Populistiska manifestet, Göran Greider och Åsa Linderborgs debattbok från 2018 var en bok som väckte fler frågor än den besvarade. Den misslyckades dessutom med ett leva upp till sitt namn som manifest. Därför är det tråkigt att en passande titel redan är förbrukad när Chantal Mouffes senaste bok Till vänsterpopulismens försvar, nyligen utgiven av Tankekraft Förlag, presenterar ett möjligt svar på de frågor som Greider och Linderborg själva inte riktigt lyckades besvara.
När Margaret Thatcher fick frågan om vilken hennes största bedrift som premiärminister var blev hennes svar talande för hennes arv: ”Tony Blair och New Labour. Vi tvingade våra motståndare att ändra uppfattning”. Den nyliberala revolution som Thatcher stod för var nämligen djupare än temporära skattesänkningar och privatiseringar. Det var ersättandet av efterkrigstidens socialdemokratiska hegemoni med en nyliberal sådan. Alla seriösa aktörer tvingades att förhålla och anpassa sig till de ramar som den nyliberala världssynen drog upp oavsett bakomliggande ideologi. Konflikten stod inte längre mellan olika ekonomisk politik utan var en avpolitiserad, teknokratisk konflikt mellan ”en dålig och en bra ekonomisk politik” som Blair själv formulerade det. Mouffe kallar det för det postdemokratiska tillståndet. Vi andra kallar det för jäkligt tråkig politik.
I det här sammanhanget är Sverigedemokraterna och den högerpopulistiska våg de är en del av en utmanare till vår nyliberala hegemoni. Genom att ifrågasätta det som tidigare inte gick att ifrågasätta symboliserar de en politisering av samhället. Istället för att presentera ett demokratiskt alternativ handlar Sverigedemokraternas politik om icke förhandlingsbara moraliska värden eller fasta, essentialistiska identiteter. Det är en politik som omöjliggör konsensus, kompromiss eller en tydlig väg ut ur konflikten överhuvudtaget utöver det totala krossandet av motståndet.
Chantal Mouffe förordar inte att vänsterrörelsen ska sluta sig samman i försvar tillsammans med de liberala krafterna. Den bör istället inspireras av Thatchers omformulering av efterkrigstidens socialdemokratiska hegemoni och ta fighten i detta populistiska ögonblick genom en inkluderande, radikaldemokratisk och vänsterpopulistisk vision. Det är en kamp som sker i idédebatten, i civilsamhället, under parlamentsvalen och till och med hos den enskildes känsloliv. Likt Greider och Linderborg argumenterar Mouffe för att vänstern inte ska underskatta den emotionella laddning som finns i traditionella symboler som nationalstaten och att vänstern ska appropriera dem för sina egna syften i formulerandet av detta inkluderande ”folk”.
Det är också i just besattheten kring formulerandet som Mouffes teoribygge visar sina svagheter. Allting handlar om diskursen, hur vi talar, hur vi formulerar vår självbild och vårt samhälle. Hennes revision av Gramscis hegemoni-teori fokuserar nästan ensidigt på konflikten kring samhällets överbyggnad och mycket lite kring basen och ekonomin. Med risk att hamna i det Mouffe kallar för ”klassessentialism” är det svårsmält att acceptera en strategisk reträtt från arbetarrörelsens fokus på de materiella förutsättningarna.
Till vänsterpopulismens försvar presenterar ett möjligt svar på de frågor och den kritik som Greider och Linderborg formulerade för bara ett år sedan. Bokens riktigt stora värde ligger i hur den målar upp en möjlig handlingsväg för den vänsterrörelse som befinner sig utanför arbetarfackens direkta sfär och blir därmed rekommenderad läsning till alla aktiva i civila- och partipolitiska rörelser med vänsterinriktning.
Malin Malm
