– Vi har vunnit, vi har tagit oss in i dammen, säger han om och om igen.
Jag tror honom inte. Kan resultatet ha kommit redan så här tidigt? Klockan är 19.35 den sjunde juni och det prokurdiska partiet HDP ska alltså ha klarat världens högsta spärr för parlamentariskt deltagande. Inte heller trodde jag att det var denne 48-årige brunnskonstruktör som skrattande skulle ringa mig över Skype för att berätta om valresultatet medan jag själv skyndsamt gick över en öde parkeringsplats. Ett år tidigare var han ett av Erdogans största fans, anställd av det proislamistiska partiet AKP. Hans vändning, att gå från AKP till HDP är symbolisk för Turkiets valresultat. HDP må ha vunnit röster från unga, från feminister, från HBTQ-aktivister, från alla landets minoriteter, men de har också vunnit den assimilerande kurdiska arbetarklassen.
Baraj, ”Dammen”, är en metafor för Turkiets parlamentariska system. I en damm lagras vattenkraften upp för att sedan släppas ut under kontrollerade former. Att spärren för att ta sig in skulle vara så hög som tio procent bestämdes av en militärregim just för att stoppa kurdiska partier för att ta sig in. Sedan dess har det medfört att en mycket stor del av folkets röster inte representeras i det turkiska kvasidemokratisystemet. Att ändra på gränsen för att ta sig in är nu ett av de stora målen för oppositionspartierna. Den politiska kraften bör få flöda friare än vad en damm med höga murar innebär.
En augustinatt förra året stod brunnskonstruktören på sin balkong och tittade ut över den heta, tätt packade luften, över natten, trädbeklädda berg i en av Istanbuls miljonförorter. Han är min killes pappa och vi träffas för första gången. Politiskt var de svurna fiender, och jag skulle ”bara strunta i om han inte gillade mig”, ja, egentligen var det nog onödigt att ens träffas.
Jag blev presenterad som Mehmets vän och sen började ett slags korsförhör om religion, politik och geografi. Vad jag minns bäst från den kvällen var när jag skulle svara på om livet inte egentligen var helt meningslöst, och att vi alla väntade på paradiset. Jag frågade om vi ändå inte skulle göra vårt bästa här på jorden, för att hjälpa varandra, för att ha det så bra som möjligt. Och han sa ja. Sen dess är vi vänner. Ändå blir jag väldigt förvånad när jag under våren 2015 hör att just han bytt parti, att även han ska rösta på HDP.
Den där sensommarnatten ett år tidigare berättade han och hans fru hur Erdogan och AKP hade gett dem stoltheten tillbaka, att det återigen gick att vara muslim i Turkiet, kvinnors rätt att bära slöja som offentliganställd och på statliga skolor var en frihetsreform för många. De själva bodde i höghus med fina parker, bara ett av de massiva byggprojekt som startats upp för att förbättra bostadsstandarden för många. De var stolta över projekten, som den stora motorvägsbron uppe vid svarta havet, den nya flygplatsen med Erdogans namn och metrotunneln under Bosporen. Istället för att se en allt mer utbredd förstörelse av naturen såg de motsatsen i form av sina egna vackert planerade bostäder, och kände sig själva som en del av ett framgångsprojekt.
Deras vändning symboliserar hela Turkiets vändning. Erdogans skandaler är nästan så många att det räcker till ett individuellt skäl för var och en som har ändrat sig. Det islamskt präglade partiet AKP tappade fyra miljoner röster i söndagens val. Vad brunnskonstruktören sa var att Erdogan aldrig riktigt brydde sig om dem. För andra är det de stora korruptionsskandalerna, hans guldpalats, det är det massiva övervåldet, det är inskränkningarna av yttrande- och mötesfriheten när till exempel hela Istanbul stängs av och lokaltrafiken stoppas bara för att omöjliggöra ett firande av Gezi-protesternas årsdag. Det är stödet till ISID, det är orden om att Kobani skulle falla, det är fredsförhandlingarna med kurderna som på ytan är helylle, som vid sidan benämns med ord om att kurder är terrorister. Det är de ständiga provokationerna. Men det är också ett folk som hoppas på något annat.
Den stora vinnaren i söndagens val är alla de som känner sig företrädda av den före detta advokaten och SAS-spelaren Selahattin Demirtas. Det prokurdiska partiet HDP vill få förtroendet för att företräda landets alla minoriteter. De har fångat upp Gezi-protesternas ilska. De har lyckats återvinna förtroendet i assimilerade kurdiska regioner. De vill vara ett parti för en demokratisk utveckling, för den som är från staden, från landet, som arbetar, som är arbetslös, för jämlikhet och för fred. Allra mest vill de vara ett parti för kvinnors jämlikhet.
Under sitt tal i söndags tog Demirtas sig tid för att tacka var och en, mannen som kokar hans te, den som kör hans buss. Dagarna efter valet är det parlamentariska läget i högsta grad oklart. Sent under valkvällen höll premiärminister Davotoglu ett tal från ”balkongen” framför en entusiastisk folkskara. Han tackade folket för att de gjort sin plikt, för att de röstat och sade att folkets vilja skall vara främst. Vad som händer bakom kulisserna för det parti som fortfarande är Turkiets största kan bara anas från alla de bilder på gråtande politiker som sprids i sociala medier (kommentarerna på sociala medier går i stil med ”vi har gråtit så mycket, nu är det er tur” eller ”till barnen i Kobane sa Erdogan att staden skulle falla, nu frågar samma barn vem det egentligen är som faller”).
Tidigare har före detta presidenten Gül manövrerats bort av en allt mer maktfullkomlig Erdogan. Frågan är nu om den senares tid är slut eller om en ny vändning tas. Erdogan har hittills inte kommenterar valet mer än ett pressmeddelande om att resultatet ska respekteras, men inte ett tv-sänt ljud. Kontrasten mot valrörelsens två-tre tv-sända tal om dagen är markant och på sociala medier sprids länkar med tickande klockor som sekund för sekund visar Erdogans tid off-air. Vad kan hända? Oppositionspartierna har en chans att gemensamt ändra konstitutionen och få bort tio-procentsspärren. AKP måste för första gången sedan 2002 samregera med något annat parti. Den enda kandidaten som är relevant är MHP. MHP, det nationalistiska partiet har ägnat hela valrörelsen åt en hat/hot-kampanj mot AKP för att de är för eftergivna i den kurdiska frågan. Blir det en minoritetsregering med AKP? Blir det nyval? Vad alla parter säger är att de vill bevara stabiliteten, men priset för detta är olika beroende på vilken part som tillfrågas.
Den största segern i söndagens val var allt det som ändå inte hände. Efter bomdådet i Diyarbakir /Amed i fredags var oron mycket stark. Två människor dog när bomber exploderade i papperskorgen mitt bland tiotusentals människor som samlats för valmöte. #bariskasanacak (#freden ska vinna) spreds tillsammans med uppmaningen att möta attentatet med demokrati och fredliga handlingar.
Från valdagen rapporterades om hotfulla militärer, utestängda valobservatörer, olåsta vallådor och övervakade röster. Trots att detta är toppen av ett isberg av terror, övervakning och ett odemokratiskt samhälle så lyckades de som röstade få sin vilja igenom och #bariskasandi / #freden segrade.
Maja Nordström
Lärarstuderande och frilansskribent
