På 1990-talet fanns det en utbredd uppfattning om att kapitalism och socialdemokrati skulle gå att förena. De realsocialistiska ländernas fall togs som ett bevis för att antikapitalismen borde läggas på hyllan. Socialdemokratin antog att man kunde reglera marknaden.
1997 vann Labour valet i Storbritannien. Tony Blair gick till val på tredje vägen och väljarna verkade gilla det. Över hela Europa skördade socialdemokratiska partier framgångar bland väljarna, vilket togs som ett kvitto på att tesen om marknadsanpassning hade varit rätt. Idéer om avregleringar, privatiseringar och “New Public Management” anammades även av den svenska socialdemokratin. 20 år senare kan vi konstatera att denna marknadsorientering inte kunnat lösa samhällsproblemen, snarare tvärtom. Den har samtidigt lämnat bakom sig en kraftigt försvagad socialdemokrati runtom i Europa.
Socialdemokratin kommer aldrig att få energi och relevans utan en tydlig höger-vänsterkonflikt. Detta går emot hela konceptet med tredje vägens politik, som bygger på idén om att ge kapitalismen ett mänskligt ansikte. Mittenträsket har för socialdemokratin lett till flera tydliga konsekvenser. Skillnaden mellan partierna har minskat och gjort politiken otydlig. Kapitalet tjänar på detta. Politiken har ställt in samhällsförändringen och övergått till att istället förvalta och administrera, eller “ta ansvar” som det brukar heta. Detta har omöjliggjort större, övergripande reformer för ökad jämlikhet. Det har också lett till att fascistiska partier har fått fäste och är en del av den politiska kartan idag, till följd av minskade konfliktytor och att arbetarrörelsen inte längre uppfattas som ojämlikhetens och orättvisornas värsta fiende.
Tredje vägen kan med facit i hand dömas ut som ett misslyckat politiskt projekt för arbetarklassen. Det gäller att se elefanten i rummet: räddningen för socialdemokratin har aldrig varit att snika sig ur sitt eget samhällsbygge, ifrågasätta jämlikhetsprojektet och utmana tanken om det gemensamma. Tvärtom – det är just detta som fört oss till det eländige mittens dike med otydliga politiska alternativ och en stark fascistisk rörelse som attraherar till stor del traditionella socialdemokratiska kärnväljare. De marknadsorienterade dogmerna har, av förståeliga skäl, inget intresse av att stärka den i grunden antikapitalistiska socialdemokratin.
Räddningen för socialdemokratin ligger i rörelsens existensberättigande: att samla de breda massorna i syfte att avskaffa de strukturer som hindrar människors frigörelse, både ekonomiskt och socialt. Det ligger i de breda massornas intresse att bekämpa kapitalismen då den betecknar ett maktsystem som skapar ofrihet, där människovärde är underställt den fria marknadens lönsamhetskalkyler. Redan idag är partiprogrammet tydligt med att Socialdemokraterna är ett antikapitalistiskt parti, något som ofta glöms i debatten. Det som saknas är en offensiv antikapitalistisk politik.
De ekonomiska kriserna och de enorma klyftorna, kombinerat med klimatförändringarna, visar ju att kapitalismen som system är ohållbart och att socialdemokratin måste göra sig av med den gamla tanken att kapitalismen kan regleras. På senare tid har kritiken mot de nyliberala dogmerna hittat sin väg till institutioner som tidigare förespråkat ojämlikhet och ökade klyftor, som exempelvis IMF, OECD och Världsbanken. Ett skifte i den ekonomiska debatten har pågått parallellt med socialdemokratin, istället för att pågå inom den. Det bekräftar en än gång det faktum att socialdemokratin har en chans att flytta samhällsdebatten till vänstern, bara den önskar sig det.
Här gäller det för arbetarrörelsen att formulera ett brett alternativ – där man tar ställning för ekonomisk demokrati och gör analysen att en avreglerad bank- och finanssektor är ett hot mot demokratin, där vinster i välfärden avskaffas och en tydlig ekonomisk fördelningspolitik står i centrum. För detta finns redan idag ett brett folkligt stöd. Att socialdemokratin inte adresserar dessa frågor är i sig ett mysterium.
En mer progressiv socialdemokrati löser andra problem på vägen. Förutom ökad ekonomisk demokrati och motverkande av klassamhället, kan fascismen tryckas tillbaka då en ökad politik konflikt med högern är gynnsam för arbetarrörelsen. Dessutom kan endast en progressiv socialdemokrati ta tag i de kollektivistiska utmaningarna som klimathotet och det globala kapitalets inflytande över demokratin.
Det ska tilläggas att socialdemokratin inte ens behöver skapa nya konfliktområden – det räcker att peka på dem. Vi ser hur den rikaste procenten, tillsammans med finanssektorn och storföretagen, organiserar sig för att roffa åt sig allt mer och ägnar sig åt aggressiv skattesmitning. Vi ser hur välfärdsområde efter välfärdsområde har omvandlats från demokratiska, folkstyrda arenor till avkastningsenheter för riskkapitalister. Trots att Sverige aldrig varit rikare, pågår en debatt om att vi inte har råd att satsa mer på välfärd, bättre infrastruktur och fler bostäder. Här finns det bara möjligheter för socialdemokratin att på allvar flytta fram sina positioner.
I vilket fall som helst är det glädjande att Socialdemokraterna har valt att ta strid för den svenska modellen. Det vore efterlängtat om detta är ett tecken på att partiet påbörjat en ny färdriktning.
Daniel Smirat
Vice förbundsordförande S-studenter
