val. Då svarade hon, med en klar stämma och utan en tvekan i rösten, att alla människor behöver kärlek. Jag bekräftade hennes motivering. Höll med. Och de andra studenterna tystnade. Denna situation bidrog till den stegvisa uppluckringen av deras bild av henne.

För det har gått stegvis framåt. När studenterna senast spelade upp rollspel för varandra hade den här studenten tilldelats den mest excentriska rollen av alla. Och jag hade inte haft ett finger med i spelet. De andra studenterna valde att ge henne den rollen. För att de uppskattar hennes teatraliska sida. Nu när de har sett att den finns. Deras mänskliga psykologi har omkopplats.

Vi diskuterade ordet ”respekt” nyligen. Jag skrev ordet på tavlan och bad studenterna att kasta ur sig associationer. Efter en första stunds tvekan inför uppgiften rann snart orden ur dem. När orden ebbat ut blickade jag ut över tavlan. Och konstaterade, retoriskt, att det här med att visa respekt nog kan vara rätt svårt. Det är många saker att tänka på, helt enkelt. Studenterna skrattade och medgav att det är svårt att leva upp till allt som stod på tavlan. Vi pratade sedan om ansvar. För jag har ibland känt av tendenser bland studenterna att de allt som oftast placerar ansvaret utanför den egna personen. Går det dåligt på ett prov är det inte för att de inte har brytt sig om att plugga inför provet. Det är för att jag som lärare har pratat för lågt i klassrummet. Eller så är det för att jag som lärare har skrivit för smått på tavlan. Eller så är det för att jag som lärare har använt en för avancerad vokabulär.

Vi tittade på tavlan med ord igen. Jag frågade dem om de tyckte att det var rimligt att de förväntade sig allt detta av mig, medan de själva insåg att de aldrig skulle kunna leva upp till allt själva. De rodnade. Jag sade att endast om vi är öppna med varandra kan undervisningen bli bra och ge resultat. Talar jag för lågt ligger ansvaret hos studenterna att be mig att höja rösten. Sedan ligger ansvaret hos mig att hörsamma deras förfrågan. Men de har också ett ansvar att vara tysta när någon annan pratar. De har ett ansvar att visa respekt, helt enkelt. På samma sätt har de ett ansvar att be mig att skriva större på tavlan när mina krumelurer är svåra att urskilja. Eller så kan de helt enkelt flytta närmare tavlan, för att se bättre. Vidare har de ett ansvar att stoppa mig om jag drar iväg för mycket, i långa, krångliga utläggningar. De har ett ansvar att be mig om förklaringar och definitioner. Så många som krävs för att de ska kunna förstå det jag försöker förmedla. Mitt ansvar blir att försöka hitta en lämplig nivå på undervisningen. Att hitta ett lämpligt språk. Men jag är ingen tankeläsare. Jag kan inte veta att de inte förstått vad jag sagt om de svarar ”nej” när jag frågar dem, med jämna mellanrum, om något är oklart. Jag kan inte veta att de egentligen menar ”ja” när de nekar till att orden är svåra. Ansvaret ligger hos dem att vara ärliga mot mig, och mot sig själva, när undervisningen är för kämpig. Då kommer jag att stanna upp, backa. Möta dem där de trillat av vägen. Få dem på fötter igen så att vi kan fortsätta vandra framåt tillsammans.

Mitt största ansvar är att ge dem verktygen, så att de kan formulera frågor och lära sig att söka efter svar. Egna svar. För jag besitter inga svar. Alls. Allt jag kan ge dem är tolkningar av en verklighet som är mångtydig. Jag har inga stora Sanningar på lager att plocka fram. Men jag kan inspirera dem att börja leta i rätt ände. Eller att gräva där de står.

För all kunskap färgas ju av vilka människor vi är. Teorin är beroende av känslan. Hjärnan behöver hjärtat.

Därför tycker jag att det är viktigt att studenterna blir medvetna om sina känslor. Förstår de sina känslor, eller åtminstone kan sätta ord på dem, kommer de också att förstå hur dessa påverkar de ståndpunkter de intar i olika frågor. Politiken har i allra högsta grad en privat sida.

Idag hade vi därför ett kärlekstema i skolan. Studenterna fick kaosskriva om kärlek under fem minuter. Sedan fick var och en gå fram till tavlan och delge en av sina meningar till resten av gruppen. Tillsammans byggde vi en kärleksväv. Väven fångade både det stora och vackra med kärlek, men också det jobbiga och sorgsna. Sedan lyssnade vi på olika låtar med kärlekstema och diskuterade därefter innehållet och relaterade frågor. Finns livslång kärlek? Kan män vara mjuka och kärleksfulla? Går det att definiera kärlek? Frågorna kanske tycks banala, men de uppmuntrade till ett kritiskt tänkande. Dessutom gav de mig utrymme att smyga in lite normkritik (ännu ett av dessa hyss jag ägnar mig åt som lärare…). Efter en kort paus höll vi sedan i en consciousness raising-session.

Inför sessionen fick jag förklara varför jag tycker att det är viktigt med självmedvetenhet och självreflektioner. Och varför det kan vara bra att kvinnor pratar ensamma med varandra i grupp. I ett nedsläckt klassrum, endast upplyst av stearinljus och med ett stilla regn smattrande mot fönstren, satt vi sedan i en ring av plaststolar och delgav varandra våra känslor, drömmar, hopp och minnen. Många av studenterna berättade om brustna hjärtan. Om olyckliga kärlekar. Saknaden av Den Första Stora Kärleken (och bitterheten över att den aldrig kommer att återupplevas). Andra berättade om saknaden av sina familjemedlemmar, levande som döda. Några berättade om vad de drömde om att jobba med i framtiden.

