Poliser stormar vallokaler och beslagtar valurnor och valsedlar och skjuter med gummikulor stora som tennisbollar mot valdeltagare, Internetsidor stängs ner, valpropaganda förbjuds och statsanställda grips. Scenerna för måhända tankarna till auktoritära stater som Turkiet eller Ryssland men de utspelar sig i Katalonien den 1 oktober 2017. Inte för årtionden sedan, inte i något land långt borta, utan mitt i Europa – idag. Upprinnelsen till detta är den folkomröstning om Kataloniens självständighet som den katalanska regeringen utlyst och som hålls i skrivande stund, men det handlar om så mycket mer än bara folkomröstningen. Det handlar om Europas själ, och hur vi väljer att hantera situationen kommer att avgöra vilka vi är och hur eftervärlden kommer att se tillbaka på oss.

Katalonien är en region i nordöstra Spanien, med Frankrike norrut och Medelhavet österut. Ända sedan Spanien som stat förenades på 1400-talet har Katalonien varit en del av Spanien och ända sedan dess har det varit en stormig relation. Under det spanska inbördeskriget på 1930-talet bjöd Katalonien starkt motstånd mot Francisco Francos falangistarmé och när fascisterna vann inbördeskriget drabbades Katalonien särskilt hårt av förtrycket från Francos regim fram till hans död 1975. I Katalonien och dess grannregion Baskien har det under lång tid funnits starka separatistiska strömningar, många ser statsmakten i Madrid som en ockupationsmakt och vill att regionerna ska vara fria att forma sina egna öden.

Folkomröstningen i Katalonien, som inte är juridiskt bindande, har förklarats ogiltig av Spaniens regering och högsta domstol och anses bryta mot Spaniens konstitution. Idag är Katalonien en autonom region inom Spanien med ett eget parlament, en egen regering och en egen polismyndighet. Att Spanien inte vill att Katalonien blir självständigt är inget förvånande, idag står Katalonien för ungefär 20 % av Spaniens totala BNP och katalansk självständighet skulle med säkerhet även ge de baskiska separatisterna medvind. Även närliggande länder som Italien, Frankrike och Storbritannien har ett intresse av att Katalonien inte utropar självständighet – Lombariet, Korsika och Skottland är alla exempel på liknande regioner där frågan om självständighet länge har varit på den politiska dagordningen. Därför betraktas frågan om Kataloniens självständighet som en ”intern angelägenhet”, trots att den är allt annat än intern – dess utfall kommer att påverka resten av Europa och den spanska regeringens svar kommer att sätta ribban för hur den här typen av självständighetsrörelser kan hanteras.

Hur katalanerna röstar är inget för oss i Sverige att bestämma, det är deras röst och deras öde och de bestämmer själva hur de vill göra. Det här handlar istället om principen att en autonom region, vilket Katalonien är, måste ha rätten att själv bestämma om den vill fortsätta vara en del av Spanien eller bli en självständig stat. När Spaniens regering väljer att skicka in paramilitära Guardia Civil för att med våld stoppa en folkomröstning har något gått oerhört fel.

Var är då arbetarrörelsens företrädare i allt detta? Parollerna, sångerna och slagorden om internationell solidaritet och alla folks frihet – var de bara det, slagord? Nu, när fascismens spöke hemsöker Katalonien och så mycket står på spel, tycks vi stå helt handfallna. Margot Wallström går ut på Twitter och skriver om ”sammandrabbningar” och ”dialog”. Problemet är just att när medborgare som försöker använda sin rösträtt blir mötta av batonger och gummikulor har all dialog upphört, det är inte en sammandrabbning utan förtryck i dess renaste form. Demokrati, hur vi än väljer att tolka begreppet, kräver just någon typ av dialog. Därför kan våldet i någon bemärkelse sägas vara demokratins antites; när våld används utplånas möjligheten att nå en demokratiskt gångbar lösning.

Att kalla sig demokrat förpliktigar. När Katalonien försöker hålla en folkomröstning, hur ogiltig eller konstitutionsvidrig den än bedöms vara, och bemöts av våld från statsmakten måste vi agera. Tystnad är delaktighetens språk sägs det ibland, sällan har det varit mer sant. EU:s tystnad i frågan är öronbedövande, så även regeringens. EU borde villkorslöst fördöma det brutala övervåld som polisen bevisligen använt i Katalonien och förklara att även om det står Spanien fritt att motsätta sig en folkomröstning kommer polisiärt våld aldrig att vara ett legitimt sätt att stoppa den på. Dessutom bör vår svenska regering kalla upp Spaniens ambassadör och förklarar att det som just nu sker är oacceptabelt.

Det dags för Europas demokrater att bekänna färg. Vi kan inte vänta, vi måste göra allt vi kan medan vi kan för att stoppa utvecklingen. Idag beslagtas valurnor och valsedlar i Katalonien i samband med en folkomröstning. Var sker det härnäst och vad säger det om oss om vi låter det ske i det tysta?

Alfred Esbjörnson

Sapere Aude