Libertas Ludvig Fahlvik har läst en trio Ordfront.
Just nu, tämligen ofta, kan jag känna att den svenska vänstern är väldigt inåtvänd. Att den saknar en typ av framåtanda och tydliga svar på vår samtids utmaningar. Att det interna debattklimatet inte alltid är särskilt generöst. Därför känns det lite som en välsignelse att jag under försommaren kom över tre nyutgivna böcker från Ordfront som bemötte mitt ganska uppgivna sinnelag. Dessa var Yvonne Hirdmans Vad bör göras?, Göran Greiders Den solidariska genen samt Ana Udovics Generation ego. Verkens arkimediska punkt är delvis en intern kritik mot en ängslig vänster som kan behöva ideologiskt råg i ryggen. Hirdman är syrligast. Vad bör göras? är hennes högeligen personliga sammanfattning av den svenska jämställdhetspolitiken under de senaste femtio åren. Den är mer subjektiv än informativ. Bokens största förmån är dess rika bildmaterial; ren pornografi för en bildpedagog som jag. Den postpolitiska erans entré är så tydlig i Hirdmans bildval. Från 1990-talets mitt, ungefär,börjar jämställdhet bli en marknadsvara och “rätt sorts kvinnor” får utrymme – entreprenören Adamo eller komikern Anna-Lena Brundin. Bort med LO-rapporterna, fram med en sorts underhållningens devalvering av politiken. Kvinnofrågan ska tas med en klackspark. All work and no play makes Jack a dull boy. Intersektionalitetsbegreppet beskrivs som “tillräckligt oklart för att vinna allmänt intresse” och Hirdman formulerar vår passiva samtid väl i sin analys av 2000-talets visuella kultur: “Ett postmodernt sätt att handskas med världens orättvisor – snabba flashiga bilder som flimrar förbi i det allmänna växande flödet. Formen tar över innehållet som blir allt tommare”.
Rådande regerings jämställdhetspolitik jämför hon med en potemkinkuliss. Det viktiga är inte att vara, utan att se ut att vara. Hirdman tecknar diskret upp bilden av en vänster insnärjd i sig själv. Oförmögen. Och när några halvröda reformförslag väl uppbådas, hävdar Hirdman hur jämställdheten har “värjningsplikt”. Det ekonomiska systemet och fyrtiotimmarsveckan är heliga, skriver hon, och jämställdheten positioneras ständigt som en lyxvara. 1979 kom en SOU betitlad Steg på väg, i vilken arbetstidsförkortning á sex timmars arbetsdag förespråkades. 1979. Vad kom i vägen? Vem knöt den progressiva rörelsen snara mellan 1979 och 2014? Hirdman lämnar många dörrar öppna och hennes prosaiska, läsvänliga bok kan liknas vid en syrlig tuggummikula. Den tappar inte smak efter första läsningen.
Greiders Den solidariska genen är likaledes personlig, men mjukare. Formulerad som ett avslappnat svar på biologen och ateisten Richard Dawkins bok Den själviska genen önskar Greider lindra vänsterns ängsliga rädsla inför biologi. Själv tillhör jag absolut författarens målgrupp – jag älskar djur, men det är ungefär så långt mitt intresse och min respekt för den biologiska vetenskapen sträcker sig. Biologi har för mig alltid varit den bila som hållit den progressiva politikens rastlösa spöke på plats. Den attityden förändrades inte efter Greiders bok. Det är, som alltid, ett nöje att läsa detta röda orakels texter, men någonting fattas. Kanske ett tydligare ramverk. Fragment faller om fragment, boken är frihetligt skriven, nästan associativt. Greiders resonemang känns ibland oavslutade, outvecklade. Som om han uppmanade läsaren att själv avsluta tankebanan, men utan att ge läsaren tillräckligt goda förutsättningar.
Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Inte alls. Denna politiska skrift har konstnärliga kvaliteter, vilket man i och för sig kunde vänta sig av en poet. Likt Hirdman kritiserar Greider hur hela vårt samhälle har förvandlats till en liberal kabaré av fördummande själlöshet. Han exemplifierar med den arabiska våren: “Märker denna sommar att många tröttnat på egyptierna, särskilt efter militärkuppen för några dagar sedan. Blir de aldrig klara med sin revolution? […] När Mubarak avsattes skulle det ju vara klart; TV-serien var slut!” Det är som om underhållning har blivit det enda värde vi erkänner; dess tilltal präglar liv och död.
