Den andra september gick handelsminister Ann Linde och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ut i en debattartikel i Aftonbladet där de argumenterar för TTIP:s handelsliberaliseringar. Bland annat menade Linde och Thorwaldsson att mer ”öppenhet”och handel är nödvändigt för ”arbetstillfällena”. Redan i augusti uttalade sig Linde i Dagens Industri i frågan, och hävdade att handelsavtal ”inte ökade klyftorna i samhället” och att öppenhet var “nödvändigt”.
Denna okritiska och romantiserande retorik för handelsliberaliseringar och handelsavtal är oroande på väldigt många sätt. Socialdemokratin bör vara en förkämpe för att upprätthålla handelsbarriärer och skydda landets välfärdsstat. Thorwaldssons och Lindes vurmande för frihandel är historierevisionistiskt och representerar endast neoliberal naivitet. Anledningen till detta baserar jag på tre huvudargument:
- Välfärd. Thorwaldsson och Linde menar att den anställningsosäkerhet och ekonomiska otrygghet som många svenskar känner inte har med frihandel i sig att göra, utan enbart är kopplat till välfärdsfrågor och den svenska modellen. Det stämmer inte. Välfärd och den svenska modellen står nämligen inte oberoende av frihandel; tariffer och tullar fungerar som en säkerhetslina för att skydda statsfinanserna mot turbulenta och internationella marknadskrafter. Den svenska modellen bygger på att en stark stat finns som medaktör, oberoende av marknadens läge. Handelsliberaliseringar ökar beroendet till marknaden.
- Konkurrens och industri. Påståendet om att Sverige skulle halka efter i konkurrenskraft, export och innovation på grund av att vi inte skriver nya handelsavtal är historielöst. Ekonomiska forskare såsom Ha-Joon Chang, Dani Rodrik och Joseph Stiglitz har återkommande förklarat att en av de allra starkaste ekonomiska grunderna för europeiska stater har varit handelsstrid, tariffer, tullar och barriärer. Inkomsterna man fått av att skatta handelsbaroner har bland annat gått till att investera och kvalitetsförbättra den inhemska arbetskraften, industrin och produktionen. Fokus på att maximera export är inte beroende av handelsliberaliseringar.
- Omfördelning och ”trickle-down”. Thorwaldsson och Linde hävdar att handel kan fungera som en vattenspridare för arbetstillfällen och omfördelning. Detta argument kallas i USA för ”trickle-down” och baserar sig på antagandet att låga skatter betalar sig genom att öka investeringsutrymmet för att skapa nya jobb. Att nya jobb skapas påstås i sig skapa bättre omfördelning. Men det finns inga konkreta bevis för att omfördelning skulle bli bättre av att de rika blir rikare. Handelstariffer och tullar har däremot fungerat omfördelande då man eroderat kapitalkoncentrationen hos supranationella företag till den svenska befolkningen.
Linde och Thorwaldsson motsätter sig de mer kontroversiella sektionerna av TTIP, såsom att företag ska kunna stämma stater i hemliga domstolar. Det är däremot oroväckande att de så lättsamt behandlar det faktum att TTIP kommer att bryta ner viktiga tullar och tariffer som i dag bidrar till den svenska statskassan. Thorwaldsson och Linde borde skriva om alla de förslag som regeringen lagt för att öka arbetslösheten i stället för att vurma för neoliberala frihandelsavtal.
Sebastian Nilsson Qvist
Libertas Redaktion
