1.

Ni förstår att vid högsäsong myllrar hela berget av folk – luften är tjock av ljud. De klättrar på varandra, har hela familjen på släp och retar sig på allt

Alla har betalat ”dyra pengar”

”Var är nu monumentet” säger de otåligt.

De har sett hela världen.

När planeter hjulade över Andromedan somnade de om. När galaxer föddes i trillingar, då läste de kartan – och de tittade inte ens upp!

De har åkt miljarders mil, och nu får det räcka, nu är det nog!

 

Då har man inte tid att stå och tänka, grubbla…

Inte ens jag, som har varit här jag-vet-inte-hur-länge, och sålt termosar med tryck och kepsar, visselpipor, kan helt säkert skilja djur från vanliga besökande.

Det har hänt att de har kommit rullandes och köpt upp allt jag har –

Lager för månader, för en hel säsong –

Och vecklat ut sina inre organ över hela platån och sedan åldrats och dött framför ögonen på mig.

På semestern – såna vanor har de! Mig gör det detsamma

Vi säljer korv…

 

Men vid lågsäsong, när de kända vägarna kolliderar med meteorbältets banor och blir otillgängliga och farliga, då gapar attraktionen tom.

De som kommer då, kommer av misstag…

 

Och annars?

Man formligen förgås av tristess!

 

2.

Monumentet…

Man ser det bara på håll. Vem vet, egentligen, hur långt det är dit?

Innan dess – tropiska skogar, och andra landskap av andra beskaffenheter, och vi kan skymta glömda städer, och sånt som verkar oss helt bekant

… men det kan vara värmen också.

Allt tycks ånga under oss.

 

Det är i alla fall ett underverk i ljus, som kastar tjugovåningshus upp i luften och stelnar dem som vatten, som is. Och i evinnerliga tider har det stått där och evinnerliga tider omgärdar den.

Och kanske att det är tid, bara.

Vit tid.

Vad det byggdes över: Vem, vilka… Det vågar man inte tänka på

Där svindlar tanken

 

Våra informationsblad, våra foldrar på tusentals språk,

där står: upplev monumentet!

där står: ta med dig dina nära och kära!

där står: vårt monument är en oslagbar upplevelse!

Men bilderna i dem, de tycks inte alls föreställa det där borta…

Flygbladen strös ut över platån, halkar bort över staketet och sjunker.

 

3.

 

Ja, de som kommer, kommer av misstag

Av ren förbannad bondtur, eller tvärtom

De känns igen, när de bryter fram ur snåren, på dels: de är vilse, bättre kan man inte uttrycka saken

De snubblar, i allt väsentligt snubblar de helt enkelt bara fram

 

Men att själva så säger de: här kommer vi, schweiziska tåg enligt tidtabell, maratonlöpar-civilingenjörer, besegrare och övervinnare, här kommer vi!

 

Och om man hade sagt dem att de ingenting visste

Att de visserligen hade hamnat här, men lika gärna kunde ha hamnat någon annanstans. Att vägarna var stängda över luftrummet – att det var dödsäsong.

Kom tillbaka vid högsäsong!

Att de lika gärna hade kunnat ramla över kanten.

 

Då hade de sagt, att överallt var de besegrare och övervinnare. Och att ingenstans var fel, och överallt var att komma helt precis rätt och en bragd och en upptäckt. Också om de ramlat över kanten.

Trots att de hade ätit konserverad, fylld paprika på burk i månader och druckit dy och gått till knäna i grenverk och i rötter, så att de var gula i ansiktet och vissa gick baklänges….

 

Ibland kom det en ensam. Då hade de irrat i månader, då hade de ätit varandra.

(Då kan man inte räkna med några affärer…)

Då kryper han fram ur snåret, eller så kryper hon fram ur snåret, och slår ut med armarna, fullkomligt, alldeles fullkomligt:

Tänk att allt det här är mitt!

För att försvinna tillbaka in i skogen igen.

”Det finns ingen tid att vila på lagrarna! Vila får man göra när man är död”

 

Men nu var det flera, de hade med sig packlårar, konserver, lämningar efter en större expedition

En av dem bar på stövlar, invirade i brun packtejp, för ett helt kompani

 

Och när utsikten slog emot dem, och det slog emot dem… då skälvde de till, men bara helt kort och deras ansikten sa att: ”vi har kommit fram” och det fanns en erövrare gömd i hållningen hos dem, fast det sade sig självt, återigen, att de… komna den vägen och den tiden på året… inte kan ha vetat vare sig ut eller in.

 

4.

Ja, först ser de utsikten

Och sen ser de oss andra, med lågande ögon

Men vi är avlägsna varandra

De talar en ålderdomlig dialekt och vi tar i hand och många hundra mil skiljer oss

Hur de ser oss, det vet jag inte.

Hur vi talar… Kanske talar vi på samma sätt till dem

De andra här: korvkioskpersonalen, guiderna, har för länge sedan tröttnat på leken. De drar sig undan, när de kommer ur skogen

 

Vi sitter här i månader och vegeterar,

här händer ingenting

Och ändå har de ”tröttnat” – hur går det ihop? Kan någon säga mig det?

 

Och de som kommer ur skogen är tokiga av hunger och av andra anledningar och de ser monumentet och de vill ha det. De vill ha det mer än de någonsin velat ha något annat

För det är vackert – och det är det ju!

För oss verkar det ofattbart långt bort, men för dem verkar det alltid ligga nära…

Och de är tokiga och de har erövrat allt de sett med varje steg de tagit, och de är överdragna med lera och svett, och de vill ha det

 

Jag säger dem: det är mitt

Monumentet är mitt

Jag tecknar mot personalen: det här är mitt folk

(och de gör miner åt mig, jag ser det, men de kommer inte fram)

Och allt det här andra är mitt också, säger jag för säkerhets skull

 

Jag bär ett halsband av tvåhundra visselpipor

Jag är två meter lång

Jag säger: skulle ni vara intresserade av en affär?

 

Vad de har med sig för något?

Plast. De har alltid med sig plast

Sjok av plast

Söndersmultna diskborstar

Balar av plastpåsar

Tillbringare av plast, gummiöverdrag från gamla sladdar

Oljiga klumpar av plast

 

Knappt att jag kan dölja då, att det inte intresserar mig alls. Jag behöver det inte, jag slänger det mesta.

Det är av andra anledningar jag säljer monumentet där långt borta, till alla som bryter sig fram ur skogarna

Tusentals gånger har jag sålt det där… Vi säljer korv, men vad det är för något: vi gissar, vi gissar ju bara…

Men återigen: vad ska man göra, när det är dödsäsong?

Jag har medgetts förflyttning, men klockan går annorlunda här, det tycks aldrig bli tid att resa…

 

 

De främmande, de har alltid bråttom, någonstans. Vidare eller tillbaka.

Vill ni inte stanna på middag?

Men de skäms

De har lurat mig: de har köpt tiden självt, för en bal plastpåsar, för gummistövlar

Och de ska återvända med arméer…

Om några når sina skepp igen? Det tror jag inte

Det finns det i skogarna här, som äter sällan och följer sitt byte på avstånd i månader. Själva håller vi oss här, där vi är

 

Om inte?

Kanske att det visar sig då, att jag begått ett misstag

Men man förgås ju, jag förgås ju här!

Jag tittar på monumentet, och det säger mig ingenting längre.

 

Olivia Skjöld 

Libertas