En av studenterna, som ofta har en väldigt tuff framtoning, berättade att hennes kille vill gifta sig med henne men att hon inte vill det. Inte just nu. Hon vill studera och göra en politisk karriär. Han vill inte att hon ska syssla med politik. Så de bråkar en massa. Hon berättade med sorgsenhet i rösten att de just nu inte vet vad de ska göra.

Jag uppskattade hennes berättelse, men också hennes integritet. Att hon står på sig, fastän hennes partner vill att hon ändrar sina planer. Jag tänkte, när jag lyssnade på henne idag, att så många andra kvinnor innan henne i historien har gett upp sina drömmar. För att män har sagt åt dem att anpassa sig efter männens drömmar. De drömmar som gills. De drömmar som blir uppfyllda.

Jag hakade på i sessionen och delgav några minnen från min uppväxt och mitt vuxenliv till studenterna. De har tidigare bett mig att vara öppenhjärtig, eftersom språkbarriären gör nog så mycket för att filtrera bort det finstilta i vår kommunikation, och jag är heller ingen person som sluter sig, så jag berättade väldigt rakt om mig själv. Förklarade varför jag vill arbeta med kvinnors rättigheter och varför jag är feminist. Varför jag är här och arbetar med kvinnor. Jag berättade om övergrepp som män utsatt mig för. Och hur dessa upplevelser format mig. Vad jag vill göra med mitt liv. Men också vad som ständigt pågår inuti mig.

Omkopplingar av den mänskliga psykologin. Ett etiskt uppvaknande. Bit för bit blir jag bättre och bättre på att känna in andra människors känslor och behov. Jag lär mig att vara solidarisk. Men jag övar också upp mig på att hitta mina egna gränser. Att definiera vad som är integritet för mig. Och jag lär mig självrespekt.

Många har sagt mig att jag är gränslös. En person har till och med uttryckt det så som att min gränslöshet både är det vackraste och det mest skräckinjagande hos min person. Och visst har jag säkert mina gränser längre fram än många andra. Visst tillåter jag mig att vara öppnare än många andra. Men jag ser det inte som att jag har en bristande integritet. Snarare har jag integritet nog att säga att just mina gränser går just här och just nu. Oavsett vad det omgivande samhället tycker om min gränssättning. För jag ser det också som så, att om jag vill ändra samhället måste jag börja med mig själv. Och jag vill inte i leva i ett samhälle där taket är lågt och normerna snäva. Jag vill kunna ha långt framflyttade gränser utan att bestraffas. Men ett sådant samhälle kommer bara till stånd om jag gör motstånd. Om jag visar mig själv respekt.

Jag tänker på sådant som skett i mitt liv. Sådant som hänt mig. Och jag tänker, att det värsta våldet har jag ändå utsatt mig själv för. I många kärleksrelationer har tystnaden från min partners sida varit det jobbigaste inslaget i relationen. Som när jag har varit den som alltid tagit initiativ till att ringa, messa, mejla, klämma in ledig tid i kalendern… men bara mötts av tystnad. Upptagetton. Inget mess eller mejl tillbaka. Aldrig några luckor att fylla med min närvaro. Inte för att personen ifråga alltid varit extremt upptagen eller aldrig haft en chans att komma loss och skicka iväg ett kort sms och ens bekräfta att mitt sms har kommit fram. Utan för att jag är avsändaren. Mitt låga värde och min lågt prioriterade position i partnerns ögon har uttryckts genom tystnader. Tystnader som gröpt ur mig. Ibland har jag känt att jag varit den som alltid bjudit till. Alltid bjudit många gäster på middagar. Gäster som jag sett som mina vänner, men som bara svarat på mina inbjudningar med tystnad. Eller som kommit på mina middagar men som varit spårlösa när jag verkligen behövt deras sällskap. Tystnader och frånvaro gör ont var för sig, men än mer ont tillsammans.

Tystnad är en maktutövning. Tystnad är en härskarstrategi. Tystnad är våld.

Den egna tystnaden är också självvåld.

Och den egna tystnadens självvåld är också det värsta våldet. För att det är ett våld som bottnar i en bristande självrespekt. För att det är ett våld som man faktiskt kan stoppa. Tar man bara ansvar över sin egen situation – ansvarar för att grundlägga en självrespekt – så har man också möjligheter att omforma det omgivande samhället.

Jag tänker på innebörden av tystnader när jag skriver detta. Tänker, att jag inte längre vill skada mig själv genom att vara tyst om vem jag är eller om vad jag känner. Tänker, att jag inte vill bidra till våld genom att vara tyst om vad jag ser.

Därför får mina studenter hela mig. Både min hjärna och mitt hjärta. Och på motsvarande vis ser jag på dem som både tänkande och kännande människor, med många möjligheter framför sig och med stora friheter i klassrummet, men också med skyldigheter och med ett viktigt ansvar att visa såväl sig själva som varandra respekt.

Det är först när vi bryter tystnaden och suddar ut skiljelinjen mellan rationalitet och känsla som vi tillsammans kan bygga en gemenskap som grundar sig på respekt och som utesluter våld.

 

Kärlek,

Angelika