Året var 2003. Jag stod med en festis i handen, en Ja till euro-ballong i den andra och hade precis avslutat en korv med morfar på Medborgarplatsen. Vi var där för att se Sveriges statsminister Göran Persson tala, och dåvarande utrikesminister Anna Lindh.
Det var brinnande valrörelse i Sverige. Vi stod inför en folkomröstning om ett eventuellt svenskt medlemskap i den gemensamma europeiska valutan Euron. Frågan splittrade, precis som EU-medlemskapet, den svenska arbetarrörelsen mitt itu. Jag var elva år och mycket engagerad i ja-sidans valkampanj. Ni behöver förstå att jag var mycket lillgammal som barn (vissa påstår att detta fortfarande stämmer) och slukade allt som hade med politik att göra. Jag är ganska säker på att jag retade gallfeber på vuxna i min närhet när jag stod och föreläste om den monetära unionens förträfflighet. Morfar däremot var urstolt. Han berättade för alla om sitt unga barnbarn som hade vett nog att sluta upp bakom partilinjen redan som elvaåring(!). Tillbaka till Medborgarplatsen och snålblåsten. Festisen var inte särskilt god men det gjorde inte så mycket. Anna Lindh var ju där. Jag beundrade henne mycket. Pappa lät mig stanna uppe den kvällen och titta på den avslutande TV-debatten. Hon medverkade såklart och var strålande som vanligt, det var i alla fall så jag förstod det trots att många svåra ord användes.
Mordet kom som ett iskallt slag i magen. Det var som om något gick sönder i mig. Jag minns känslan oerhört starkt. Jag minns Göran Perssons tårar på presskonferensen, Eva Dahlgrens sång på Sergels torg och alla blommor. Men det starkaste minnet jag har är från en liten tobaksbutik i Skanstull.
Min pappa hade uppfattat sin sons sorg och förlust av sin politiska förebild och tog den på allvar. Vi gick gemensamt till Rosenbad för att lämna blommor. I butiken var alla blommorna nästan slut. Det fanns bara en bukett rosor kvar. När vi kom fram till kassan såg kassörskan på blommorna och sa ”De är till henne eller hur?” Hon försvann bakom disken och kom tillbaka med en extra blomma. ”Jag vill att ni lämnar den här från mig, jag kommer inte hinna dit.”
Jag tycker ofta att landssorg och nationella katastrofer är svåra att få grepp om emotionellt. Man känner så många saker samtidigt. Men det här mordet var glasklart. Det var inte bara ett mord på en ledande politiker och en attack på demokratin. Den slog mot mig också som person. Det var en attack på den där lillgamla elvaåriga pojken som kampanjade för Euron. Ett slag i magen på honom som fick stanna uppe sent och kolla på TV-debatter han inte förstod. Och det gjorde ont, och gör ont än idag. Du såg nog inte mig i den där publiken. Du visste nog aldrig vem jag var. Men jag tänker på dig ofta och undrar hur världen och Sverige sett ut om du fått leva vidare. Året var 2003. Jag stod med en festis i handen, en Ja till euro-ballong i den andra och hade precis avslutat en korv med morfar på Medborgarplatsen. Då hade jag ingen aning om att det senare skulle resas ett minnesplakat över dig där och att det var ditt sista torgmöte. Den dagen jag lämnar det här livet och kommer till en plats där rosor aldrig dör hoppas jag att vi kan ta en kaffe en dag så jag kan få berätta hur du påverkade en lillgammal elvaåring och gjorde hans tuffa mellanstadietid lite bättre.
Tack för det.
Anton Jordås
SSK
