“Sverige är alltjämt ett klassamhälle, där de stora massorna leva i betryck och otrygghet. Sverige är ännu icke det goda hemmet för alla svenskar. För att det skall kunna bli detta måste det helt erövras av och åt folkets stora massa. … Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige!”
Så löd Per Albin Hanssons tal under ett valmöte 1924, ett uttalande som idag skulle skapa mediepanik och arga debattartiklar om nationalromantik och främlingsfientlighet. I artikeln Nationalismen hör inte hemma i vänstern (Tidskriften Libertas 8 Juli 2016) argumenterar Selma Haskovic att nationalism är reserverat för högern och rasisterna med motiveringen att det är vad vi lär oss i skolan, samt att det implicerar att arbetarklassen i ett land är mer värd än arbetarklassen i ett annat. Det uttrycks även en oro för den växande retoriken hos Socialdemokraterna gällande nationalism. Men som vi ser enligt gamla Per Albin är nationalism något som tillhört rörelsen sedan lång tid tillbaka. Vi kan konstatera att all nationalism inte är dålig och reaktionär. Inom vänstern finns en allmän åsikt om att palestinsk nationalism är något att hylla och försvara. Detsamma gäller kubansk nationalism inom många kretsar. Den breda vänstern gick även ut och försvarade Nordvietnam och Sydafrikas sak; nationalism går inte att undvika i dessa frågor, och betraktas av samma personer som fördömer svensk nationalism som någonting progressivt.
Självfallet blir den naturliga invändningen att detta handlar om länder som blivit utsatta för kolonialism och imperialism. Nationalismen fyller då ett syfte som en befriande kraft. Det är i detta ögonblick som man erkänner nationalism, inte som en självgående ideologi utan som ett verktyg vars innehåll kan tolkas fritt. Man får inte glömma att nationalismen har sitt ursprung i att befria bönderna och borgarklassen från den internationalistiska adeln som inte alls såg någon samhörighet med de lägre klasserna. Sverige som land har i dagens globaliserade tid liknande problem. Vi har en politikerklass som har ett gapande materiellt avstånd från det vanliga folket. Vi har en urban elit som betraktar sig mer som en del av västvärldens upplysta liberala elit än som en del av det svenska folket. Vi har Brysselbyråkrater som jobbar i rasande takt för att urholka demokratin i Sverige och i Europa. Vi har 2004 års lex Laval färskt i minnet, då ett lettiskt företag anställde arbetare utan kollektivavtal för att jobba i Vaxholm. När fackförbunden Byggnads och Elektrikerna då tog till stridsåtgärder klev EU-domstolen in och hävdade att stridsåtgärderna stred mot EU:s fria rörlighet, och tvingade facken att betala skadestånd. Eller för att citera EU:s handelskommissionär tillika folkpartisten Cecilia Malmström från en intervju om TTIP: “I do not take my mandate from the European people.”
Vi har även utan folklig förankring tillåtit militäralliansen NATO att använda svensk mark för militära övningar. Bara förra veckan parkerade USS Mount Whitney från amerikanska sjätte flottan mitt i Stockholm för att överse militärövningen BaltOps i Östersjön.
Den svenska nationalismen är en starkt växande kraft och vänstern väljer att fly från den och avsäga sig allt som rör nationalism. Vad som bör göras är att gräva där man står och formulera en nationalism som kan gynna rörelsen. De så kallade “arga vita männen” är inte så mycket antagonister som våra faktiska kamrater. Dessa människor är arbetare och är framförallt globaliseringens offer. Globaliseringen har flyttat enorma delar av industrijobben till länder med svältlöner och orsakat en urbaniseringsvåg som får kommuner i periferin att gå på knäna, eftersom inga framtidsutsikter finns för de unga. Inte är det konstigt att de utvecklar ett starkt förakt mot den urbana eliten bestående av journalister, politiker och finansmän som ser det svenska folket som en smutsig, outbildad pöbel som inte vet sitt egna bästa. Detta märks allra tydligast i Brexit-omröstningen där debattörer på fullaste allvar hävdar att demokratin inte fungerar eftersom den outbildade pöbeln röstar fel. Lösningen är inte att alienera folk som röstar på UKIP, Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska partier. Lösningen är att sluta ge högerkrafterna en walkover i alla frågar som gäller EU-motstånd och självbestämmande. Människor är inte i grunden rasister eller dumma i huvudet. De känner att de har blivit svikna av internationalismens löften, och söker nu revansch. Här är nationalismen en spelplan för att ta tillbaka Sverige åt de arbetande folket. Ta tillbaka det från alla som berövat Sverige från dess trygghet, dess jobb, dess självständighet och dess demokrati.
Elliot Lorentz
Ordförande SSU Norra Real
Foto: SVT