Boken är full av maximer. Letar man efter någonting att tatuera på underarmen bredvid porträttet av Marx finns ett brett urval: “Klasskamp är på intet sätt ett privilegium för arbetarklassen. Den mesta och den hårdaste klasskampen bedrivs, tyvärr, alltid uppifrån”. Även Greider förespråkar sex timmars arbetsdag, det är “den viktigaste reformen”. “Tid för oss själva och våra sociala relationer”. Dags för varann.
Greiders avsikt med Den solidariska genen verkar alltså vara att avdramatisera biologin. Gör biologin till din. Knyck biologin ur nävarna på nazismen, konservatismen och socialdarwinismen. Människokroppen är din kropp och min kropp – den tillhör alla. Socialismen har lika mycket rätt att tolka den biologiska vetenskapen som någon annan ideologi. Vi kan inte överlåta detta enorma fält helt och hållet till en regressiv höger. Ta tillbaka biologin! säger Greider. Ta tillbaka din egen kropp! Och det ligger mycket i det. All vetenskap handlar om tolkning. Greider citerar Krapotkin: “Gemenskap är lika mycket av en naturlag som inbördes kamp”.
Udovic har skrivit den bok som minst tydligt kommer från vänster. Generation ego är journalistisk, ett reportage om, ja, dagens ungdom. Vi lever i en narcissistisk kultur. Det torde vara ett okontroversiellt påstående. I vår tids liberala hegemoni är varje människa sin egen lyckas smed. Konkurrens premieras före samarbete. Du ska vara säljbar, en ledare, en entreprenör. Driven och framåt med många bollar i luften. Flexibel, flitig och social. Facebook, Instagram, Twitter. Parallelt med detta råder arbetslöshet och bostadsbrist. Idén om att det är upp till dig själv att göra dig anställningsbar och attraktiv på bostads- och arbetsmarknaden befriar politiken från allt ansvar. Dessutom gynnar det den neurotiska narcissistiska ängsligheten. Behöver unga i dag ett narcissistiskt försvar för att klara sig? Det hela blir en självgenererande cirkel.
För mig var det en lättnad att läsa Generation ego. Udovic uppehåller sig länge vid den svenska skolan, denna livsviktiga fostringsinstitution vilken jag har nära kontakt med. Högerns nya läroplaner från 2011 är en hyllning till de värden jag tidigare räknade upp. Svenskt näringsliv skålade väl i skumpa när batongliberalismen var färdig med den svenska skolan. Entreprenörskap och anställningsbarhet lyfts fram i gymnasiets läroplan på ett ganska vulgärt sätt. Nu ska alla lära sig att vårda sitt eget varumärke och göra sig till en eftertraktad vara på en marknad. Udovic skriver träffande i inledningen: “Men det ligger något under den peppiga, entreprenöriella ytan som är betydligt obehagligare. Där finns ett budskap till dagens ungdomar som är svårt att bortse från, eftersom det är hårt och utlämnande. Budskapet är: Du är ensam, lille vän. Du måste klara dig själv. Skapa ditt eget jobb, använd ditt inre driv. Utifrån kommer ingen hjälp”.
Udovic formger sin bok med hjälp av kvalitativa intervjuer och egna reflektioner. Arbetslösa ungdomar som slipar på formuleringarna i sitt CV i hopp om att anställas, lärare vars position destabiliserats i friskolesystemet, forskare som förklarar hur en ängslig medelklass inkorporerar sina barn i sitt eget livsstilsprojekt. Finns det någon, utom Alliansen, som är nöjd med det här samhället? Det frågar man sig.
Det är moraliserande att läsa samtida politisk litteratur. I synnerhet ett valår, ett valår i postmodernismens tidevarv, där thaikiosker, fräscha bilder, enkla budskap och ett evigt förytligande hänger i luften. Ska man behöva stå ut med det måste man stålsätta sig med lite ideologisk substans emellanåt. Men har man överlevt åtta år av lågintellektuellt nymoderat slaskvatten, ja, då överlever man väl det mesta. Även denna valrörelse. Låt mig avsluta med ett styrkande Greidercitat: “Revolutioner i all ära, jag är oftast för dem. Men de bryter loss som ett slags naturkatastrofer över samhällen. Reformer, däremot, planeras. På ett annat plan kan de nästan liknas vid evolutionens ständiga experiment”.
Ludvig Fahlvik
Libertas
